Antalet DM-tecken är i det här sammanhanget inte så intressant – i Josefine Eliassons prisskåp hittar vi ädlare medaljer och utmärkelser som flera SM-guld, EM-silver, nederländsk mästare, svensk representant i World cup. Med mera. Hon är kanske den allra främsta klotrullaren Gotland haft internationellt. De finfina åren i Nässjö, Umeå och Nederländerna inräknade.
– Kul att man fortfarande blir uppmärksammad, säger 47-åringen när vi träffas över en kopp kaffe i trädgården hemma på gården Herrvide i Stånga. Ibland känns allt med bowlingen som igår, ibland som ett tidigare liv…
I sitt nuvarande liv jobbar Josefine som ekonom och teamledare på Svenska Spel i Visby. Ett intressant och spännande jobb där hon följer spelmarknaden på nära håll. Denna sommardag i coronatider jobbar Josefine hemifrån. Skärmarna uppställda på köksbordet vittnar om det.
Det första som undertecknad möts av på terrassen utanför Josefines hem (föräldragården) är några golfbagar. Inte alls konstigt, mellan träden några hundra meter bort skymtar Gumbalde golfbana där sönerna, tvillingarna Christian och Jesper van den Bosch, tillbringar en hel del ledig tid. Några bowlingklot syns ingenstans under vår rundvandring på gården.
– De ligger nere i källaren, säger Josefine, eller ”Finen” som hon kallas i de närmsta kretsarna. Jag har inte spelat en enda gång de senaste två åren. Börjar jag spela igen kommer kraven från mig själv att nå upp till en viss nivå, då blir det för jobbigt när man inte lyckas. Nu får det vara nog.
Som hos de flesta av de 38 gotländska idrottslegendarer jag tidigare besökt och intervjuat de senaste åren langas klippböckerna fram så fort jag kommer innanför dörren.
– Här kan du se, det var länge sen jag själv tittade i dem…
Så där kan det låta. Vi bläddrar och minnen väcks till liv. Inte minst av ett klipp från tidigt 1989 där jag själv, i egenskap av GT:s sportchef, överräcker priset som GT:s Kvartalsjunior för sista kvartalet 1988 till en 16-årig Josefine. Kanske det mäktigaste och mest ärofulla jag gjort i en bowlinghall…
Att Josefine var en stor talang även utanför Gotland bevisades tidigt då hon vann riksfinalen i den så kallade Bowliaden tre år i rad - 1986, 1987 och 1988. I konkurrens med de allra bästa i Sverige.
– Den bedriften har ingen annan i landet varit i närheten av, påstår gamle storspelaren Tom Siltberg som följt den gotländska bowlingen på nära håll i alla år. Josefines meritlista är mycket imponerande.
När man skriver om Josefine Eliasson måste också hennes tvillingsyster Charlotte ”Lottis” Eliasson, nu boende i grannsocknen Lye, nämnas. De gjorde det mesta tillsammans i unga år. Det var – förutom då bowlingen – bland annat varpa och pärk i Stånga, fotboll i När, bordtennis och simning i Hemse. Och hästar förstås. Precis sådär som ungar höll på förr i tiden.
– För syrran var bowlingen otroligt viktig när vi växte upp, hon var målinriktad och hade en riktig vinnarskalle, anser Charlotte. Med åren har det blivit lugnare, idag är det grabbarna som kommer i första hand för henne. Hon är också en person som alltid ställer upp när man behöver hjälp.
Även Charlotte har gjort en fin bowlingkarriär, men tvillingarnas vägar skiljdes en aning när Josefine kom in på bowlinggymnasiet i Nässjö och började spela för BK Högland. Och vidare till Umeå (Gimonäs) och Nederländerna. Charlotte blev kvar hemma på Gotland.
Nu är de återförenade - i Stånga IF:s styrelse där Charlotte är ordförande och Josefine sekreterare. Josefines studier till idrottspedagog i Umeå kommer väl till pass som ledare och administratör nu när hon inte längre är aktiv.
