â Titta hĂ€r, sĂ€ger hon och drar upp tröjan. HĂ€r kan man i alla fall se att jag Ă€r svensk mĂ€stare.
JodĂ„, i ryggslutet finns tatueringen inskriven för alltid â âSM Guld 2005â.
NÀr Susanne nÄgra Är efter SM-guldet badade vid Kallbadhuset i Visby blev hon pÄmind av en dam i 75-80-ÄrsÄldern som hade upptÀckt tatueringen.
âDu Susanne, tatueringar Ă€r det absolut vĂ€rsta jag vet, men den dĂ€r tatueringen Ă€r riktigt snygg och den betyder sĂ„ mycket bĂ„de för mig och för hela Gotlandâ, sa damen.
Ord som Susanne minns med glÀdje och gÀrna berÀttar om.
Susanne â hon kallas bĂ„de Sussi och Rosen â Ă€r inte mycket för statistik och resultat och minns inte alla detaljer frĂ„n olika matcher under den minst sagt lĂ„nga karriĂ€ren.
â Usch jag skĂ€ms, kommer inte ihĂ„g, sĂ€ger hon dĂ„ och dĂ„.
Kanske inte sÄ konstigt efter en sÄ lÄng karriÀr som i april 2005 kröntes med ett SM-guld dÄ hon var 43 Är gammal. LÀgg dÀrtill 151 A-landskamper (nÀst mest i Sverige efter Kicki Johansson) och 39 juniorlandskamper. Minst sagt imponerande!
â Vilka lirare jag haft förmĂ„nen att spela med under alla dessa Ă„r. Ăr sĂ„ glad, stolt och tacksam över allt jag fĂ„tt uppleva, Ă„ngrar inte en sekund att jag satsade pĂ„ basket.
Hon tar emot hemma i villan pÄ FÀltgatan i Visby. NÀr intervjun Àr över efter knappt en och en halv timme kliver sambon Björn Kahl in genom dörren efter dagens jobb pÄ Solbergaskolan.
â Ja, dĂ„ Ă€r det dags för mig att gĂ„ pĂ„ trĂ€ning, sĂ€ger Sussi. Det Ă€r ganska ofta vi möts hĂ€r i dörren.
Man kan ju tro att Sussi dragit ner pÄ trÀningen efter basketkarriÀren. Men sÄ Àr det ingalunda.
â Jag trĂ€nar sex gĂ„nger i veckan. Ălskar att hĂ„lla igĂ„ng, dĂ„ mĂ„r jag riktigt bra.
Vi tar oss tillbaka till den 19 april 2005 och den femte och avgörande SM-finalen inför en kokande SödervĂ€rnshall. Visby Ladies vann till slut den dramatiska tillstĂ€llningen med 72â69 mot LuleĂ„. Sussi bidrog med Ă„tta poĂ€ng och fyra returer.
â Sen firade vi en hel vecka och fick Ă„ka i kortege pĂ„ Gutavallen under en fotbollsmatch.
En lustig och annorlunda hÀndelse Sussi minns frÄn sista finalmatchen Àr att hennes kollega pÄ S:t Hansskolan Àntligen skulle gÄ och se en match. Hon hade köpt en sittplats nere pÄ golvet och kom till SödervÀrnshallen fem minuter innan matchstart. Hon blev erbjuden 1000 kronor frÄn en person utanför hallen som inte hade nÄgon biljett. Men kollegan nobbade tusenlappen, hon hade bestÀmt sig för att Àntligen fÄ se Visby Ladies.
â Fast hon var sĂ„ kort i vĂ€xten att det var omöjligt för henne att se matchen frĂ„n sin plats. Plötsligt fick jag se att nĂ„gon lyft upp henne pĂ„ ett skĂ„p i ena Ă€ndan av hallen, dĂ€rifrĂ„n hade hon bra utsikt över hallen och spelet.
Matcherna gick sĂ„ hĂ€r i tur och ordning: Visby-LuleĂ„ 69â71, LuleĂ„-Visby 58â61, Visby-LuleĂ„ 61â65, LuleĂ„-Visby 62â66 och till slut Visby-LuleĂ„ 72â69. LĂ€gg mĂ€rke till att ingen av de fem matcherna slutade med mer Ă€n fyra poĂ€ngs marginal mellan lagen. MĂ„nga hade nog rĂ€knat med LuleĂ„-seger efter de tre första finalerna. DĂ„ hade LuleĂ„ 2â1 i matcher och hemmaplan i fjĂ€rde finalen. Men Susanne Rosengren och Visby Ladies ville annat.
â Vi hade en fantastisk sammanhĂ„llning och gav oss tusan pĂ„ att vinna uppe i LuleĂ„ och fĂ„ avgöra hemma i SödervĂ€rnshallen i den femte matchen. Jag ville sĂ„ gĂ€rna lyfta den dĂ€r SM-bucklan.
