Med Papa Dee i Hejde-skogarna

Hejde är ingen socken som förekommer direkt flitigt på GT-sportens sidor. Min granne Sten är barnfödd i Hejde. Han har en del att berätta om socknen och inte minst om uppväxten.
Så gott som varje fredagskväll under vinterhalvåret så tänker jag på Sten. Jag tänker på Hejde och på skogarna när jag i trevägskorsningen strax före gamla skolan och sedan kyrkan på höger sida, om man fortsätter mot Klinte alltså, sätter av vidare ner mot Hemse.
Fredagskvällar i Hejde-skogarna på väg ner till Hemse Ishall, Sudrets HC:s traditionella halv åtta-matcher, Bagarns bakverk i periodpauserna och bilens digitala vägtermometer som varningsklingar till vid fyra grader. För att sedan fortsätta sjunka nedåt vartefter man har passerat infarten till Buttle.
Det är mörkt, fredagskväll, halkvarning, skog på båda sidor och dåligt markerade vägrenar.
Det är knappast hett. Men, även om det finns triljoner andra roliga saker att göra en fredagskväll så måste jag erkänna - det kan faktiskt vara ganska mysigt.
***
Hockeyn i Hemse är kanske hetare än förra året. De grönsvarta har radat upp en del fina segrar och inte minst visat på hur mycket ett väl fungerande lag betyder för framgång på plan. Att det sedan är ett aber att bevaka Sudrets fredagsmatcher rent arbetsmässigt hör inte hit.
Men de kvällar som den trådlösa uppkopplingen fungerar i Hemse så är hemresan kanske ännu mysigare. Jag tror det beror på sällskapet. Radion, alltså.
***
När jag var i början av tonåren var Bob Marley stor. Utan att för den skull vara någon reggaefantast så var det klart att man lyssnade. Samtidigt lyckades min pappa få tag på en tidig version av en bärbar kassettbandspelare med små hörlurar. Faktiskt så små att de fick plats under min enda reggaepryl - en stickad mössa i grönt, gult och rött (var det brunt också, förresten?).
Mer reggae än så var jag inte. Men mer reggae än då har jag aldrig varit sedan dess.
Fram till i höstens sena fredagskvällar i Hejdeskogarna.
***
22.03, efter nyheterna, är det P3 som gäller i den röda redaktionsbilen. Då pumpar Papa Dee igång med P3Rytm. Med allt vad rytmer och reggaens specifika baktaktsmönster -det finns många om man får tro Papa Dee - tar jag mig upp på det höglänta Hejde.
Mörkret sluter sig, halkvarnaren klingar till och raksträckan sträcker sig in i en svart till synes oändlig vante.
Det är långt till Kingston, Jamaica dessa fredagskvällar, men vägen tillbaka till sportredaktionen går i alla fall aningen lättare att köra.