– Vi bodde intill bowlinghallen i Högdalen, det var min tjej som tyckte att vi skulle börja spela, berättar Ove.
Sen rullade kloten på i rätt riktning och framgångarna staplades på varandra. Det finns ingen annan bowlingspelare här på ön som vunnit lika många titlar.
– Det är väl bara en VM-titel jag saknar.
När den idag 63-årige Ove Jonasson tar emot i hemmet ett stenkast från Visby lasarett går det inte att ta miste på vilken som är klubben i hans hjärta. Det är Hammarby som gäller! Bajenprylar så långt ögat når och då förstår ni också hur tröjan han bär ser ut.
Han pratar gärna och länge om denna klubb från söder i Stockholm. Med passion och inlevelse. Bowlingen kommer liksom i andra hand.
– Hammarby är min andra familj – här är det gemenskap, respekt och kärlek som är ledorden. Det är bara Hammarby och landslaget jag håller på.
Han är kompis med några av de gamla Hammarbyhjältarna och syns emellanåt på VIP-läktaren på Tele 2 arena.
– Kennedy Bakircioglu är en av mina bästa Bajenkompisar.
För att vara 63 år, diabetiker och snudd på pensionär ser Ove fräsch och välmående ut. Kroppen håller han i trim på något sätt varje dag. När jag ringer och bokar tid för intervjun är han på den dagliga promenaden med kompisen Senna, dvärgschnauzern som han gärna kramar och visar upp.
– Senna är min stora kärlek. Vi promenerar flera mil varje vecka, det är fina promenadstråk här i min omgivning. Dessutom tränar jag på gym tre dagar i veckan.
Trots att Ove föddes här på ön (1958) hörs det inte under intervjun. Dialekten hör snarare hemma på söder i Stockholm. Kanske inte så konstigt.
– Jag var inte ens ett år när vi flyttade till Stockholm. Jag är i alla fall döpt i Visby domkyrka.
Under barnaåren pendlade familjen en hel del mellan Gotland och Stockholm.
– Jag grät varje gång vi lämnade Gotland och skulle återvända till Stockholm. Visste redan då att jag en gång skulle bosätta mig här på ön. Den bästa plats man kan bo på.
Där i huvudstaden provade Ove på massor av idrotter – fotboll förstås, men även handboll, friidrott, fäktning, bågskytte, bowling, skidor och lite annat.
– Min pappa sa alltid att alla kan bli bra på något, men det gäller att söka sig fram. Testa många olika idrotter.
Men det var ändå fotbollen som var nummer ett. Ove och hans kompisar i Hammarbys pojklag fick till och med prova på att träna med A-laget.
– Minns att vi fick slå straffar på Ronnie Hellström. Hade jag kunnat satsa på fotbollen hade jag blivit bra också där, var besatt av att träna.
Men med krånglande kotor i ryggraden är det inte lätt att bli allsvensk fotbollsspelare.
Ove kan under intervjun stundtals låta lite självsäker och kaxig. Som om han vore en riktig individualist. Men så beskriver han inte sig själv. Tvärt om.
– För mig går laget alltid före jaget. Fast du måste vara individuell, men ändå älska laget.
Just det, för när jag ber honom berättar om de bästa meriterna påpekar han:
– Det är bara i lag jag vunnit de stora titlarna. Jag är en lagspelare även om många tror tvärtom.
Din största talang?
(Ove funderar några sekunder, men nämner inget om teknik och taktik som man kanske förväntat sig.)
– Viljan att bli bättre har alltid varit min största talang och drivkraft. Resan till målet är det viktigaste, det har präglat mig genom hela livet. Dessutom är jag en perfektionist.
Det var i Stureby Bowlingklubb i tonåren Ove började visa sin omgivning vad som komma skulle. Det visade han så pass bra att dåtidens svenska storklubb Amiki, med hemmahall på Kungsholmen, värvade honom.
– Det var som att kliva upp i himlen, stenhård konkurrens, alla i laget var så bra. Ett tag tränade jag två pass om dagen, gjorde inget annat. Jag var anställd av Folksam, ingick i Team Sweden och hade 14 sponsorer. Bowlingen var faktiskt en riktig popsport på den tiden,
– Jag har fått vara med om nästan allt, är oerhört tacksam och glad att jag haft folk omkring mig som trott på mig. Jag har även fått erbjudanden om att spela som proffs i flera andra länder som USA och Italien. Men jag valde kärleken här i Sverige. Kanske var jag lite feg…
Någon feghet visade han dock aldrig på bowlingbanan. Av vissa liknandes han vid bowlingens Björn Borg. Den några år äldre Borg – som Ove för övrigt träffat - var den stora idolen.
– Fast i unga år jag var nog mer som John McEnroe. Var hetlevrad och uppträdde kanske inte alltid på bästa sätt på bowlingbanan.
Men ändå – hans framgångar är oerhört stora. Ove har svårt att gradera - här får ni en kort summering av Oves bästa:
* Årets bowlare i Sverige 1979.
* Sex gånger svensk mästare i lag med Amiki.
* Europamästare lag 1977.
* Europamästare juniorer 1976, både tvåmanna och femmannalag.
* Vinnare av både Världscupen och Europacupen.
* Nordisk mästare.
* Holländsk och belgisk mästare.
* Erhöll ”Stora grabbars” medalj nr 60 år 1978.
* Har slagit flera 300-serier.
1989 gick flyttlasset från Stockholm tillbaka till Oves kära Gotland. Och även här har han ju visat sin höga klass. Men framgångarna i Pärlan bleknar vid en jämförelse med det som precis nämndes.
– Jag satsade inte alls lika hårt på bowlingen efter flytten till Gotland. Men jag har i alla fall DM i alla klasser.
Och hur mycket spelar du idag?
– Nej, ingen bowling alls. Kärleken till sporten har försvunnit, har redan fått vara med om allt. Nu är det fotbollen i Hammarby som jag har störst intresse för.
Möbelaffären (Mio) på Skarphäll, som Ove driver tillsammans med Agneta och barnen, är givetvis något Ove också är stolt över. Numera är det sönerna som drar det tunga lasset.
– Mina barn är jag mest stolt över, de är ödmjuka, arbetsamma och duktiga.
Ove vill gärna avsluta med att berätta en historia när några damer från en frikyrkoförsamling knackade på hans dörr och ville förmedla sitt budskap.
– De frågade om jag är religiös. Jag svarade ja och de fortsatte med en massa frågor och till slut frågade de vad jag tror på.
– Jag tror på Bajen blev mitt svar.
Damerna tackade för sig och gick vidare.