Ingen Murphys lag på vägen till Luleå

Murphys lag.
Tydligen döpt efter en Edward A. Murphy som experimenterade med raketslädar, av alla saker, i USA:s flygvapen på 1940-talet.
Han sa, typ:"Om det finns två eller fler sätt att göra något, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, så kommer någon att göra det på det sättet".
Sammantaget kan vi väl säga att om något kan gå fel - så gör det just det.
Så har jag tolkat det.
När jag följde Visby Ladies till Luleå för kvartsfinalerna i damligan var dock denna kära lag satt helt ur spel.
Det var båtar, bussar, flyg, mer bussar och taxi. Plus ett obemannat vandrarhem, trådlösa uppkopplingar och datorer.
Detta två gånger om.
Allting klaffade. Helt otroligt.
Det är nästan så att man ville ha lite mer spänning.
Förvisso blev jag nästan inlåst i Pontushallen. Men det är en annan historia.
Visst - datorn strejkade när de sista texterna skulle skickas i söndags, samtidigt som frukost intogs på en känd hamburgerkedja. Tydligen är det ingen i hela Luleå som vill äta frukost ute på en söndag innan 12.
Alternativet är att det finns hur många ställen som helst och jag är för dålig på Luleå för att hitta dit.
Jag väljer det första alternativet.
Datorstrulet löstes och med tre minuter kvar på batteriet klickade jag på "send" - och sista texten rann iväg ut i cyberrymden.
Som ett rinnande vatten.
***
Några saker kan man dock ta med sig.
Som att säkerhetskontrollanten på Arlanda var mycket närgången när det pep om mig i metalldetektorn.
Antingen var han bara noggrann eller så var det något annat.
Jag väljer det första alternativet.
Tro mig - skulle jag ha ett hemligt vapen hade jag inte gömt det där.
De som känner mig vet att det är få saker som stör mig så mycket som att köa.
Låter larvigt, jag vet, men det struntar jag i.
Då är inte en söndagstur med Destination Gotland att rekommendera. Det som slår mig mest är vad folk är villiga att göra för att tjäna tre minuter i incheckningskön.
Inte en, utan tiotalet människor väljer att helt sonika byta kö när de upptäcker att det rör på sig bättre i den andra.
Det var ett par som åkte slalom mellan köerna. Tre gånger tror jag de bytte.
Vad händer? Varför? Man får inte gå ombord på båten, det tar minst en halvtimme till. Det handlar alltså om att få kanske en sittplats i vänthallen, den tomma vänthallen.
Bisarrt.
Sen fick jag springa ombord för att få en plats med eluttag - tre timmars färja utan Seinfeld på datorn är faktiskt helt otänkbart.
Men jag har långa ben så jag hann nästan först ombord, var inte tvungen att knuffa omkull en endaste pensionär.
***
Jag vet att jag har lovat en krönika om bröderna Westemar. Den kommer, jag lovar. Det är bara ett så pass stort arbete så den värper man inte ut på en eftermiddag. Det handlar om lite research.
Och ni som inte vet vem bröderna Westemar är - synd om er, men om ett par veckor vet ni mer.