Visby AIK 1985. Bakre raden från vänster: Paul "Dino" Larsson, Eva Areskoug, Maria Larsson, Sussie Jacobsson, Erik Broström. Mellersta raden: Katarina Klingvall, Ann Helene Lindeborg, Helene Hammarström, Carina Karlström och Tintin Hillblom. Främre raden: Donna Jaffe, Katarina Lawergren,, Susanne Rosengren, Karin Bengtsson och Mariette Lundström.
Stolt kan hon också vara över de två SM-finalerna i basket med Visby AIK. Dock torsk båda gångerna mot på den tiden suveräna Solna IF - 1–3 i matcher 1986 och 0–3 året därpå.
– Men ändå riktigt kul och minnesrikt att få spela de finalerna, tycker Eva. Solna hade ett jättebra lag där i slutet på 1980-talet.
Visst var det så, Solna vann SM-guldet också 1988. Tre år i rad alltså!
– Det var den 194 centimeter långa amerikanska landslagscentern Tammy Jacksons fel att vi förlorade de båda finalerna mot Solna, påstår Paul ”Dino” Larsson som coachade Visby AIK på den tiden.
Samtidigt är han inte sen med att lyfta fram Eva:
– Hon var kreativ och hade stora ledaregenskaper. En riktig förebild både på och utanför planen.
Eva Areskoug, som numera också heter Eriksson i efternamn, och hennes familj bor sedan flera år i Danderyd. Men hon och 16-åriga dottern Lovisa är på gotländsk snabbvisit när vi träffas. Lovisa för att göra en företagsintervju i sitt gymnasiearbete.
– Jag är på Gotland rätt ofta. Vi fyra syskon delar på en stuga vid Ygne och brorsan Magnus bor ju kvar här i Visby, berättar Eva. Så det brukar bli några veckor varje år på Gotland.
Hon växte upp i en riktig idrottsfamilj. Pappa Lars-Olof ”Bambis” Karlsson ägnade sig åt både fotboll och handboll.
Evas tvillingsyrra Tina Areskoug var duktig ibland annat hästsport och bröderna Mats (målvakt) och Magnus höll bra klass i fotboll.
Men det fanns annat än basket som attraherade den riktigt unga Eva Areskoug – nämligen friidrott och ridsport.
– Friidrotten var egentligen min grej. Minns att jag som 12-åring klarade 1,53 i höjd. Men jag slutade växa ganska tidigt och i höjd är det ju en fördel att man är lång.
Det blev istället basket för hela slanten, ett kompisgäng från södra Visby med Lyckåker och Södervärn som bas.
– Vi var orädda och hade ett jäkla självförtroende, berättar Eva. Vi vann bland annat ”Scania cup” i Södertälje som var en internationell juniorturnering, tidigare kom vi tvåa i både 70-iaden och Skol-SM.
Redan som 13-åring fick hon chansen i Visby AIK:s A-lag. Det här var på tiden innan Visby AIK blivit Visby Ladies.
Basketlegendaren Paul ”Dino” Larsson följde Eva under hela hennes karriär. Han berättar gärna:
– Hon var seriös som tusan, hundraprocentig i träningar och detaljer. Men också full i fan på att hitta på olika upptåg. Evas närvaro skapade en otroligt fin stämning i laget och gruppen.
Dino var på den här tiden förbundskapten för både damlandslaget och juniorlandslaget. Kanske inte så konstigt att han föll för Evas kvaliteter. Facit: 29 juniorlandskamper och 26 seniorlandskamper. Eva var pålitlig, gjorde sällan eller aldrig en riktigt dålig match.
Dina styrkor som du själv ser det?
– Jag var ju alltid vältränad och snabbheten hade jag från friidrotten. Hade också rätt bra speluppfattning. Och emellanåt kunde mitt 3-poängsskytte stämma.
Eva var dock inte spelaren som öste i poäng. Som guard och spelfördelare såg hon istället till att sätta sina lagkompisar i bra lägen. Och det gjorde hon ofta.
”Dino” fyller på:
– 1987 var ett fint år då Sverige kom sjua i senior-EM, den bästa placeringen dittills. Den placeringen höll i 32 år till 2019 då det blev en femteplats för det svenska damlandslaget.
Eva Areskoug var under EM 1987 en svensk nyckelspelare som uppmärksammades för sitt fina spel som guard. Förbundskapten Dino minns:
– Utifrån speltid var Eva den effektivaste spelfördelaren i hela EM – antal minuter, antal assist, minst misstag och hög procent på skyttet. Hon sköt inte många skott, men missade väldigt få.
Mariette Lundström, Eva Areskoug och coach Paul "Dino" Larsson på väg till Junior.EM 1984.
Mariette Lundström (idag Ahlin) och Eva har följts åt i sina basketkarriärer, från klass 1 på Lyckåker ända upp i landslaget. Mariette var lång och känd för sitt starka skytte.
– Eva och jag har känt varandra i snart 50 år, säger Mariette när vi får telefonkontakt. Det började redan i Lekis på Lyckåker. Hon är en riktigt god vän - pålitlig, ambitiös och driven.
Mariette bor numera i Västerhejde och jobbar inom Region Gotland. Hon berättar:
– Eva var kvick som tusan och hade bra speluppfattning. Vi kunde läsa varandra, hon som guard hittade ofta fram till mig som skulle göra poängen. Hon var en utmärkt spelfördelare.
Utmärkt var hon också som lagkapten i det svenska juniorlandslaget under flera säsonger i mitten på 1980-talet.
– Jag kom med i juniorlandslaget första gången 1984, då var jag bara 17 år. Totalt blev det 29 juniorlandskamper.
Som sedermera kryddades med 26 A-landskamper.
Eva Areskougs civila karriär går som sagt inte heller av för hackor. Ni läste ju i ingressen om jobbet på Utrikesdepartementet. Ett jobb som fört henne ut i världen – fem år i Bryssel, två år i Havanna och ett år i Geneve. Numera är hon, som hon själv uttrycker det, en slags mellanchef på Afrikaenheten på UD. Om några år kan hon jobba mot andra länder.
– Vi roterar hela tiden.
Uppdraget är bland annat att jobba med politik, handel och bistånd.
Hon och maken Carl Magnus har tre barn – Gustav (född 2000), Martin (född 1997) och Lovisa (född 2004).
– De har också idrottat en hel del. Jag har kört runt med dem på olika cuper i fotboll, tennis och basket.