Silvret blir ett starkt minne

Vissa saker kommer man ihåg, man kommer ihåg var man var och var man satt, hur man tänkte och vad som hände.
Det sitter liksom bara kvar.
Jag kommer inte att jobba som sportreporter på GT resten av mitt liv, jag vet inte om ni blir besvikna eller lyckliga när ni hör det men så är det i all fall.
Några saker kommer jag att bära med mig den dagen jag slutar, ett av de starkaste minnena kommer utan tvekan att vara den dagen på Gotland fick en ny världsstjärna. Dagen då Linnea Gustafsson hittade kontrollerna som tog henne rakt in i den absoluta eliten.
Silvret på sprinten upplevdes framför en liveuppdatering på internet.
Löpare efter löpare, världsnamn efter världsnamn, och ingen kunde närma sig Linnea Gustafsson.
Det här är det största som har hänt en gotländsk idrottare på väldigt länge, Thomas Lövkvist drog på sig den rosa ledartröjan i Girot, det vet jag också, men det här hör hemma i precis samma kategori. Och det kunde inte ha hänt en trevligare person.
Det finns få som så tålmodigt har svarat på frågor om sänkor och höjder, om streck på kartor och skillnader i terräng.
Hon har kanske inte alltid gillat det men hon har gjort det med ett leende på läpparna.
Grattis Linnea, du är sjukt väl värd alla framgångar.
***
Matchen på Gutavallen var inte den bästa av matcher jag har sett.
Det verkade nästan om bollen hade svininfluensan, ingen vill ha den längre än ett par sekunder. Det bjöds värre än på Munken på Juldagen. Köping måste varit det mest uddlösa laget som gästa Vallen på länge, chanserna fanns men det blev nästan komisk till slut hur tafatta gästerna var framför mål.
Jag vet att ett lag består av flera delar, jag vet att Joakim Lindgren håller ihop Gutes försvar precis som en bra kapten bör, jag vet att Daniel Backéus sliter på mitten och att Daniel Engström ofta får ta den otacksamma uppgiften att spela defensivt, jag ser Jonas Lindstrand och Rasmus Edvardssons offensiva utflykter, jag ser hur Tobbe Ahlqvist gör en av sina bästa matcher och sliter tills benen inte orkar mer.
Jag ser allt det från den kalla och blåsiga betongläktaren på Gutavallen. Men det är något annat som värmer mest.
För jag ser också att planens bästa spelare är den som syns mest - Jakob Sandberg.
Det är ofta som anfallare och målskyttar lyfts fram, denna gången var dock Sandberg skillnaden mellan vinst och förlust. Hade Köping haft en Sandberg hade man vunnit matchen.
Nu spelar Sandberg i FC Gute. Det ska de som håller på Gute vara glada för.