Tårarna kanske är skillnaden
Gråtmildhet och tårar har aldrig varit min starka sida. Jag skulle gärna gråta mer och oftare, känna tårarna komma och ge efter för den befrielse det innebär.
Det är ingen egenskap jag är speciellt stolt över. Män som har svårt att gråta - hur beklämmande är inte det?
***
Alla delar inte den här svagheten. Tur är det. Kvinnor har lätt till tårar. Idrottskvinnor inkluderat.
När Endre IF och Visby Ladies åkte ur SM-slutspelen förra helgen var det dags för den stora tår- och gråtstunden.
Nu tillhör jag som sagt den karga karaktärstypen av könet "man", men tänker ändå inte raljera över de tårarna.
Däremot har jag oerhört svårt att förstå dem. Tårarna på spelarbänkarna förde tankarna till den gamla traditionen i främst södra och östra Europa med kvinnliga professionella gråterskor som har till uppgift att begråta den döde.
Knappt ett öga var torrt och rödgråtna spelare satt på rad och hulkade.
Över en förlust, över att man hade åkt ur ett slutspel. Varför? Att förlora i idrott ligger i sakens natur, i farans riktning.
Det är väl ändå ingen som har dött.
Ingen katastrof, faktiskt.
***
Förlusterna kunde inte heller ha kommit som någon chock för vare sig Endre eller Visby Ladies. Öns två främsta damlag hade - mer eller mindre uttryckligen - proklamerat SM-final inför säsongen.
Men alla som har sett Endre och Ladies den här säsongen har insett det orealistiska i den ambitionen.
Ladies gjorde en bra grundserie sett till förutsättningarna, men havererade totalt i slutspelsserien och alla sex matcher slutade med förlust.
Endre gjorde en svag grundserie och kravlade sig med stor möda till slutspelet, där man kanske gjorde två ännu svagare kvartsfinalinsatser mot Falun, som var klart starkast.
Med de här förutsättningarna i bakhuvudet är det ännu svårare att förstå alla tårar förra helgen. Lika lite som jag förstår grekiska gråterskor, som bölar över en stengammal gubbe som alla visste ändå skulle dö, fattar jag Endres och Ladies alla tårar.
***
Men det är fint att gråta, jag är väl bara avundsjuk på förmågan.
Kanske det är just närheten till tårarna som är en av skillnaderna på män och kvinnor.
Kanske lättheten till tårar är det som skiljer vinnare från förlorare.
Frågan är om inte en förlust är mer värdefull i så fall.
Så jobbar vi med nyheter