Rosel Jakobsson Pettersson hade en ganska kort men intensiv karriär. Hela 23 olika DM-titlar fick hon ihop innan hon lade racketen på hyllan.
Hon tar emot på sin arbetsplats, Malmahallen i centrala Stånga. Kunderna strömmar in och ut genom affären denna måndag eftermiddag och de sex anställda har fullt upp i de två kassorna, hjälpa kunderna tillrätta och plocka upp nyligen hemkomna varor. Men Rosel tar sig tid för en timmes pratstund i lunchrummet medan barnbarnen springer runt och undrar vad som står på.
– Oj, jag har varit så nervös inför intervjun, säger en ödmjuk Rosel som inte är en vän av stora ord.
Bordtennis var Rosels favoritsport. Vi tar oss tillbaka till hembygden i Gothem.
– Det fanns alltid ett bordtennisbord uppställt i skolan där vi spelade på rasterna. Dessutom hade vi en lärare (Erik Lind) som var intresserad av pingis, minns Rosel.
Intresset och finfin talang fanns också hos skolkompisarna Pia Ahlvin och Pia Larsson. Tillsammans utgjorde de en riktigt stark Gothemtrio under skoltiden.
– Minns att vi vann ”Bästa fyran” i pingis. Tränade också hemma mot pappa Sven, han var bra på att mota tillbaka mina bollar när jag tränade mitt offensiva spel.
Blott 12 år gammal 1977 tog hon sitt första DM-tecken i klassen flickor B - sju år senare erövrade hon sina sista DM, den gången i damsingel och mixed. Karriären var kort, framgångsrik och intensiv.
Graip med entusiastiske pingispappan Georg Huss i spetsen tog Rosel och de två ”Piorna” under sina vingar och det bar i de tidiga tonåren ända upp i division 2 som då var näst högsta serien. I klubben fanns också storheter som rutinerade Siv Westergren (född Kinberg) och Monika Pettersson. Graip var på den här tiden en stark bordtennisklubb och hade även vassa pojkar som Åke Huss, Håkan Loob och Peter Nilsson.
Gunnar Bäck var tränare i Graip, han minns Rosel mycket väl.
– Hon hade bra teknik, var taktiskt begåvad och hade rätt inställning, ville framåt hela tiden med sitt offensiva spel. Hon insåg tidigt värdet att träna och spela mot killar och blev därmed tuffare i sitt spel. Rosel är absolut en av de bästa tjejer jag tränat, vill nog ranka henne som Gotlands tredje bästa dam genom tiderna efter ”Rone-Siv” Pettersson och ”Othem-Siv” Westergren.
– Offensiven var min styrka, bedömer Rosel själv. Jag var ofta lite trög i starten, men när det drog ihop sig och hettade till mot slutet av seten var jag som bäst. Minns att jag vann en match mot 30-28 i avgörande set. Det nya räknesättet där det är först till 11 som gäller hade nog inte passat mig…
Rosel Jakobsson Pettersson bor i dag i Stånga där hon driver Malmahalllen tillsammans med maken Raimo.
Efter åren i Graip blev nästa klubbadress Hemse BK med Hasse Sandsjö som ledare och coach. Här fick Rosel sällskap av bland andra systrarna Kerstin och Kristina Grönström, Katarina Berg och Gunilla Hägg. Också i Hemse blev det spel i näst högsta serien. Även individuellt gick det suveränt bra för Rosel som under Hemsetiden upplevde sina allra bästa år – totalt erövrade hon 23 DM-tecken under den korta karriären.
– Under två år i början på 80-talet vann jag tio DM.
Rosel var distriktsmästare för damseniorer på Gotland fem år i rad mellan 1980 och 1984. 1982 blev hon också elitklassad i Sverige efter seger i en tävling i Bollnäs. Du borde därmed haft anbud från större klubbar på fastlandet?
– Allsvenska Rönninge ville ha över mig, men jag vågade inte. Var väl lite feg och hemmakär, skrattar Rosel.
Blott 20 år gammal var det redan färdigspelat.
– Jag kände mig ganska mätt på pingis. Vi spelade var och varannan helg på fastlandet och vi tränade i både Visby och Hemse. Det blev för mycket.
Några ledare och tränare som betydde mycket för dig?
– Gunnar Bäck är ju en otroligt bra tränare. Sen betydde Georg Huss (Graip) och Hasse Sandsjö (Hemse) mycket för min utveckling. Mina föräldrar ställde också upp på ett bra sätt.
Några år efter det att Rosel lagt av såg döttrarna Malin och Hanna dagens ljus. De spelar inte pingis, men håller sig nära föräldrarna.
– Båda jobbar här i Malmahallen tillsammans med Raimo och mig.
Nu till varpan där meriterna faktiskt är ännu vassare eftersom SM-tecknen staplades på varandra.
– Det blev varpa på somrarna och pingis på vintrarna, passade mig bra.
1981, 16 år gammal, blev hon svensk juniormästare i lagkulan tillsammans med Britt-Marie ”Bimsan” Björklund och Marie-Louise ”Kickan” Olofsson-Gustavsson. Och just den starka Gothem-trion blev 80-talets och halva 90-talets damsuveräner i svensk varpa. Ett lag som spred både respekt och glädje där de drog fram. Glada, positiva och lite fnittriga som de var.
– Vi kallades ibland för ”fnittergänget”, minns Rosel.
Rosel Jakobsson Pettersson var stjärna även i varpahagen där hon vann DM på löpande band.
Svenska mästare sex gånger i både kula och centimeter mellan åren 1983-1996 är ju suveränt. När det gäller enbart Rosel får vi inte glömma att hon blev individuell svensk mästare i centimeter bara 18 år gammal.
Lägg därtill ett SM-tecken i par med Sven Gillerfors. Där besegrade de för övrigt favoriterna ”Bimsan” Björklund och Tore Pettersson i finalen.
– En bra final inför stor publik.
”Bimsan”, legendar här i GA i juni 2020, har många minnen tillsammans med Rosel.
– Vid minst ett par tillfällen minns jag att fick Rosel fick ett sånt där extra ”jädra anamma”. Tror vi låg under med 4–10 i en final i Stångaspelen, Kickan och jag hade nästan gett upp, men Rosel ilsknade till, kastade som en gud och vi vann. Likadant i en semifinal i SM så vände hon matchen. Hon blev så fokuserad att det knappt gick att prata med henne.
Britt-Marie Björklund, med koll på det förflutna, berättar också om en riktigt fin batalj vid SM i Stånga 1994 mot Garda.
– Bland de bästa matcher jag upplevt. Och när det skulle skjutas bort skickade vi fram Rosel som träffade det mesta. Tror vi var som allra bäst då.
Efter fotografering utanför Malmahallen återvänder Rosel in i butiken och möter sina kunder med samma leende som hon oftast mötte sina konkurrenter i både varpa och pingis.