Owe föddes i Solna 1946 och när han var ett år gammal drabbades han av polio vilket ledde till att högersidan blev förlamad. Sjukdomen innebar att Owe inte kunde idrotta men få saker var viktigare för honom än just idrotten.
– Född 50 meter från fotbollsstadion så var valet att bli AIK:are självklart, säger han.
Han är noga med att poängtera att det enbart finns ett AIK och är man AIK:are så är det Solnas storhet som avses och inget annat. För att ta sig in gratis på matcherna på Råsunda hade han sina knep.
– Mamma jobbade på ett bageri som hade försäljning inne på Råsunda så jag åkte med brödbilen för att komma in genom grindarna, säger han.
Första kontakten med Gotland kom 1950 då han var sommarbarn i Eksta.
Han återkom dit under fem somrar. I början av 70-talet var han och frun, Gun, på gotlandssemester. De vandrade i Visby när de plötsligt tittade på varandra och föreslog att de kanske skulle flytta till ön permanent.
– Förslaget lät inte alls dumt, tyckte vi båda två. Först var vi dock tvungna att ordna med jobb och bostad om det skulle kunna bli aktuellt, minns han.
På några timmar hade de båda ordnat med arbete men nu var de tvungna att hitta bostad.
– Vi gick upp till kommunen och sa att vi behövde en bostad. De skattade åt oss och sa att det fanns hur mycket lediga lägenheter som helst.
Owe fortsätter:
– På en halv förmiddag hade vi ordnat två jobb och en bostad, så det var bara att åka hem till Stockholm och ordna med allt innan flytten.
I Owes tonår började han som ledare i Årsta Södra. Därefter var han med att starta upp AIK:s damfotbollslag. Han gick första tejpkursen i Sverige och hjälpte därefter AIK:s sjukgymnast.
– I AIK hade jag förmånen att få arbeta med Ulf Lyfors som senare blev förbundskapten. I laget hade vi även Gunilla Paijkull som också blev förbundskapten.
Han tillägger.
– Jag tror det är ganska unikt att ha två blivande förbundskaptener i samma lag.
När familjen kom till Gotland valde han att istället för att arbeta vara hemma med sonen Micke. Under tiden han var pappaledig fick han tips om att en fritidsgård skulle startas och tog då kontakt med kommunen och meddelade att han var intresserad att ta hand om det. I januari 1974 började de att rusta upp, bygga om och få ordning på det gamla skyddsrummet i Bogen 1. Invigningen av fritidsgården Puma skedde en månad senare. Att namnet på fritidsgården blev just Puma är en liten speciell historia.
– AIK:s huvudsponsor på den tiden var Puma så ungdomarna hade inte sett mig i andra kläder än av märket Puma så namnet röstades igenom.
– När kommunen kom förbi var de inte så pigga på att ha ett firmanamn på fritidsgården. Då sa en liten påhittig kille till representanterna för kommunen att P.U.M.A. står för ”Pålitlig Ungdom Med Ansvar” och då gick det igenom, säger han.
Puma blev en succé med uppemot 600 besökare på fredagarna. Detta ledde till att Owe och hans kollegor fick åka runt i skolor och även i Sveriges grannländer och föreläsa om projektet. På sidan av arbetet på Puma ingick Owe som sjukgymnast i Gutes handbollslag. Han var även tränare för Fardhem i fotboll under en period. Några år senare blev han tillfrågad om han ville börja arbeta som frilans på radion och det tackade han ja till. Två år senare fick han ett vikariat som sportchef.
– Jag jobbade under en period på både radion och kultur- och fritid men jag kunde konstatera att det inte gick att jobba inom båda och samtidigt vara trovärdig journalist.
På radion arbetade han som anställd till och med 2013 då reglerna inte tillåter fortsatt anställning efter 67 års ålder. Nu är han frilansande sportreporter på radion.
– Med postpolio börjar kroppen bli dålig så jag tar så många pass jag orkar. Många av matcherna jag rapporterar ifrån skulle jag ändå varit på även om jag inte varit i tjänst, menar han.
Han berättar att det förr fanns få saker som var viktigare för lyssnarna än varpa. Nu är han bekymrad över varpans framtid.
– När det var som mest populärt kunde melodikrysset få utgå för att varpa skulle sändas.
Han menar att en varpatävling tar alldeles för lång tid och att det är en av orsakerna till deltagartappet.
– Jag har ett förslag att man ska kasta i 2x45 minuter och är det oavgjort då så kör man tre utslagsstick. Då vet man att en match tar max två timmar, säger han.
Sportminnena är många. Ett är det stipendium som gav honom möjligheten att tillbringa 14 dagar i Los Angeles, där den svenske NHL-spelaren Tomas Sandström var hans biljett in i katakomberna.
– Jag ville se hur det funkar i en storklubb. Det var fantastiskt hur Tomas tog sig tid med mig och jag fick full tillgång till omklädningsrummet och det var samtidigt som Wayne Gretzky spelade där, säger han.
Under perioden 1999 till och med 2013 var han på samtliga Island Games utom två. När jag ber honom att ranka de största prestationerna i ö-spelen svarar han direkt att det inte går. Han väljer istället att nämna några gotländska idrottare som på ett eller annat sätt gjort stora avtryck på honom.
– Vi har bland annat Mattias Sunneborn, Jocke Daun och Ida Sandin som är fina idrottsutövare. Daun som var favorit men blev så besviken när han blev tvåa så vi nästan nio timmar senare fick efterlysa honom.
Han nämner självklart också storskytten Peter Nordgren.
Ett annat minne är Peter Skalbergs hinderlopp på Gutavallen när ö-spelen arrangerades på Gotland 1999. Ytterligare ett starkt minne är när han följde golfens resultaträkning och i klubbhuset det visade sig att Sara Larsson blev trea. Det var magi att vara mitt i detta som reporter, menar han. Det är dock inte enbart pallplatserna som etsat sig fast. När Bosse Jakobsson ett år var storfavorit i stavhoppet fanns det ett problem. För att grenen skulle arrangeras krävdes det minst tre tävlande öar och ett visst antal deltagare. Nu fattades det en deltagare.
– Då anmälde Andreas Grönström sig och sa att han vill hoppa stavhopp. Han rev ut sig på låg höjd men tack vare att han anmälde sig fick Bosse fick sitt guld. Det var en väldigt fin grej tycker jag.
Du nämner en hel del mjuka värden. Är du resultatfixerad när du tittar på idrott?
– Bara när jag ser AIK. Annars försöker jag se andra saker än enbart segraren. Exempelvis en spelare som hjälper en skadad motståndare kan jag tycka om, säger Owe Järlö.