Siv nobbade både VM och Djurgården

 Legendarerna

24 år gammal och på toppen av karriären blev hon uttagen till den svenska VM-truppen i bordtennis, Othemtjejen Siv Westergren (tidigare Kinberg), idag 76 år. Men något VM 1967 i Stockholm blev det aldrig för henne. Och än idag grubblar hon en aning över varför hon och hennes ledare och allt i allo, Erik Johansson i Othem IF, lämnade återbud. 

– Jag minns faktiskt inte. Det var väl något med resorna och jobbet och att jag året innan fått mitt första barn, säger Siv när vi träffas i hemmet vid Spillings i Othem. Familjen och kärleken har alltid kommit i första hand för mig, vi är så sammansvetsade.

På 60-talet, när Siv hade sin storhetstid, var bordtennis en av Gotlands absolut största sporter, måhända var bara fotbollen större. Det fanns bordtennisklubbar i var och varannan socken och det spelades pingis i nästan alla bygdegårdar. 

Jag går igenom socken för socken och kommer fram till att det under 50-talet fram till 70-talet fanns bordtennisklubbar i minst 27 (!) gotländska socknar. Kanske har jag missat några. Många var de herrspelare som i seriespel och turneringar fick ge sig mot denna ytterst bollsäkra Othem-tjejen. 

Själv mötte jag Siv många gånger och hennes defensiv var inte helt lätt att komma igenom. Som en blixt från en klar himmel överraskade hon då och då med en vass backhandkontring.

– Defensiven var absolut min starka sida, håller Siv med om. Men jag var nog lite för snäll vid bordet, borde kanske varit mer aggressiv.

Jodå, hon var lugn och snäll, uppförde sig alltid korrekt. Aldrig några känslosamma utbrott över en förlorad poäng. Men en lurig taktiker kunde hon minsann vara.

När jag ringer och bokar tid för intervju svarar hon:

– Oj, det var en överraskning. Det är väl inte så många som kommer ihåg mig. Men kom gärna i nästa vecka, vi skall fira Lars 80-årsdag nu på lördag…

Maken Lars Westergren träffade hon första gången redan som 12-åring, de förlovade sig 1962 och gifte sig 1966. Lars är golvläggare, företaget drivs nu vidare av sonen Ronny.

– Fast jag jobbar ännu kvar en del, säger den nyblivne 80-åringen och smiter iväg ut genom dörren till ytterligare ett jobb. 

Siv är lågmäld och fundersam där hon sitter i soffan mitt emot och bläddrar i sina fyra-fem klippalbum. Hon är inte den som lagt meriter, statistik och framgångar på minnet. Och upprepar:

– Familjen och barnbarnen har alltid varit det viktigaste. Kanske var det därför det inte blev något VM. Och det var ju Erik (Johansson) som skötte allt runt omkring. Jag behövde hela tiden någon som fick fart på mig, som skötte anmälningar och resor. Erik skämde bort mig och utan honom hade det nog inte blivit några framgångar.

Inte nog med att hon nobbade världsmästerskapet i Stockholm 1967. Också ett lockande anbud från Djurgården, en av de ledande klubbarna i landet på den tiden, fick nej tack. 

– Jag skulle ju gifta mig och skaffa barn. Sen sysslade jag också med mycket annat - jakt, fiske, fotboll, skidåkning och varpa. Dessutom fick man ju hjälpa till med betgallring och höbärgning. 

Men vi hittar ändå ett undantag där Siv ”svek” Gotland. I skånska Hörby gjorde hon två säsonger i landets högsta serie.

– Tror jag blev värvad till Skåneklubben i samband med ett SM. Men andra året ramlade vi ur allsvenskan och då valde jag att sluta där.

Fast det blev faktiskt ytterligare ett år i landets högsta serie, då med VIF Gute som klubbadress och med spelare som Monica Gardelius, Inga-Maj Boberg, Barbro Hagvall och Gun Johansson som klubbkamrater. Laget räckte dock inte till och ramlade ur direkt.

Siv är född i Stenkyrka, men flyttade redan som barn till Spillings i Othem. Arbetsplatsen har i alla år varit GEAB i Slite (tidigare Gotlands Kraftverk och Gotlands Energi) där Siv var kartritare och karttekniker.

– Under mina 47 år på företaget hann jag med sju direktörer. Och mitt barndomshem ligger bara 50 meter bort, säger Siv och pekar ut genom fönstret.

Varför blev det pingis?

– Minns att jag ofta stod hemma med en racket och bollade mot en vägg - länge, länge. Till slut kom mamma och frågade om jag gjort läxorna eller att det var dags att gå och lägga sig. Där fick jag nog upp bollsäkerheten. 

En bollsäkerhet som förde henne upp mot Sverigetoppen. Här hemma på Gotland hann det bli runt 50-DM-tecken - det första redan som 12-åring och minst en gång knep hon fem DM-titlar samma år!

I svenska mästerskapen nådde hon en femteplats som bäst både i singel och dubbel. Segrar mot landslagsspelarna och svenska mästarna Birgitta Tegner, Britt Andersson och Siv ”Rone-Siv” Pettersson finns också på meritlistan, liksom Östsvensk Mästare flera gånger. 

Det finns många fler höjdpunkter och meriter att plocka fram, men som sagt, Siv har inte lagt allt på minnet och vill inte gärna framhålla sig själv och de resultat hon presterat. Men efter tålmodigt bläddrande bland tidningsurklippen kommer det fram att hon vid flera tillfällen, redan i de övre tonåren, var ytterst nära att ta hem med GT-guldet. Hon hade i så fall varit första kvinnan att belönas. Nu blev Inga Wallin första kvinnliga medaljören 1962.

Du gillade bättre att spela damdubbel och mixed än singel?

– Då kände jag ansvar för min partner och ville inte göra någon tabbe, man skärpte sig lite extra. Och min underskruv gav faktiskt en hel del poäng i dubbel.

Lirar du något idag?

– Fick ett bord i julklapp för ett par år sedan. Det står ute i garaget där Lasse och jag spelar ibland. 

Det finns ju massor av veterantävlingar i bordtennis, i 75-årsklassen borde du ha en god chans?

– (Lång paus)… Ja, kanske borde jag vara med. Fast då behöver jag en ledare som får fart på mig och sköter anmälningar och bokar resorna...

Jag vet att du har ett DM i ytterligare en sport?

– Spelade fotboll en del i Graip på 70-talet och vi vann en DM-final mot Hemse. Riktigt roligt för Hemse var ju Gotlands bästa lag då.

Du nämner ganska ofta även Lasse Holmö under vår pratstund?

– Han tjatade alltid om att fotarbetet är så viktigt.

Holmö var på den tiden ett aktat namn inom svensk pingis, bland annat coach när svenska herrlandslaget blev Europamästare i London 1966. 

Siv har tre barn och ett av dem, Yvonne född 1971, gick lite i mammas fotspår och hade en del framgångar i bordtennis. Då med mamma Siv som ledare och coach.

Siv Westergren är den största i gotländsk bordtennis tillsammans med Siv ”Rone-Siv” Pettersson och Kent Nilsson. De två sistnämnda finns inte längre i livet.