Varpa-SM i Sunne är över och 55 kastare har gjort upp om medaljerna. Av dem hade 45 rest från Gotland för att vara med i mästerskapen.
Det här ställer varpans problem på sin spets. Å ena sidan vill man slåss för metallvarpans ställning som tävlingsidrott, å andra sidan kan man inte blunda för hur utvecklingen ser ut. Göran Fransson och kollegorna på Varpaförbundet har en del att fundera över, hade jag haft någon begåvad lösning på det så hade jag talat om det.
Då genom en insändare i Nabben. Svårlösta saker tar tid att tänka igenom, helt enkelt.
Att ge varpan en ljusare framtid är däremot angeläget.
Det finns något väldigt vackert i varpasporten. Den lågmälda kamratandan i kasthagarna, händerna som gräver i jorden. Den tunga metallvarpans färd genom luften och den närmast spöklika precisionen. Långsamheten när stick efter stick avgörs, klädnypor som flyttas.
Den långsamheten finns det mycket att lära av. Tempot ger tid för både eftertanke och koncentration.
Personligen är jag däremot inte förvånad om varpan kommer gå samma väg som pärken. Alltså att mot att bli en gutnisk idrott där samtliga SM går på ön och då som en del av Stångaspelen. Vemodigt, ja. Man kommer att tala om Torbjörn Lawergrens 106 centimeter på SM 2017 som ett oslagbart rekord.
Går man tillbaka i tiden så var varpan en stor sport här på ön, och skapligt etablerad på fastlandet. Min farfar Arne kastade varpa på ängarna utanför Kumla i Uppland på 50-talet, rimligen fanns någon utflyttad gotlänning på någon gård i trakten. Allt det där är länge sedan nu.
Och vad händer den dag då dagens toppkastare träder in i oldboys-klassen?
Visst finns en handfull yngre förmågor där som kan ta över, men de är inte många.
Människors vanor ändras och det där går ganska fort. Det är nog den enda riktiga förhoppningen man kan hålla fast vid om man hoppas på en ny våg för varpan.
Framför allt skulle det behövas ett evenemang som kunde locka riktigt många unga personer, på samma sätt som Stångaspelen drar deltagare till pärken. Att det sen krävs både tålamod och styrka för att bli en toppkastare är en annan sak, av den anledningen tror jag att det blir svårt att få fram dem som kan bli så bra att de rår på de rekord som står i dag.
Metallvarpan är en sån stark symbol för Gotland. Innebandyklubban, hockeypucken eller basketbollen kommer aldrig att ha den kraften.
Det kan vara värt att minnas när det klapprande ljudet av kabinväskornas hjul mot Visbys gatsten tystnat och turisterna åkt hem för i år.