krönika till lördag

Våra folkvalda politiker är alltid snabba med att betona betydelsen av den gotländska idrottsrörelsen, och vikten av att satsa på både elit och bredd.
Men å andra sidan säger de så om allt, oavsett om det handlar om vård, skola eller något annat. Vad som sedan verkligen sker är oftast en helt annan sak. Arenaplanerna är inget undantag.
Som jag ser det finns det tre spår som beslutsfattarna funderar på.
1) Stoppa huvudet i sanden och hoppas att allt löser sig av sig själv.
2) Lappa och laga på det som redan finns.
3) Bygga nytt.
I praktiken är det naturligtvis bara det tredje alternativet som är värt något för Gotland på sikt. Att kasta frågan i den byråkratiska malpåsen och naivt hoppas på privata initiativ utan egen uppoffring är fegt och korkat.
När dessutom idrottsrörelsen och sponsorer är beredda att hosta upp 3,5 miljoner årligen för en ny arena, en fjärdedel av totalkostnaden, kanske det är läge att slå till ?
Att göra en Solbergabadet, det vill säga lappa på något som redan finns, kommer inte bara bli dåligt, utan i slutänden svindyrt. Och om tio år står vi där med samma problem, precis som med badhusplanerna som väcktes till liv igen i våras av Harlevi & Co.
Att ens fundera på att renovera Södervärnshallen är en käftsmäll på idrottsrörelsen. Den som kom på den idén borde lära sig att det är bra att tänka innan man talar.
Jag kan utan vidare räkna upp en rad exempel, vart och ett en fullgod anledning att för evig framtid begrava renoveringsdiskussionen:
Södervärnshallen är nedgrävd i marken, hur ska en utbyggnad till vettiga mått genomföras rent praktiskt? Det är inte bara att riva en vägg.
Var ska våra elitlag hålla till under ombyggnaden, och vem ska i så fall betala deras förlorade inkomster och sponsorintäkter? För att inte tala om resekostnaderna till godkända hallar på fastlandet.
Redan nu är det pest att försöka parkera vid Södervärn. Vilka villor vill kommunen jämna med marken för att göra parkeringsplatser?
Eller ska man ta skolgården?
Tänk om, tänk rätt.
***
Mattias Sunneborn har alltid varit sådär skönt kaxig. Nu gör han comeback vid 38 års ålder och räknar kallt med att hoppa längd i Finnkampen.
Men det säger mer om standarden och bredden i svensk friidrott än något annat.
***
Årets match i gotländsk fotboll, toppmötet mellan mitt Visby IBK/Kappelshamn och FC Copa i division V, slutade oavgjort, 1-1.
Det får vi väl vara nöjda med, nederlagstippade som vi var efter utskåpningen på försäsongen. Själv svarade jag knappast för några spelmässiga delikatesser som den destruktiva speltyp jag är. Delikat var däremot vindsnabbe (?) vänsteryttern Jörgen Svärdhs ledningsmål i första halvlek efter elegant förarbete av högerbacken Richard Berggren.
Nu är vi till min förvåning serieledare inför höststarten.