I maj förra året gick Emmy bort.
- Vi hade en sådan jäkla livskvalitet jag och Emmy även om folk inte tror det, förklarar Susanne Rosengren.
Susanne Rosengren tar kaffekoppen från bordet. Den är blå precis som hennes tröja och hon greppar den med bägge händerna, för att värma sig själv eller kaffet, det går inte riktigt att veta.
- Hon har varit en kämpe, säger hon och låter blicken glida ut genom fönstret.
- Men jag tror att det sista halvåret hade hon tyvärr ont. Jag hade lovat henne att hon aldrig skulle behöva ha ont, men det hade hon tyvärr, säger Susanne och ställer ner kaffekoppen på bordet.
Blicken ligger kvar bakom axeln på mig, långt, långt bort.
Vi träffas hemma hos Susanne Rosengren, i familjens villa. Det är stilla, ingen radio på, ingenting som stör. Soffgruppen bredvid köksbordet där vi sitter är mörk och planlösningen är öppen. Eftermiddagssolen lyser in genom det stora fönstret. Resten av familjen - sambon Björn och sjuåriga sonen Linus - är inte hemma.
På bordet ligger en påse bullar. Ingen av oss tar någon.
Många utmaningar
Susanne Rosengren kräver för de flesta idrottsintresserande gotlänningar ingen närmare presentation, men här kommer en ändå. Hon är basketspelaren som till slut fick sitt SM-guld med Visby Ladies. Efter en karriär som bara kan beskrivas som enastående lyckades hon vinna och det är så den gotländska publiken kommer ihåg henne. Legendaren som till slut landade på topp, med bucklan i skyn.
Men Susanne Rosengren har haft andra utmaningar i sitt liv, utmaningar som ligger långt från basketplanen. En av dessa handlade om hennes dotter Emmy, som gick bort för åtta månader sedan, 18 år gammal.
Den 15 juni 1990 blev hon mamma för första gången, till en dotter som fick namnet Emmy Viktoria Rosengren.
Susanne insåg tidigt att allt inte stod rätt till.
Hennes oro avfärdades av läkarna med att hon var förstagångsmamma och drabbad av den osäkerhet som följer med.
Men att ge sig fanns inte.
- Fjärde gången jag åkte ner var jag väldigt dramatisk, jag hade bestämt mig för att jag åker inte härifrån förrän de har gjort någonting. Så jag lade Emmy på britsen och sen gick jag, säger hon och tar en paus medan tankarna går tillbaka 18 år i tiden.
- Jag var så slut då, Emmy var tre månader gammal och jag var själv med henne. Jag sa till läkaren att ni får ta hand om henne, jag orkar inte mer... De fick springa efter och hämta mig.
Blev kvar i ett halvår
Efter det gick det fort. Det konstaterades att Emmy hade för högt tryck i hjärnan, något som i sig inte är helt ovanligt. Det blev en resa till Karolinska i Solna där en så kallad shunt skulle opereras in för att lätta på trycket. Det visade sig dock vara mycket värre än så.
- Hon hade en hjärnskada, en väldigt stor hjärnskada, men vad det innebar kunde inte läkarna berätta.
Emmy och Susanne blev kvar i det fem gånger fyra meter stora rummet på Karolinska i ett halvår.
- Det var nog den värsta tiden i mitt liv.
Det som höll henne igång var basketen. Hon spelade matcher trots att hon inte tränade.
- Det var min ventil. Det var min livlina. Det var en helt sjuk situation. Ett halvår på sjukhus låter skräckinjagande samtidigt som man får så mycket tid att fundera, hitta sig själv i vissa situationer. Man funderar om livet ska vara så här.
Susanne berättar att hon inte fick svar på alla frågor, men en del. Och hon växte som människa.
- Men det har jag nog gjort under hela resans gång med Emmy. Hon har öppnat ögonen för mig så otroligt mycket. Jag säger bara ett ord - ödmjukhet. Det har hon lärt mig.
När Susanne och Emmy kom hem upptäckte de att de behövde hjälp med allt.
"Klart vi hade det bra"
De assistenter som hjälpte till blev en del av familjen. Susanne lyser upp när de kommer på tal och en av dem har varit med hela vägen.
- Alla människor runt Emmy har varit fantastiska och det är kanske egentligen fel att nämna en, men jag blir helt lyrisk när jag pratar om henne. Det är min stora stjärna här i livet tror jag, säger hon om assistenten Ankie Björkdahl.
- Sådana människor växer inte på träd. De har ställt upp på oss så fantastiskt mycket. Jag kan sakna det än i dag att det ringer på dörren klockan halv åtta på morgonen när de kommer.
