När vi träffas en augustidag i sommarhuset på Stora Hästnäs norr om Visby nästan exakt tio år senare säger Jenny spontant:
– Den där guldmedaljen blev också början till mitt förfall. Jag trappade upp träningen ännu mer med sikte på OS i London 2012. Det skulle jag inte gjort.
Nåja, något direkt förfall var det inte frågan om. Även om karriären inte fortsatte spikrakt uppåt. Hur det gick med OS-satsningen återkommer vi till.
Även om Jenny Hardingz, som fyller 40 den 7 september, lagt boxningskarriären åt sidan är hon synnerligen mån om att på olika sätt hålla kroppen i trim. När vi suttit där i sommarhuset och pratat i ett par timmar, säger hon plötsligt:
– Oj, är klockan redan så mycket. Om en kvart skall jag ju träna crossfit…
Sådär håller hon på numera. Har man en gång ägnat sig åt idrott på högsta nivå är det inte så lätt att släppa det helt. Tidigare i år sprang Jenny ett terränglopp i Stockholm och hon deltog också i Sundsimmet mellan Fårö och Fårösund.
– Och nu har jag anmält mig till Stockholm Triathlon, har ju så mycket energi.
Jodå, det märks under pratstunden att det finns massor av energi kvar i kroppen hos den före detta Europamästaren.
– Kanske pratar jag också lite för fort, ursäktar sig Jenny.
Träning för henne är också att hålla reda på de fyra livliga sönerna - Elliot, 7, tvillingarna Lennox och Lewis, 5 och Maddox som är 3,5 år.
– Maddox är den minste huliganen, skrattar Jenny som fick sina fyra barn inom loppet av tre år och åtta månader.
I samma veva kommer Jennys pappa Thomas och knackar på dörren. Han skall vara barnvakt resten av dagen.
– Pappa kommer vara helt slut i kväll, säger Jenny.
Jag tror henne.
När Jenny, maken Erik Bredler och de fyra grabbarna inte vistas i sommarhuset på Gotland bor de resten av året på Färingsö utanför Stockholm. Jenny jobbar som idrottslärare, Erik är anställd inom idrottsförvaltning i Stockholms stad.
Jenny är uppvuxen på Terra Nova i Visby. Spelade fotboll i P 18 (även uttagen till elitflicklägret) och ägnade sig också en hel del åt ridsport. När studenten var avklarad tyckte hon att Gotland var för litet och trångt.
– Jag längtade ut i världen, ville se något annat.
Det blev tre intensiva år med resor till bland annat USA, Frankrike, Spanien, Australien och Nya Zeeland. Och en del olika jobb i Stockholm. Men sommarjobben på Stuveribolaget i Visby hamn återvände hon ständigt till. Kanske inte så konstigt, pappa Thomas är ju chef på ”Stuveriet”.
Och även Thomas har ett förflutet som boxare. Om än i lite blygsammare skala. Facit: En seger och tre förluster. Om dottern säger Thomas:
– En tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna. Hon har den där vinnarinstinkten och är dessutom träningsvillig som få andra.
Efter alla de där resorna kände Jenny att hon måste – som hon uttrycker det –” ta tag i sitt liv”. Det fick bli en termin på Komvux i Visby för att läsa upp några betyg.
– I början var det ingen direkt rolig tid, minns Jenny. Men då ringde en kompis och berättade att det startats en kickboxningsklubb i Visby. Aerobic, som jag hållit på med en del, var ju egentligen lite fjantigt. Kickboxningen blev lite av räddningen för mig.
– Vår ledare Ulla Skrimsjö, som vunnit SM, såg att jag hade den rätta viljan och inställningen.
Med kickboxning och förbättrade betyg i bagaget drog Jenny söderut till Malmö för fyra års lärarstudier (idrott och religion) och en finfin karriär i kickboxning.
– Jag stortrivdes under tiden i Malmö.
