Johanna Hallberg tillsammans med den nioåriga dottern Emilia.
Johanna Hallberg, som spelade fotboll i storklubben Bayern München och vann 800 meter i Finnkampen, har precis kommit hem till Gotland på semester. Hon tar emot i föräldrarnas lägenhet på Hagstigen i Visby. Det är kramar, skratt och glatt humör. Sen börjar intervjun. Fast på ett annorlunda sätt.
– Och hur är det med dig, Thomas?
Som följs av massor av frågor. Johanna tar över och intervjuar reporter Gottfridsson…
Nyfiken, omtänksam, generös och ständigt med ett leende på läpparna. Det är sån hon är, Johanna Hallberg.
Även om hon gjort störst avtryck i friidrott så är det fotbollen som ligger 43-åringen allra varmast om hjärtat. Så pass att hon drömmer om fotboll på nätterna (stor Djurgårdssupporter) och förra året försökte hon sig på en liten mini-comeback i en division 5-match med Huddinges damlag.
– Jag skulle ta det lite försiktigt var det tänkt. Har ju haft stora problem med ett knä. Men det slutade på akuten på Huddinge sjukhus. Så nu får det vara nog, det blev liksom en naturlig slutpunkt.
Trots elände med skador är hon sprittande glad under hela intervjun, skratten haglar när hon berättar sina minnen från löparbanan och i olika fotbollsklubbar.
– Visst, jag är väl en rätt trevlig person utanför planen, men motståndarna i fotboll tyckte nog inte alltid om mig. Då blev jag en helt annan person. Rätt ful i närkamperna, använde armarna en hel del för att hålla undan motståndarna.
Och under friidrottskarriären gjorde hon inte alltid som tränaren önskade.
– Jag var för lat, ville komma undan den där tuffa träningen. En tränare tyckte jag skulle jogga varje morron, det struntade jag i. Även under andra övningar kortade jag gärna ner passen när det tog emot och blev det för jobbigt.
Johanna passar dock gärna på att ösa beröm över sina tränare i både fotboll och friidrott. Där favoritsporten lyser igenom.
– Alla tränare har en plats i mitt hjärta. Jag brann som en bengal för fotbollen, men bara som ett värmeljus för friidrotten…
Vi backar till 1980-talet. Allt började med fotboll hemma på söder i Visby.
– Drömde om att bli proffs redan som 7-åring, sprang ständigt efter en boll.
Som 10-åring började hon spela med P 18 och redan som 14-åring (tror hon) gjorde hon sina första matcher i klubbens A-lag. Kurre Johansson var tränaren och pådrivaren med glimten i ögat, enligt Johanna.
– Under försäsongen sprang vi intervaller på Ulla Hau på Fårö, märkte då att jag var en rätt duktig löpare.
Hon tog en ordinarie plats i P 18:s A-lag och bildade lite av ett radarpar tillsammans med Tina Lundqvist.
– Jag gjorde väl själv en del mål, men spelade ofta fram Tina som var en riktigt duktig målskytt.
Johannas styrka var löpningarna, att från mittfältet ta sig fram och servera bollar till medspelare. Riktigt svårstoppad när hon fick upp farten.
Johanna Hallberg i P18-tröjan.
Johanna ville dock prova vingarna i lite större sammanhang.
”När inte drömmen kom till mig fick jag komma till drömmen”, som Johanna utrycker det. Nu händer mycket på kort tid. Johanna var en rastlös och äventyrslysten person under de här åren.
19 år gammal drog hon till München, fick anställning som barnflicka och kontrakt med storklubben Bayern München som då höll till i Tysklands näst högsta liga.
Det blev tio månader i den tyska storstaden.
– Det gick bra där, de kallade mig för den svenska pilen.
Därefter hem till Gotland och ett mellanspel i Dalhem höstsäsongen 1999. Men nya spännande äventyr väntade – nu i proffsligan i USA (Delaware) i åtta månader.
– Barnpassning på dagarna och fotboll på kvällarna. Sen fick jag höra att Bayern München gått upp i den tyska högstaligan och då blev jag sugen på att återvända. Jag fick jobb i en klädesaffär.
Men andra sejouren i München blev inte alls som Johanna tänkt och önskat.
– Hann bara spela tre matcher innan jag skadade högerknäet, korsbandet gick av. Det blev operation i München och sen hem till Stockholm igen.
Radarkompisen från P18, Tina Lundqvist, fanns då i Hammarby och hon såg till att även Johanna kom till det grönvita laget.
– Jag drog korsbandet direkt.
Men Johanna gav sig inte. Nytt försök i Rågsved lite längre ner i divisionerna. I en träningsmatch mot förra klubben Dalhem gick korsbandet av helt. Beskedet från läkaren:
– Nu får du sluta med fotboll, annars sitter du i rullstol när du är 40.
Hallberg från tiden i tyska storklubben Bayern München.
Idrotten kunde Johanna dock inte släppa. Att hon var bra på att springa visste hon ju redan. Hon minns sanddynorna på Fårö. Ett skadat knä var inget hinder för löpning.
– Hösten 2002 såg jag Finnkampen på TV. Då bestämde jag mig - året efter skulle jag själv vara med där på 800 meter.
Och så blev det. Vilken fantastiskt snabb karriär. Johanna tog brons på SM (klubbadress: Hässelby SK) och blev uttagen till Finnkampen, där hon kom fyra första året. Sen fortsatte framgångarna på löparbanan som kulminerade 2007 och 2008 med SM-segrar på 800 meter båda åren och dessutom seger i Finnkampen 2007.
Varför just 800 meter?
– På 400 meter är jag inte tillräckligt snabb och 1500 meter är för långt. 800 meter orkar jag springa och ändå ha kvar krafter till en spurt.
Johanna Hallberg, längst till vänster på bilden, på väg mot segern på 800 meter i Finnkampen 2007. Ett stort ögonblick för Visbytjejen som även blev svensk mästare på 800 meter två gånger.
Men vägen framåt inom friidrotten var inte alltid en dans på rosor. Nerverna spelade ofta ett spratt för Johanna.
– Ibland var jag så nervös att jag kräktes innan ett viktigt lopp och gick det dåligt grät jag och låste jag in mig. Det enda tränaren kunde locka ut mig med var en påse chips…
När vi summerar SM-insatserna – individuellt och stafett - kommer vi upp till imponerande sex guld, två silver och fem brons. Högst på listan sätter vi gulden på 800 meter både 2007 och 2008.
– Efter segern i Finnkampen började jag längta efter barn, kände mig ganska nöjd.
Och barnen kom, Malte 2011 och Emilia 2014. Kärleken till sambon Mattias och barnen kan Johanna inte nog poängtera. Men det finns också en annan kärlek som aldrig ger vika – fotbollen och Djurgården.
– Djurgårdens hemmamatcher är riktiga högtidsstunder, de missar vi sällan.