Jag tvivlar på Ladies jämnhet
I morgon är det så dags för öns mest klassiska elittjejer att träda in på scenen. Om nyhetens behag är det mest spännande med Endre, så är det på ett annat plan som Visby Ladies har min respekt. När det är uppkast i premiären mot Norrköping inleds Ladies 22:a raka säsong i basketeliten. Det är oerhört bra gjort att som förening på en liten ort tillhöra högsta serien så länge.
Som jämförelse kan nämnas att VIF Gutes division I-sejour i fotboll var tre år på 90-talet, VIF Gutes handbollslag var i allsvenskan tre år på 80-talet, och varken Roma IF eller Wisby Islanders höll sig kvar särskilt länge i hockeyettan.
När elitlagen kommer och går är det alltså Visby Ladies som består på ön. Närmast är väl i så fall Bysarna som 1986-1998 var 13 år i följd i högsta speedwayserien.
En förklaring till att Ladies hållit så länge som 22 år kan vara att standarden på bottenlagen ofta varit ganska låg och att det inte krävts så mycket för att hänga kvar. I basket behövs det heller inte särskilt många spelare av kvalitet för att skapa ett bra lag. Det kan räcka med ett par riktigt bra spelare utifrån för att direkt bli ett slutspelslag.
Men historien om Ladies är förstås inte så enkel. Det finns många förklaringar till klubbens uthållighet. Många ihärdiga ledare har slitit i styrelsen under olika perioder, många coacher har gjort mer än bara det sportsliga, tunga företrädare för kommunen och storföretagen har engagerat sig, och många trogna åskådare har kommit tillbaka säsong efter säsong.
Mycket av det här har även funnits i många andra av öns elitlag. Det speciella med Ladies är spelarna. Att de spelar så länge och aldrig tröttnar.
Det är inte bara Susanne Rosengren som är en evighetsmaskin. Även spelare som Marie Söderberg och Johanna Ericsson tycks sakna ett slut.
Det måste vara något alldeles speciellt med en klubb som kan sporra spelare att fortsätta, och dessutom fortsätta vara tongivande, i tidsperspektiv på över tio år.
Främst tror jag att det är drömmen om ett SM-guld, att bli mästare, som driver spelarna vidare.
Ladies har varit nära guldet några gånger, men det är länge sen nu. Inte sedan 1997 har laget varit i SM-final.
Nu är frågan återigen om laget ska få spela guldmatcher i vår, eller om det som vanligt ska sluta i kvartsfinal. Jag är osäker på om Visby Ladies är bättre än förra säsongen.
Mycket är bra: Kontinuiteten på coachsidan, längden på laget, träningsmängden och ökningen av försäsongsmatcher.
Men det är risk för att Ladies kan bli ett trögt och stillastående lag, och att det åldersstigna laget inte orkar tända till i alla serielunkmatcher.
Jag ser en chans att Ladies kan nå den SM-final som Susanne Kernl pratar om. Men då tror jag det är viktigt att inte se ligan som en lång transportsträcka fram till vårens slutspel.
Det gäller i stället att vara på tå i varje match för att komma så högt upp som möjligt i sluttabellen. En bra grundserieplacering kan vara avgörande för chansen till final.
Det är där min osäkerhet ligger. Jag är tveksam till att Ladies har den rätta jämnheten.
Något som talar emot denna tråkiga och farliga "transportsträcka" är de många profilerna som finns i ligan, alla nationaliteterna. Det är bosniskt i Brahe, ryskt och litauiskt i Eskilstuna, isländskt i Jämtland, estniskt i Umeå, och dessutom tre USA-importer i olika lag. Det är många lag jag ser fram emot att se i Södervärnshallen i vinter.
Som favoritkvartett håller jag Luleå, Brahe, Solna och Telge. Det är däremellan som Visby Ladies bör kila in sig.
* * *
n Inför herrettan hoppas Visby Basket på att bli bättre än förra säsongen. Jag har svårt att se hur det ska vara möjligt.
Kenny Hällegard har lämnat, Johan Caesar ska lämna, Joakim Söderstrand har knäproblem, inte en enda träningsmatch har spelats, orken har inte blivit bättre, och truppen är smal.
Det låter inte som övre halvan för mig.
Kanske kan lösningen med Solnas Håkan Nilsson, som blev klar i går, bli det som lyfter laget. Men jag tror ändå att Visby Basket har en mycket jobbig säsong framför sig.
Så jobbar vi med nyheter