Rapport från en ö-grupp
Tre dagar av tävlingar är till ända och Gotland finns fortfarande med i toppen av medaljligan.
Men i går kom den trevligaste, mest spännande och kanske mest välförtjänta pengen - ett guld värt att fira och hylla.
Det var kanske ingen skräll att bordtennisens lagguld skulle bli gotländskt, de har ju segrat förr. Glädjen ligger i stället i hur guldet till slut säkrades, efter en dag där vi åskådare slets mellan hopp och besvikelse så många gånger att vi nästan gick under.
Jag menar, hur många vändningar klarar en idrottsintresserad av inom en och samma final? Först missade Evelina Carlsson setbollar, sedan räddade hon matchbollar. Först låg hon under, sedan vann hon. För att inte tala om laget. 2-0 i matcher blev 2-3, som till slut blev 4-3 och seger.
Och Johan Eriksson, som på förmiddagen svor ljudligt över att han inte kunde hitta sitt spel alls. Han var verkligen besviken och oroad över om han överhuvudtaget skulle få spela finalen. Men Ola Granlund visste att Eriksson hade mer att ge och gav honom det viktiga förtroendet. Det är alltid en balansgång för en tränare - ska idrottaren få en chans till eller är det dags för någon annan att kliva fram? Granlund valde Eriksson och han valde rätt.
Att just Johan Eriksson fick avgöra finalen gav mer än guld - det gav upprättelse och ny inspiration.
Det var dessutom Gotlands första guld som inte kom i skytte. Och det är ju onekligen bra att kunna vinna i flera olika idrotter.
Det enda smolket i bägaren är att lagtävlingen har en irriterande form. Varför fyra herrsinglar och bara en med damer? Det finns helt enkelt ingen ursäkt. Och säg inte att damdubbeln kompenserar - det är fortfarande bara en enda match.
Så jobbar vi med nyheter