BK Vildkaninen
Felix ställer sig på skjutlinjen och plockar upp en pil ur kogret. Han fäster nocken på bågsträngen, fattar strängen med pek- lång och ringfingret och för armen bakåt, så långt att handen når kinden. Han siktar, strängen glider ur fingrarna och pilen svischar genom luften.
Pilspetsen har prickat måltavlan i den innersta cirkeln. Fullträff.
Han berättar att han hållit på med bågskytte i två terminer och att ha fick sin första egna pilbåge, en så kallad barebow, i julklapp.
– Jag ha varit med på ett par bågskyttetävlingar, men ingen utanför Gotland ännu. Det har gått väldigt bra tycker jag. Jag skulle vilja delta på någon stor tävling, som SM, säger Felix, 12 år.
Han och de andra i BK Vildkaninen står uppradade framför tavlorna i Stenkumla, i vad som egentligen är klubbens inskjutningsbana. De avlossar tre pilar var under full koncentration.
Därefter stegar de fram och räknar sina poäng, drar loss aluminiumpilarna från tavlan och börjar förbereda nästa skjutomgång.
– Det svåraste är att hålla fokus på varje pil, säger Felix och tar några djupa andetag innan nästa skott.
Felix spänner bågen.
I tusentals år har människan använt pil och båge för praktiska syften som jakt och krigföring. Likaledes som tävlingssport har bågskytte gamla anor. Grenen fanns med på OS-programmet år 1900 i Paris. Den skotska bågskytteföreningen The Ancient Society of Kilwinning Archers härstammar ända från 1400-talet.
Även i dagens högteknologiska samhälle, där vi har tillgång till alla tänkbara nöjen och bekvämligheter, fortsätter pilbågen att fascinera.
Sommartid håller BK Vildkaninen till i Stenkumla.
Eftersom bågskyttet tränar både koncentrations- och koordinationsförmågan är det en passande idrott för den som vill utvecklas på flera plan. Dessutom finns det något njutningsfullt, nästan meditativt, med att ljudlöst spänna bågen och se pilen flyga iväg.
– Jag älskar det här omedelbara kvittot som man får när man släpper iväg pilen och känner om det blev bra eller dålig. Att komma ut i skogen och det blir en social gemenskap, säger Rebekka Gannholm, som är ordförande i klubben.
– Jag gillar även att skjuta från 70 meter, då får man vänta någon sekund sedan man släppt pilen tills man hör om pilen träffar i tavlan eller inte. När man ser att den sitter i mitten känner man bara: yes! Den känslan är oslagbar.
Jan-Åke Andersson, en av klubbens mer meriterade tävlingsskyttar, lyfter fram lugnet som bågskyttet ger.
– Jag tänker mycket på den här filosofiska aspekten. Man står där själv, hör fåglarna kvittra och man kan inte tänka på något annat än just tavlan där framme. Det krävs ett oerhört fokus hela tiden och då glömmer man bort all annan stress.
Bågskytte fortsätter att locka gammal som ung.
Traditionellt tavelskytte är långt ifrån enda skjutformen som bedrivs hos BK Vildkaninen. Så kallat fältskytte och 3D-skytte, där bågskyttarna går en skogsslinga och skjuter på varierande typer av mål och från skiftande avstånd, är mer populärt.
Klubben har haft en viss tillbakagång när det gäller deltagarantal efter coronapandemin, berättar Rebekka Gannholm.
– Vi har tyvärr haft ett litet tapp, men det har nog alla föreningar haft. Vi försöker satsa på barn- och ungdomsverksamheten, för det är på så sätt som vi kan bygga oss starka underifrån. Vi ska ha nybörjarintroduktion i höst, som vi brukar. Man får bli medlem om man tycker att det är kul.
Barebow är den vanligaste typen för nybörjare.