Gång på gång lyfter hon fram assistenterna som har hjälpt till. Utan dem hade hon aldrig klarat sig. Det är hon helt övertygad om.
Emmy bodde, ett antal dagar i månaden, på korttidsboendet Ventilen.
Susanne och Emmy hade det bra. Riktigt bra.
- Jag brukar säga att vi hade en sådan jäkla livskvalitet jag och Emmy även om folk inte tror det. Jag tror att många tror att vi hade det jobbigt hela tiden, men så var det inte. För folk har nästan blivit förvånade när de frågar: hur är det egentligen? Jo, men det är bra. Det är klart vi har det bra. Titta vi mår bra, vi har det bra.
Varför tror du att en del tvivlade på det?
- Bara för att Emmy var handikappad. Bara för att folk inte tror att man kan ha det bra då. Hon var beroende av mig hela tiden och då tror folk att det är antingen svart eller vitt. Det har jag lärt mig att det inte är. Utan allt går. Man fixar allt, man gör faktiskt det.
Det är en insikt som du har lärt dig av Emmy?
- Definitivt. Hon har lärt mig så mycket. När Emmy dog kände jag att...
Susanne tar en paus och fortsätter försiktigt.
- Hon har varit min kompis, hon har tittat på mig, hon har sett mig. Hon har inte kunnat berätta, men hennes blickar, hennes leende, hennes skratt... Jag har ett barn till i dag och han är mitt allt, men Emmy är fortfarande det lilla extra. Vi levde 18 år tillsammans väldigt tight, hon och jag, säger hon.
Mådde allt sämre
Julen 2007 började Emmy må allt sämre, hon fick svårt att andas och det gick så långt att hon inte längre kunde vara utomhus när det blåste. Hennes sjukdom gjorde att hennes tillstånd blev allt värre. Hon hade bara en lunga och den började ge upp.
En natt i maj förra året orkade Emmy inte längre.
- Jag hörde Emmy på natten och kände bara att det var något som inte stämde. Hennes säng var dyblöt och hon var iskall och likblek i ansiktet. Jag fick panik, jag trodde alltid att jag var så cool, men så var det inte.
Ambulansen kom och tog Emmy till lasarettet. Dagen efter trodde man dock att Susanne och Emmy skulle kunna åka hem igen.
- Men helt plötsligt tog Emmy ett djupt andetag och sedan började hon krampa. Då förstod jag att det var nära. Sjuksköterskan kom och ringde läkaren och frågade om vi skulle göra något för att förlänga det. Men jag ville inte. Det fick gå sin gång, säger Susanne Rosengren.
45 minuter senare, 22 maj 2008, gick Emmy bort.
- Hon hade kämpat i 18 år och hade varit en stor hjälte, men hon orkade inte mer. Jag hade gärna haft henne ett par år till...men hon orkade inte längre och det var...så var det.
Något som saknades
Det har nu gått åtta månader sedan den där dagen. Men smärtan är fortfarande lika stor.
- Jag tror inte att man någonsin sörjer färdigt. Alla säger att det första året är så bedrövligt. Skitsnack. Det är ingen som kan säga till mig att nästa jul inte kommer att bli lika jobbig, för det kommer den att bli. En julafton utan henne är bland det värsta jag har varit med om. Även om vi hade det bra var det något som saknades.
Efter Emmys bortgång har Susanne fått höra kommentarerna att nu slipper hon i alla fall allt jobb runtomkring, nu kan hon åka iväg när hon vill, nu slipper hon alla samtal till försäkringskassan.
Först blev hon inte arg, men det blir hon nu.
- Jag tror bara att jag lyssnade första tiden. Jag protesterade inte men det gör jag i dag. Jag blir arg. I dag kan jag förklara för folk att lyssna, det var inte jobbigt, det var inte svårt. Det här var vår vardag. Jag visste inget annat. Det var mitt ansvar att ta hand om Emmy. Och jag är stolt över henne. Hon var fantastisk.
Prinsessan Emmy
Nu ligger Emmy på Norra kyrkogården i Visby. I en slänt under träden står en natursten med texten prinsessan Emmy. Det är ett ställe som Susanne besöker ofta.
- Hon finns med oss dagligen, kommer alltid att göra tror jag. Ingen kan säga att man glömmer för det gör man inte. Folk kan säga att det går över efter ett tag, men det gör inte det. Hon finns där jämt...alltid finns hon i mitt hjärta. Här inne, säger hon och för handen mot bröstet.
- Jag är glad för att jag har fått haft Emmy och haft henne så länge. Hon finns ständigt i mina tankar och kommer alltid att vara den prinsessa som hon verkligen var.