Skämtet som blev verkligt
Det känns som det är den självklara inledningen på en krönika inför den första elitseriesäsongen i öns innebandy.
Det var en gång ett gäng tjejer i Roma som ville spela innebandy. De gick i högstadiet och debuten fick bli i skolturneringen Påskcupen i Visby. Tjejerna hade kul och ville ha mer, inget snack om det. De ville spela "på riktigt". Samtidigt fanns en anrik klubb i en närliggande socken, en insomnad klubb som strax efter sitt 90-årsjubileum gärna ville bli levande igen. Här fanns ledare som gärna ville ha något att brinna för.
Det var så de möttes i slutet av 1990-talet, Endre IF och tjejerna. Det var den perfekta kombinationen, ett samarbete som faktiskt blivit rena Bustersagan i gotländsk idrott.
Det började med en säsong i en av öns pojkserier, innan laget kändes sig moget för seniorspel i Gotlandstvåan för damer 1998/1999. Det var då Endrebon Ronald Jacobsson kom in som kassör i verksamheten. På ett möte skojade han om att till 100-årsjubiléet 2006, då ska Endre vara i elitserien.
Men skämtet blev verklighet. Till och med två år tidigare än vad kassören skrockat om. Efter tre år i tvåan och tre år i ettan tog det alltså bara en sisådär åtta år för Endre IF att gå från ingenting till att ha ett lag i högsta serien i en stor lagsport.
4 Från 20 000 kronor i omsättning 1997 till intäkter på kring en miljon kronor nu.
4 Från ett enda lag då till en sprängfylld flickverksamhet med både elit, bredd och knattar, totalt 95 licensierade tjejer, nu.
4 Från en bortglömd socken (350 invånare) då till rikskänd plats i idrotts-Sverige nu.
"Det är jättekul och jättespännande att få vara med om det här. Det är min första stora idrottsupplevelse. Vi har verkligen satt Endre på kartan", menar kassören stolt.
Jacobsson pratar om att både tur och skicklighet har fört Endre ända till eliten. Starka ledare som Göran Nährström, Harald Hoffman och Peter Johansson har fått ihop ett lag av alla spelare som tillkommit varje säsong.
Samtidigt finns "själen" i laget kvar och jag tycker att Bustersagan verkligen håller när egna produkter som Ewa Jansson, Jill Karlström, Emma Sandström och Emma Larsson fortfarande finns kvar i A-truppen.
Ett par av "Romatjejerna" får säkert också spela i premiären hemma mot Södertälje i morgon.
En annan förklaring till Endres fantastiska marsch är att klubben behållit sin idealitet. Jobb och lägenhet fixas till de nya, och reseersättningar betalas ut. Men även i elitserien är lönekostnaden noll. Ingen har sitt Endre- engagemang som heltidsjobb.
Endres ledning är uppenbarligen skicklig på att sköta sin ekonomi, och att jaga sponsorer. Nu fördubblas sponsorintäkterna till totalt ungefär 500 000 kronor.
Det behövs mellan 400 och 500 betalande åskådare i snitt på hemmamatcherna för att elitseriesäsongen ska gå runt enligt budget. Det tycker jag det borde bli när säsongen är historisk och allt. Endre kan kanske ta över en del av Visby IBK:s medgångspublik från tidigare vintrar.
Men sportsligt, då? Kommer Endre att hänga kvar i elitserien? Mitt svar på det är ja. Definitivt ja.
Jag skrev efter kvalsegern i mars att Endre har ett komplett lag, och de viktigaste spelarna har faktiskt följt med till elitserien. Jag tänker då på Jenny Sandelin, Maria Jakobsson och Anna Jakobsson i första hand.
I nye tränaren Joakim Sjöstrand har också Endre fått den teoretiska innebandykunskap som jag efterlyste i våras.
Det går dock inte att blunda för att det är tunt på backsidan. När ingen etablerad back finns på nyförvärvskontot, och viktiga Åsa Ström ska ha barn, kan det bli problem i defensiven.
Jag tror att vissa delar av Endre håller hög elitserieklass. Men samtidigt vet jag inte hur bra lagets målvakter är om de sätts under hård press. Jag är också osäker på lettiskorna Signe Ose och Anete Seina, de kan bli både flopp och succé.
Det blir inget SM-slutspel direkt, men Endre hamnar strax därefter i sin debutsäsong och en sak är jag säker på:
Bustersagan har många kapitel kvar än.
Så jobbar vi med nyheter