Det är inte alls konstigt att Mikaela Braf valde basket som sin sport.
• Hon växte upp på söder i Visby, bara ett stenkast från Södervärnshallen som var basketens hemmaplan.
• Föräldrarna Anna-Karin – som också spelat basket - och Lars var engagerade, hade stort intresse och stöttade helhjärtat.
• I basket är det oftast bra att vara lång – Mikaela mäter 1,85.
• Bästa kompis med Johanna Ericsson – också hon en basketlegendar både som spelare och tränare.
När vi snabbt summerar resulterar karriären i bland annat ett SM-guld, tre SM-silver, cupguld och 22 landskamper!
– Höjdpunkten är förstås SM-guldet med Visby ladies 2005. Vi vann ju den femte och avgörande matchen mot Luleå inför en kokande Södervärnshall.
Många av er läsare undrar säkert vart hon tog vägen – Mikaela Braf. Hon bor sedan flera år i Midsommarkransen lite söder om centrala Stockholm och jobbar som HR-chef inom storföretaget Scania i Södertälje. Det är sålunda inte bara i basket som hon gjort en fin karriär.
I mars kunde ni läsa om den några år äldre Eva Areskoug, en annan av Visbys basketstjärnor, som dock aldrig fick vinna SM-guld.
– Eva var min första tränare, hon var så himla bra, minns Mikaela.
När vi nu är inne på ämnet basket så har vi radat upp massor av legendarer i den här GA-serien – Susanne Rosengren, Marie Söderberg, Katja Lefwerth, Paul ”Dino” Larsson, Eva Areskoug och nu Mikaela Braf. Stora och värdiga namn hela bunten.
Vi träffas för intervjun i en hotellobby vid Skanstull i Stockholm. Mikaela har lämnat sambon Mikael Hultnäs, 43, och drygt fem år gamle sonen Charlie hemma i Midsommarkransen. Trots att hon sedan många år bor på fastlandet sitter den gotländska dialekten kvar. Inte så konstigt.
– Jag är ofta hemma på Gotland, större delen av somrarna brukar vi vara på ön.
Basketkarriären började i Visby AIK (som senare blev Visby ladies). Ett år yngre kompisen Johanna Ericsson (numera tvåbarnsmamma i Eslöv) fanns med i samma lag. De två talangerna kunde coachen Paul ”Dino” Larsson absolut inte missa. Blott 15 år gammal lyftes Mikaela upp i Visby AIK:s A-lag.
– Jag har stor respekt för Dinos kunnande och engagemang.
Vi ringer också Johanna Ericsson som vid tillfället ligger hemma med ryggskott och numera inte tränar något basketlag. Hon beskriver kompisen Mikaela:
– Lojal och hårt arbetande, man kunde alltid lita på vad man fick ut av henne. Mikaela var nog svår att möta, stark i överkroppen och duktig returtagare under båda korgarna. Hon var dessutom jättebra på att hitta rätt position under korgarna.
Fotbollen fanns också där i unga år. Det blev spel i både VIF Gute och Dalhem. Men en träning i A7-hallen kunde ha förstört hela basketkarriären. Mikaela föll bakåt, tog emot med båda händerna och bröt båda armarna. Var det inte svårt att komma tillbaka till basketen efter detta?
– Gissar att jag var 13-14 år då och armarna läkte ihop fint. Har inte haft några problem efteråt.
Trots skadan - basketen tog överhand och vi tar oss flera år framåt i tiden. Med lagkompisar som Wanda Ford, Susanne Rosengren, Johanna Eriksson, Katarina Lawergren och flera andra bar det av både framåt och uppåt.
– Min minnesbild av första säsongen i A-laget är att jag fick spela totalt fyra minuter och gjorde två poäng…
Men annat skulle det bli. Mikaela växte alltmer fram som en viktig kugge i Visby Ladies och fick vara med och vinna SM-silver och cupguld 1997 och 1998.
25 år gammal värvades hon till storsatsande Nerike basket i Örebro. Basket och plugg varvades under tre år. Nerikes damlag var under andra halvan av 90-talet en maktfaktor i svensk basket med tre SM-titlar på fyra år. Men storsatsningen gjorde också att ekonomin kraschade.
– Det blev tre år i Nerike, sen gick klubben i konkurs, minns Mikaela. Det blev som bäst ett SM-silver för mig under de tre åren i Örebro.
Ett par SM-silver hade hon ju dessförinnan även inkasserat i Visby.
– Dessa förbaskade silvermedaljer, skrattar Mikaela.
Men revanschen skulle komma när hon återvände till Visby ladies och äntligen fick det där efterlängtade guldet 2005.
Under hela karriären fanns Mikaela också på radarn hos förbundskaptenerna – alltså de som tar ut landslagen. Hon fick representera Sverige i nio matcher i U16-landslaget, sex matcher i U20-landslaget och sju matcher i seniorlandslaget. Enligt statistiken står hon noterad för totalt 43 poäng under den blågula karriären.
– Vilken ära att få spela i landslaget. Jag har fått uppleva en massa länder, men egentligen är det bara baskethallarna man såg…
Vad minns du som din styrka?
– Jag var rätt stark under båda korgarna, bra på att hitta rätt position och hade vinnarskalle. Gav aldrig upp en match.
Svagheter?
– Fanns säkert många…haha... Jag var inte explosiv och sköt inte särskilt bra från 3-poänglinjen.
Du drogs med en hel del skadeproblemen?
– Efter SM-guldet 2005 spelade jag ytterligare en säsong. Men jag fick problem med ryggen, knäna och hälsenorna. Satsade på jobbet istället.
Efter karriären var Mikaela under några säsonger tränare för Fryshusets flicklag i Stockholm. Men med ett krävande civilt jobb, familj och barn fick det var nog efter tre säsonger.
– Trött på att fritiden blev så uppstyrd, kände ett behov av att bestämma över min egen tid.
Fritiden idag tillbringar hon ofta på gymmet eller går promenader.
– Skonsam träning, som Mikaela uttrycker det.
Även i arbetslivet har det gått bra för Mikaela. Via Försäkringskassan, Gotlands kommun, Statens Institutionsstyrelse och City Mail har hon nu ett bra HR-jobb på Scania.
– För mig är det viktigt att hela tiden utvecklas, att bli bättre.