För er som inte minns kan vi berĂ€tta att innan bucklan Ă€ntligen hamnade i Visby hade Visby AIK/Visby Ladies (Visby AIK blev Visby Ladies 1992) förlorat fem SM-finaler mellan Ă„ren 1986 och 1997. Mot Solna (tvĂ„ gĂ„nger) och mot Arvika, Nerike och SödertĂ€lje. Efter förlusten mot Arvika (2â3) var Susanne extra besviken, arg och lessen.
â Den silvermedaljen kastade jag ut i snön efter matchen. Den finns vĂ€l Ă€nnu kvar nĂ„gonstans uppe i ArvikaâŠ
Arvika coachades dÄ av Eivind Möstl, idag coach i Visby Ladies.
â NĂ€r vi förlorade final efter final var jag faktiskt beredd att ge upp nĂ„gra gĂ„nger. Ăr glad idag att jag orkade fortsĂ€tta.
Susanne Rosengren jobbar sedan mÄnga Är som lÀrare pÄ S:t Hansskolan i Visby. Hon Àr född i VÀsterÄs, men flyttade i unga Är till BorÄs.
â Min farmor var gotlĂ€ndska och pappa var idrottsintresserad och spelade ett tag fotboll hĂ€r pĂ„ Gotland.
Susanne vĂ€xte upp som nummer tre av fem barn i en riktig idrottsfamilj. Ăldsten Peter spelade fotboll i IFK Göteborg, Magnus Ă€gnade sig Ă„t handboll i KFUM BorĂ„s och syrran Anna var simmare pĂ„ landslagsnivĂ„. De sporrade varandra till framgĂ„ng.
Innan basketkarriÀren tog fart för Sussie höll hon igÄng med bland annat bordtennis, fotboll, simning och konstÄkning.
Men en av trĂ€narna i KFUM BorĂ„s mĂ€rkte att den lĂ„nga och snabba Sussi hade en extra fallenhet för basket och lyckades fĂ„ henne pĂ„ ârĂ€ttâ spĂ„r.
â Den klubben har ocksĂ„ betytt mycket för mig. Jag blev duktig ganska snabbt och kom med i A-laget redan som 13-Ă„ring. Kunde trĂ€na med tre olika lag en kvĂ€ll och pappa stod alltid dĂ€r med bilen utanför hallen och vĂ€ntade.
Men BorÄs-klubben kom Àven att sÀtta en kÀpp i hjulet för Sussi. NÀr hon 1981 valde att gÄ till KFUM Uppsala blev det tvÀrstopp.
â BorĂ„s begĂ€rde för mycket pengar i övergĂ„ngssumma som Uppsala inte var beredd att betala. SĂ„ jag blev ettĂ„rsfall.
I Uppsala fanns pĂ„ den tiden Paul âDinoâ Larsson som trĂ€nare för Uppsalas juniorlag. Dino och Sussi var ett par och de styrande i Visby AIK (alltsĂ„ innan klubben blev Visby Ladies) sĂ„g förstĂ„s en möjlighet att locka hem duon till Visby.
â AIK hade en treĂ„rsplan för att nĂ„ högsta serien. Dino och jag grubblade en hel natt innan vi bestĂ€mde oss för att flytta till Visby. Vi planerade för tre Ă„r, men vi Ă€r bĂ„da fortfarande kvar hĂ€râŠ
Hur gick det dÄ med treÄrsplanen? Det behövdes bara ett Är för Visby AIK att ta sig upp i elitserien.
â Landslagscoachen Bengt Wiström sa nĂ€r jag flyttade hit att jag skulle ta vara pĂ„ nĂ€rheten till allt och att det kunde bidra till att jag lyckades vĂ€l.
Och lyckades gjorde hon sannerligen, sÄvÀl i landslaget som i klubblaget. Styrkan?
â Jag vill pĂ„stĂ„ mitt försvarsspel, speciellt de sista Ă„ren. Men jag var bĂ„de snabb och lĂ„ng och Ă€ven en pĂ„drivare som lagkapten.
I ett reportage om Susanne Rosengren fÄr vi inte glömma hennes och sambon Björns son Linus Kahl, 18, en av landets frÀmsta simmare i sin Äldersklass, nu studerande pÄ simgymnasiet i Helsingborg.
Vi glömmer heller inte Paul âDinoâ Larsson och Anders âLeoâ Pettersson, de tvĂ„ som energiskt och mĂ„lmedvetet drivit basketen pĂ„ Gotland.
â Utan Dino och Leo hade basketen hĂ€r pĂ„ ön inte överlevt, slutar Susanne Rosengren.
