Med grus från klassisk idrottsmark i skorna
Vem minns inte antikens gamla olympiska drabbningar?
Jag gör det inte, men det gör inte grekisk mark till mindre klassisk idrottsmark - jag minns inte heller det svenska VM-silvret i fotboll 1958 i Sverige, eller för all del Island Games på Gotland 1999, men det spelar ju ingen roll.
Joggingrundan på Filopapposberget var rofylld, ur trädkronorna hördes kvitter från grekiska fågelarter vars namn jag aldrig hört talas om, och bakom det tysta naturliga suset hördes ett svagt brus från Atens livliga trafik.
Flera gånger kände jag mig nödgad att avbryta löpningen, vilket jag normalt inte gillar att göra, för att betrakta och begrunda.
Två grekiska landsköldpaddor knatade fram längs stigen jag sprang.
Ett femtiotal larver krälade på led tvärsöver gångstigen, från buskaget på ena sidan till grässlänten på andra.
En herrelös hund stod och tittade på mig med huvudet på sned. Såna saker kan man ju inte bara springa förbi.
Nu är joggingrundan över och jag sitter i stället på takterrassen till det hus som under två veckor är mitt hem.
Solen skiner. Värmen är behaglig.
Utsikten bedårande.
Jag läser en pocketguideboken ?Aten? av Vagabond-reportern Per J Andersson.
När jag kommer till det komiska stycket om den grekiska guden Apollon - ni vet, han som typ är döpt efter ett svenskt resebolag - stelnar jag till en smula.
"Apollon och Hyacinthus spelade varpa. Zephyrus blev sotis och blåste varpastenen i huvudet på Hyacinthus som döden dog. Av den döde Hyacinthus skapade Apollon blomman med samma namn."
"Ja, jäklar i min låda...", tänker jag, tar en slurk av pulverkaffet och tittar upp, lyfter blicken över bokpärmarna.
Söderut glittrar Medelhavet, där färjorna till Kreta och de kykladiska öarna lägger ut från Pireus hamn. Norrut ligger Marathon, även om man inte kan urskilja det i myllret av ett närmast oändligt antal vitputsade hus med takterass. Det var där som 10 000 greker överraskade med en skrällseger över 25 000 man ur den persiska flottan år 490 före Kristus. Miltiades snillrika plan gick hem och Pheidippides fick i uppdrag att föra de goda nyheterna till Aten.
Han sprang hela vägen från Marathon till torget i Aten, utropade ett glädjefyllt "Nenikikamen!" - "Vi har vunnit!" - och föll sedan ner död. Inga marathonlopp för mig, tänker jag och kliar irriterat på värme-eksemen som blossat upp på mina fotleder.
Till vänster tornar Akropolisklippan upp sig, på toppen står Parthenontemplet - som för övrigt förstördes av en svensk; Otto Wilhelm Königsmarck var fältmaskalken som ledde de venetianska artilleritrupperna som sköt sönder templet som vid denna tid, oturligt nog, användes som krutmagasin, den 26 september 1687.
"Ja, jäklar i min låda...", tänker jag. "Så redan de gamla grekerna spelade varpa? Spelade varpa?"
Så jobbar vi med nyheter