Karriären kan vara över för Roger Jakobsson - Det får inte sluta så här

Motocross har varit och är det stora intresset för Roger och hans familj, det har blivit ett sätt att leva.
Han har haft totalt 38 motorcyklar och kört närmare 1 000 tävlingar, de flesta på fastlandet, tillhört eliten i 15 år.
Han har kört 17 Gotland Grand National, där en tionde plats 1991 är bästa placeringen.
Under de här åren har han också fått många kompisar inom sporten som är hans liv.

Kan vara färdigkört
Men nu kan karriären vara på väg att ta slut efter en allvarlig handskada.
Han hade precis återhämtat sig från ett nyckelbensbrott förra hösten och körde sin första tävling efter den skadan.
Det var en endurotävling i Uppsala i början på januari då den allvarliga handskadan inträffade.
- Det var egentligen inget märkvärdigt, jag körde på en sten eller något som låg under snön, men jag voltade runt och landade på handen, kände direkt att den var riktigt trasig. Men samtidigt tyckte jag att jag borde ta mig till depån, så jag fick upp "cykeln" på något konstigt vis, frågade några som jag stötte på i skogen om vägen till depån. Jag kände att handen var helt obrukbar och väl i depån blev det snabbt färd till sjukhus.
Lyckligtvis kom han till ett sjukhus som hade handspecialist på plats.
Men det var ingen vacker syn som läkarna möttes av, handen var fullständigt söndertrasad med nio frakturer och avslitna ledband.
- Den första tiden var hemsk, jag hade så fruktansvärt ont, så de pumpade mig full med morfin, sen var jag väldigt deppig direkt efteråt. Karriären kanske var slut, det kändes inte roligt, så jag ringde till många kompisar och fick prata av mig.
Och just kompisarna har betytt mycket för Roger under den här tiden.
- Jag har kunnat ringa nästan när som helst och fått prata av mig när det varit som deppigast och man har upptäckt vem som är ens riktiga kompisar, säger Roger.

Osäkert om framtiden
Läkarprognosen om fortsatt tävlande var inte helt positiva.
- Jag frågade läkarna om det var färdigtävlat och om jag skulle sälja av allt, säger Roger
Tävla på elitnivå kunde Roger nog utesluta, men läkarna sa att chansen att köra på lägre nivå inte var helt uteslutet och kanske kunde rörligheten i handen kunna komma tillbaka med 30-70 procent.
Behövde han inte sälja av för ekonomins skull, så skulle han avvakta läkarnas råd. Den skadade handen är även ett problem i hans jobb som bilmekaniker.
- Jag måste ju kunna vrida och vända på handen i jobbet, så jag hoppas verkligen att jag blir så pass bra så att jag kan fortsätta med mitt jobb.
Sjukskrivningen är till sista april och det har inte varit helt lätt att inte ha motocrossen att ta till.

Motocrossen vårt liv
- Det har ju varit vårt liv i många år, vi har planerat säsongen lagt upp budget och sen rest runt och tävlat på helgerna. Nu är vi hemma första påsken på 12-15 år, det är ju knappt man vet vad man skall göra, säger han.
Vilket är ditt roligaste minne från crossen?
- Oj, jag har väldigt många roliga minnen, men den roligaste segern är nog när jag vann Schneiders Cup 1992. En cup som bestod av sex deltävlingar och många av dåtidens stjärnor var med som till exempel Ola Efréim.
- Jag tror inte jag vann någon deltävling, men jag var jämnast och tog hem cupen på det. Priset var fri motorcykel året efter och det var ganska stort att vinna.
Kan du förklara känslan, vad är så roligt med att köra motocross?
- Det är kanske svårt att förklara, men det är en skön känsla när man rullar fram till startgrinden och sen när man får in flytet i körningen, det är en härlig känsla, säger han lite drömskt i blicken.
Skador, du har råkar ut för en hel del?
- Ja, visst har det blivit en del skador, men ändå inte så många med tanke på hur mycket jag har kört, men visst motocross är inte helt ofarligt, men vilken sport är det egentligen.
Sista april är sjukskrivningen slut och handen skall röntgas, därefter vet man kanske lite mer hur pass bra den blir.
Men för Roger är inte karriären över, hoppet lever ännu.
- Karriären kan bara inte sluta så här, det får den inte, jag måste komma tillbaka på något sätt, säger Roger.