Ohanterligt glädjerus

Jag minns att jag stod nere på golvet. Spelarna sprang runt i hallen och tog emot folkets jubel från fullsatta läktare. De lät sig fotograferas med bucklan, både enskilt och i grupp, och de halsade champagne när de inte hade någon person att krama om. Alla de bortåt 1 800 åskådarna stod kvar för att hylla hjältarna.
Det var ett glädjerus som nästan var ohanterligt.
Min flickvän sade efteråt att jag var helt okontaktbar och från kollegan på Norrbottens-Kuriren, Ludwig Westfält, minns jag en ryggdunk med orden:
"Grattis, jag vet hur det känns".
En ledstjärna för alla journalister är att vara objektiv. Men det finns tillfällen då det inte går att vara det.
Den här aprilkvällen när Visby Ladies tog SM-guld i basket, Gotlands första mästerskapstitel i en lagbollsport, måste jag erkänna att jag jublade lika mycket som alla andra. Jag var en supporter-reporter, en patriotisk Visbybo.
Det var så man rös och fick en tår av den finalseger som absolut inte kunde regisserats bättre. Jag minns att jag räknade bort Ladies när det stod 1-2 i matcher. Då skulle det bli ytterligare en silvermedalj, klubbens sjätte i historien.
Men mot alla odds lyckades laget vinna fjärde matchen i Luleå, förmodligen det mest bragdartade av allt. Skrällen bäddade för den sanslöst spännande avslutningen i Visby. Den kö som redan flera timmar före uppkast ringlade utanför Södervärnshallen förbyttes till en obeskrivlig stämning inne i hallen där Visbyspelarna redan på uppvärmningen hyllades som superstjärnor.
Av själva matchen minns jag inte mer än Susanne Kernls starka inledning, som bäddade för segern, och Katja Lefwerths straffskytte i slutminuterna. Ladies straffar (23 av 27 satt) började fungera i femte finalen och det var den största förklaringen till att Luleå till slut besegrades.
Sedan brakade det stora jublet loss och efter att ha stått i min egen värld läser jag i textarkivet att jag trots allt gjorde en del intervjuer och en del analyser.
Mest i fokus stod förstås veteranen Susanne Rosengren, 42. Alla unnade henne att äntligen få vinna sitt guld efter alla år i eliten. Nu fick hon sin karriär fullbordad.
Sussi kommer förstås aldrig att glömma denna kväll.
Det kommer inte jag heller.
* * *
2005 fick jag också uppleva mitt första Island Games. Från Shetland minns jag dock inte främst alla guld för Gotland. Det är miljön med dimma, slottsliknande hus, gröna kullar, stengärdsgårdar, regn i sidled, öl och fiolmusik som etsat sig fast för alltid.