Kanske inte så konstigt eftersom såväl studier som den sportsliga karriären gick på räls. Svensk mästare, nordisk mästare och en silvermedalj på VM. Strålande tider!
Jennys blivande make Erik Bredler var vid den här tiden sportchef på Svenska Boxningsförbundet. Han hade följt Jennys framfart som kickboxare, en sport han inte var särskilt förtjust i.
– Jag var egentligen livrädd för honom, han satt ju där och kollade på mig hela tiden…
Jodå, Erik fick Jenny att sluta med kickboxning. Även i den traditionella boxningen blev det en rivstart för Jenny. Svensk mästare i första tävlingen!
– Jag ville vinna till varje pris. Min teknik var inte den bästa, men jag har ett riktigt krigarhjärta.
Nu är vi framme vid 2006 och VM i boxning skall avgöras i Indien. Sverige skall skicka tre kvinnliga boxare.
– Då ringer Erik och säger att jag är en av de tre. Men för att få åka måste jag sluta med kickboxningen som betraktades som lite av en ”Kalle Anka-sport” för vissa i boxningsförbundet.
Men efter mycket tjat fick Jenny ändå till slut dispens att gå den där allra sista matchen i kickboxning. En match som faktiskt gällde VM-titeln mot en italienska i en by nere på Sicilien.
– Det blev en jämn match som jag förlorade med 3-2. Men du vet, matchen gick ju där i hennes hemtrakter och jämna matcher vinner som regel hemmaboxaren. Det förstod jag nästan på förhand.
Jenny blev tidigt utslagen i sin första VM-tävling i boxning. Ett par år senare blev det brons både i VM och EM.
Sen kom då den stora fullträffen som för alltid sätter Jenny Hardingz på den svenska och även på internationella boxningskartan. EM-GULDET 2009 i UKRAINA!!!
På vägen fram mot guldet slog Jenny ut en fransyska, en ukrainska och en rumänska. I finalen väntade så ryskan Jelena Saveljeva som Jenny vunnit mot tidigare. Jenny, den mer offensiva boxaren, tog ledningen med 2-0 innan ryskan tvingades på offensiven och utjämnade till 2-2. Slagräkning fick avgöra.
– Oj, då var jag riktigt nervös, det där vet man ju aldrig hur det kan sluta. Men eftersom jag hade varit mer offensiv trodde jag faktiskt på en chans.
Jenny utropades som segrare. Lyckan var fullständig och till GA:s Mattias Karlsson sa Jenny på telefon bland annat:
”Det var några nervösa minuter där innan jag fick veta att jag vunnit. Jag kan knappt fatta vad som hänt, men det är en otrolig lättnad för jag har jobbat hårt för det här guldet. Just nu sitter jag faktiskt och dricker champagne”.
Men som jag skrev i början så blev EM-guldet också början till slutet. Träningen trappades upp ytterligare, Jenny hade OS i London 2012 i sikte där damboxningen skulle få vara med.
– I OS var 51 kg lättaste klassen så jag måste upp några kilo. Tränade som en galning och fick en stressfraktur i låret. Efter röntgen fick jag beskedet att tre fjärdedelar av benet var av. Jag befann mig tre våningar upp i en lägenhet på Fridhemsplan när beskedet kom. Jag var beredd att hoppa ut genom fönstret, levde ju för boxningen och var helt förtvivlad.
Det blev sex veckor på kryckor och Jenny hann fundera över livets mening.
– Plötsligt gick det upp för mig att det finns annat än boxning här i livet. Att det inte gör så mycket om man förlorar. Allt har sin tid.
Karriären fortsatte dock – om än i minskad takt och med mindre krav. Sista matchen var en landskamp 2011. Jenny förlorade sin match. Och var så less på boxningen och allt runt omkring.
– Jag tog tåget hem före alla andra, ville bara bort därifrån…
Vem vet, kanske några av de livliga sönerna kommer ägna sig åt boxning i framtiden?
– Tvillingarna brukar banka en hel del på säcken.