Satsa på en gotländsk sång
Då går man gärna till någon av pubarna i hamnen, stänger dörren hårt bakom sig och kopplar av med en pint till levande fiolmusik.
Det är bedårande natur att uppleva på Skottlands norra utpost, inte ett träd någonstans men kullarna är så gröna och stengärdsgårdarna så medeltida att man lätt drömmer sig bort under en tur på landsbygden.
Tillbaka i stan kommer nästa dröm. Det är som att åka omkring i en deckare med kommissarie Winter, där mordgåtan ska lösas med hjälp av fiskarna i skägg och ylletröja som liksom alla andra lokala profiler ständigt hänger med öl och whisky i Lerwicks barer.
Dimman lättar förstås aldrig.
I den här inramningen har jag just upplevt mitt första Island Games. Utan att ha något att jämföra med måste det vara ett av de coolaste öspelen som hållits hittills.
Bara en sån sak som alla fotbollsplaner, trångt inklämda i varje bys centrum. Med gräsmattor fina som golfgreener och med läckra stenmurar runt omkring.
Här skulle Gotland varit med och lirat, det hade varit ett minne för livet för laget hur det än gått. Det kan jag lova.
Det var storpublik på huvudarenan Gilbertson Park i går när hemmalaget Shetland slog Guernsey med 2-0 i fotbollsfinalen. Det hade varit riktigt stort att få se Joakim Lindgren, Fredrik Larsson och de andra VIF Gute-killarna mäta sig med grabbarna från Shetlands amatörliga.
Jag tror det hade blivit jämnt.
Och Gotlands golfare, de missade spel på Storbritanniens nordligaste bana på ön Whalsay. Det måste också varit "once in a lifetime" som aldrig kommer tillbaka.
Gotlands problem med Island Games är att flera idrotter inte prioriterar det, eller tycker att det är intressant. Jag tror att till exempel fotbollen skulle ha stor nytta av att skicka sina bästa spelare. Det skulle utveckla representationslagen, även om det passar illa med det vanliga seriespelet.
Jag tror det skulle vara värt att ta den smällen.
Gotlands överledare Patrik Oscarsson hävdade i går att spelare i många lagbollsporter, som till exempel fotboll, är bortskämda.
De är inte vana vid att betala idrottsresor med egna pengar, som många individuella idrottare.
Det kan ligga något i det och då passar Island Games illa för en sport som fotboll.
Island Games är samtidigt som det är proffsigt, en form av amatörernas afton där deltagandet måste betalas ur egen ficka. Det är det enda rimliga.
Jag gillade årets öspel på många sätt. Tolv guld av Gotlands lilla trupp var imponerande, med toppar i Ida Sandin, Evelina Carlsson, Erik Larsson och skytteskrällen Nickolina Andersson.
Men ibland var det också ett löjets skimmer över tävlingarna. Som när Gotlands enda konkurrenter inte klarade ingångshöjden tre meter i stavhopp.
I sådana lägen blir "the friendly games" lite väl lekfulla och tappar sin seriositet.
Då får också alla de som nedvärderar öspelen vatten på sin kvarn.
Slutintrycket är att det som alla säger om Island Games, en salig blandning av proffs och amatörer, stämmer verkligen. Både bland funktionärer och aktiva.
Så tror jag det måste förbli. Men en sak kräver jag redan till nästa spel på Rhodos: Sluta spela svenska nationalsången för Gotlands guldmedaljörer.
Varför inte, som Ida Sandin föreslog, gotländsk sommarnatt?
Så jobbar vi med nyheter