– Vi vill gärna att Stånga fortsätter vara ett centrum för bowlingen på södra Gotland och att vi kan bevara och utveckla vår bowlinghall som byggdes 1981.
”Lottis” ser dessutom till så att bowlingarvet lever vidare. När ”Finens” söner satsar på ishockey har ”Lottis” tre riktigt lovande barn som finns med på Sverigerankingen i sina åldersklasser, Tilde född 2002 (går nu bowlinggymnasiet), Melvin född 2006 och Edvin född 2009.
– De är jätteduktiga alla tre, berömmer Josefine. Hoppas de fortsätter att utvecklas.
Tillbaka till Nässjö där Josefine fick en riktigt bra utbildning på bowlinggymnasiet.
– Oj, nästa år blir det 30 år sedan jag tog studenten där, säger Josefine och ser lite förvånad ut. Jag hade tur som kom in, fick ordnad träning och umgicks med likasinnade. Det var en rejäl kick för mig.
Nästa adress blev Umeå där hon utbildade sig till idrottspedagog och samtidigt spelade för topplaget Gimonäs. Här blev det, bland mycket annat, SM-guld i 8-manna som Josefine nämner bland sina allra främsta meriter.
Men hennes meritlista i övrigt kan göras hur lång som helst: SM-guld 2-manna, 4-manna och 8-manna, EM-silver 3-manna och 5-manna, vinst på Europatouren, med i damlandslagets Team Sweden, svenskt rekord 3-manna, World cup i Las Vegas, individuell mästare i Nederländerna. Och mycket, mycket mera…
Kanske du också hann med en 300-serie, alla bowlares dröm?
– Nej, det har jag tyvärr inte lyckats med. Mitt personliga rekord är 297 poäng.
Din styrka som spelare?
– Jag hade ett bra bolltempo, var relativt stark och envis.
Något du ångrar?
– Kanske jag borde tagit vara på chanserna lite bättre, njuta av framgångarna. Istället blev prestationskraven högre än det jag lyckades åstadkomma.
Du påstår att du var amatör under hela karriären. Men det blev väl ändå några inspelade slantar?
– En gång vann jag närmare 40 000 kronor på Europatouren och jag var med i Rosen den gången förstapriset i stafetten var på 100 000 kronor.
Under en stor del av sin aktiva karriär – mellan åren 1996 och 2008 – bodde och arbetade Josefine i Nederländerna där hon och Marcel van den Bosch (nederländsk mästare i bowling) var ett par.
– Vi träffades genom bowlingen och han är pappa till tvillingarna Christian och Jesper. Men sedan 2008 har vi gått skilda vägar.
Josefine och Charlotte är som ni redan läst tvillingar. Och då blev det också tvillingar för Josefine när det var dags att föda. Inte helt ovanligt att det blir så. Christian och Jesper är idag 18 år och för INTE bowlingtraditionen vidare.
– Visst har de provat bowling, säger Josefine, men de satsar mest på ishockey. De gör helt rätt som väljer den idrott de tycker är roligast. Christian spelar i Sudret, Jesper i Visby Roma. Sen spelar de också en hel del golf här på Gumbalde.
Josefine följer grabbarnas ishockeykarriär på nära håll.
– Jag har blivit en riktig hockeymorsa, hjälper till med det mesta under matcherna - kiosken, sekretariatet och på andra ställen där det behövs.
Innan jag lämnar Josefine och hennes kära Herrvide går vi ett varv runt gården. Marken som tillhör gården är utarrenderad och korna betar en bit bort. En lantlig idyll.
Josefine visar mig in ladugården innan jag reser hem – och där äntligen hittar vi prisskåpet som står lite avsides. Guldmedaljer och ståtliga pokaler som hämtats hem till Stånga från alla möjliga tävlingar runt om i världen. En imponerande samling!