Sent på onsdagskvällen kunde Martin Hörtin, Ljugarn, dra en lättnadens suck. Han hade genomfört en Ironman: simning 3,86 kilometer, cykel 18 mil och avslutat med ett marathonlopp, 42,2 kilometer.
– Det var en fantastisk känsla och lättnad när jag kom i mål, en stor glädje och även känslosamt, säger Martin Hörtin.
Men det var ingen lätt resa för honom, det krävdes en enorm vilja och ett "pannben" av stål.
– David (Gardell) som följde mig under simningen och cyklingen samt Johan (Rosengren) som sprang med mig har betytt oerhört mycket, och min fru naturligtvis, de vägrade att låta mig ge upp och trodde på mig hela tiden, det gav mig den energi som jag behövde när det var tungt.
Han hade tränat hårt inför sommarens stora utmaning, Ironman i Kalmar, men precis som med många andra evenemang så blev tävlingen inställd i år.
– Det var ett projekt jag inledde i september 2019, jag blev väldigt besviken att det blev inställt och tänkte att då gör jag mitt eget Ironman så har all träningstid ändå varit till någon nytta, säger han.
Han har tränat två-tre timmar om dagen sex dagar i veckan under en lång tid.
– Tror att det är närmare 600 timmar, nu ville jag ha utlopp för det.
Av de tre momenten var simningen den han var mest orolig för.
– Jag har simmat som längst tre kilometer, det här blir ju lite längre, cyklingen är jag ganska bekväm med och även löpningen. Jag har sprungit marathon tidigare, men det är klart att det blir lite annat när man ska starta ett marathon efter 18 mils cykling, säger han.
Men det finns många delar i ett Ironman som måste fungera förutom den fysiska ansträngningen.
– Det är viktigt att man får i sig energi under loppet man får hoppas magen håller, sa han innan loppet.
Då visste han inte vad som väntade.
I onsdags klockan 7.30 startade dagen som skulle visa sig bli betydligt tuffare än han tänkt sig när han hoppade i bassängen i Hemsebadet och påbörjade den långa vägen mot slutmålet i Ljugarn. Då skulle han ha avverkat simning 3,6 kilometer, cykel i 18 mil och ett marathonlopp på 4,2 mil.
Starten blev bästa tänkbara.
– Simningen gick jättebra, 1.19,59, jag var jättenöjd med den tiden, säger han.
Cyklingen blev nästa moment och där möttes han av mer motstånd än han tänkt sig.
– Hela vägen från Hemse till Hangvar cyklade jag i motvind, motvinden var jobbig, framförallt började jag att känna av magen redan efter tio minuters cykling, jag fick lägga en "pizza" (kräktes), säger han.
– Men ner mot Visby från Lärbro fick jag medvind, det kändes helt okej, men sen när jag tog mig ut mot Ljugarn från Visby blev det kantvind och motvind, det var tuffa förhållanden som gjorde att jag fick slita på kroppen mer än jag hade planerat.
Det var en ganska sliten Martin Hörtin som kom till Ljugarn för att påbörja sitt marathonlopp.
– Jag kände att det var någonting som inte stod rätt till i magen, stannade till efter 450 meter och la en gigantisk "pizza" helt enkelt, men jag gav inte upp, jag fortsatte och sprang ytterligare fyra kilometer, drack lite vatten och sen spydde jag igen.
Han kunde bara konstatera att det inte var hans dag, skulle hans Ironman ta slut här efter all träning han lagt ner, det var många funderingar och känslor som for genom kroppen.
– Jag har gjort träningspass som motsvarat det här och även i volym, så det skulle inte vara så farligt för mig. Det här var en dag där jag gjorde mitt bästa, men kroppen sa nej, jag är besviken, men när det är kroppsligt som säger ifrån, då kan jag inte göra något annat, magen ville inte vara med.
Då och där tänkte han ge upp.
– Jag satt ute vid raukarna vid Folhammar och funderade lite, försökte få magen att lugna ner sig, funderade om och om igen om jag skulle promenera sträckan eller försöka på nytt igen inom någon vecka.
Men då kunde det bli knappt med träningsmöjligheter, Martin och hans fru väntar nämligen sitt tredje barn som är beräknat till måndag.
Han började känna sig lite bättre och bestämde sig för att ändå försöka springa sitt marathon och få en målgång i sitt Ironman, Johan Rosengren sprang med honom och peppade. Sent i onsdags kväll kunde de passera mållinjen, löpningen tog närmare fem timmar, men det var inte det viktigaste den här gången.
– Jag gjorde det, jag är oerhört glad och lättad, nu kan jag släppa det och ta det lugnt i sommar, säger han.