Pigga, glada och förväntansfulla försöker de minnas den där framgångsrika resan till Borås. Att samtliga i ett lag som vunnit SM för seniorer för 70 år sedan fortfarande är i livet tillhör sannerligen inte vanligheterna.
– Det är nog uppemot 40 år sedan vi tre sågs senast, säger Maj-Britt och de övriga nickar instämmande.
91-åriga Ingegerd Broberg bor numera på Terra Nova äldreboende i Visby, 88-åriga Maj-Britt Pettersson (numera Johansson) bor sedan många år i Slite, 86-åriga Barbro Levin (numera Johansson) bor i Kräklingbo. De träffas, passande nog, denna dag i Gotlands Idrottshistoriska förenings lokaler intill Solbergabadet.
Tillbaka i tiden. Året är 1951 och damer får för första gången vara med i ett varpa-SM. Från Gotland deltar Anga VK, IV från Visby och kanske ytterligare någon eller några klubbar. Anga, som bildade varpaklubben 1949, når finalen i lagkulan. Vilka de möter i finalen framgår inte av Varpaförbundets statistik och ingen av damerna minns (till en början) finalmotståndet. Men när de fått prata ihop sig en stund nämner de plötsligt:
– Anna Ek, visst kastade hon i det lag vi mötte i finalen, säger Maj-Britt och ingen av de andra protesterar. Kanske var det Malmö vi mötte i finalen.
Anna Ek tävlade i många år för Malmö VK och var på den tiden en av de stora i svensk varpasport tillsammans med bland andra Solveig Löfgren och Asta Jakobsson.
Andra uppgifter gör gällande att det möjligen kan ha varit Göteborgsklubben VK Ränten som svarade för finalmotståndet. Av statistiken framgår i alla fall att Ränten vann cm-tävlingen i lag och att K Johansson från Ränten vann cm-tävlingen individuellt.
Barbro drar sig dessutom till minnes:
– Jag kommer i alla fall ihåg att det var Maj-Britt som avgjorde finalen för oss vid 11–11 i den andra eller tredje kulan.
Barbro som bara var 16 år när hon blev svensk mästarinna för första och enda gången. Men hon vill absolut inte ta åt sig äran av SM-guldet:
– Jag kom med som utfyllnad, de behövde en tredje kastare för att få ihop ett lag, säger hon. Jag hade knappt hållit i en varpa tidigare.
Varpakarriären blev heller inte särskilt lång. Blott 18 år gammal tog hon över poststationen i Kräklingbo och senare har hon också ansvarat för Kräklingbo marknad.
– Så varpan försvann mer och mer. Dessutom var min man inte särskilt intresserad av sporten…
91-åriga Ingegerd, även kallad Lillan, skiner upp när SM kommer på tal:
– Vi var i alla fall bäst, vann alla våra matcher, säger hon bestämt. Hemma i Anga kastade vi alltid varpa, det var sporten nummer ett för oss.
Anga-trion vann även Stångaspelen 1951 då man i finalen besegrade IF Varpa från Visby. De sex finalisterna kan ni se på bilden på det här uppslaget.
Ingegerd Broberg var Anga VK:s bästa kastare på damsidan, ja vi kan till och med kalla henne lite av lagets stjärna. Såväl under SM som senare i karriären. I boken ”Stångaspelen 75 år” står bland annat att läsa:
”Ingegerd Broberg var flerfaldig mästare i Stångaspelen. Hon kastade senare för Roma IF och var med och vann Stångaspelen fyra år i rad, 1962-1965, som då även gällde distriktsmästerskap. Lagkamrater då var Asta Jacobsson alla fyra åren, samt Valborg Öberg de två första åren och Solveig Löfgren de två senare”.
Ingegerd Broberg kommer för övrigt från en riktig varpafamilj, sonen Leif har varit behjälplig för att få till det här mötet. Han berättar att Anga fostrat flera duktiga kastare som Tore Pettersson, Susanne och Ulf Stjärnholm, Roland Johansson, Erik Johansson och sist men inte minst syskonen Broberg. Klubben bildades som sagt 1949, men försvann därefter mer och mer för att återigen ta fart 1983 då man drog igång med mästarmöten på Kräklingbo marknad. Ett arrangemang som numera drivs av Östergarns IK som tagit över den verksamhet som tidigare drevs av Anga VK.
Åter till 1951. Vilken klubb Anga VK besegrade i finalen i den där lagkulan i Borås har alltså med hundraprocentig säkerhet inte gått att få fram. Inte heller vilka lag de besegrade på vägen fram till finalen. Detta trots att vi letat och forskat på flera olika håll. Men det spelar kanske inte så stor roll så här 70 år senare.
Det Ingegerd, Maj-Britt och Barbro däremot kommer ihåg är att alla gotländska deltagarna reste gemensamt i en fullastad buss till Borås, att de troligen sov i båtens lastrum och även inkvarterades i typ en stor sal eller på ett loft.
– Och på hemvägen mot Oskarshamn fick bussen göra många stopp. Flera av kastarna hade ätit något olämpligt och blivit matförgiftade.
Trots den där hackiga hemfärden är varpa-SM 1951 något som Ingegerd, Maj-Britt och Barbro kan minnas med både värme och stolthet. Det är inte varje dag man vinner ett svenskt mästerskap.