"När jag ser tillbaka så ringde det rejäla varningsklockor tidigare men jag lyssnade inte på kroppen", säger Thomas Löfkvist
För nio år sedan tog Thomas Löfkvist eller ”Gotland” som han kallas i stora delar av cykel-Sverige beslutet att lägga av. Proffskarriären blev 11 år lång men 30 år gammal fanns det ingen återvändo då kroppen till slut sa ifrån.
– Jag kom till en gräns att jag inte skulle kunna bli så bra som jag hade varit tidigare och drivkraften för mig som elitidrottsman var att hela tiden kunna bli bättre, berättar han och fortsätter.
– När jag med samma träningsmängd som tidigare inte utvecklades så försvann gnistan och det var dags att gå vidare i livet kände jag.
Han berättar att han blev övertränad och beskriver det som att kroppen var slut. Ännu i dag vet han inte riktigt varför han blev övertränad och varför det tippade över eftersom han inte hade ändrat något i träningsupplägget mot tidigare år.
– När jag ser tillbaka så ringde det rejäla varningsklockor tidigare men jag lyssnade inte på kroppen. Eftersom elitidrott inte är någon hälsokur och jag hade varit trött och urlakad många gånger tidigare i karriären förstod jag inte riktigt allvaret, säger han och fortsätter.
– Det gör ont att cykla professionellt och skulle jag lyssnat för mycket på kroppen tidigare hade jag inte kommit dit jag kom karriärmässigt.
Vad har du för kontakt med cykelsporten idag?
– Mina söner kör mountainbike i Ringmurens cykelklubb så jag är med i klubben och tränar ungdomar och det är väl det engagemanget jag har idag så det är rätt sparsamt, säger han.
Tv-sändningarna från Giro d'Italia och Tour de France har han dock följt lite extra i år.
– Så mycket som jag tittat i år har jag inte gjort sedan jag la av och det är beror på att jag själv ska kommentera tv-sändningarna från VM. Eftersom de flesta som höll på när jag var aktiv har slutat kände jag att jag behövde uppdatera mig en aning inför kommentatorsjobbet, förklarar han.
I cykel är de största etapploppen Tour de France, Giro d'Italia samt Vuelta a España. Tour de France som är äldst körde han fem gånger betraktas om den finaste av alla cykellopp. I Giro d'Italia eller Girot som det kallas deltog han två gånger. Det var också i Girot en av karriärtopparna skedde 2009 då han efter fjärde etappen fick dra på sig den rosa ledartröjan. Att det är en prestation utöver det vanliga förstår man när han blott var den tredje svensken någonsin efter Gösta ”Fåglum Pettersson samt Tommy Prim att lyckas med bedriften. Detta blev också det stora genombrottet för honom i Sverige.
– Kroppen kändes bra så det är helt klart en av höjdpunkterna i min karriär. Det var bra flow i teamet och jag har för mig att vi vann nio etapper med olika cyklister så stallet var verkligen inne i ett positivt momentum. Det var en häftig känsla att vara delaktig i, säger han.
En av cykelsportens baksidor är den historiskt sett utbredda dopingen och det var kanske som värst när storstjärnan och sportens ansikte utåt, Lance Armstrong, åkte fast och visade sig vara en av de största fuskarna.
– Det har funnits en historia att det inte varit inte rent spel på grund av doping vilket gett cykeln ett skamfilat rykte. Delvis förtjänt för att det har förekommit men mycket fokus har legat på det men det finns även andra idrotter som har haft samma problematik.
Anade ni andra åkare inte något?
– Jag får erkänna att jag gick på bluffen. Han åkte så fruktansvärt fort men jag levde i tron att om han överlevt testikelcancer så varför skulle han utsätta sig för riskerna med doping. De mer luttrade åkarna som varit med länge hade väl ingen större tro att det gick rätt till, säger han.
En fråga han ofta fick under karriären var hur han kunde lita på att andra åkare inte var dopade och känna att han tävlade på lika villkor som de andra.
– Hade jag förutsatt att alla andra var dopade hade det inneburit att jag hade varit slagen på förhand så jag har medvetet varit lite naiv men visst en och annan örfil har jag ju gått på när sanningen kommit fram.
Vad saknar du respektive är glad att slippa från din aktiva karriär?
– Jag kan sakna adrenalinpåslaget i slutskedet av en cykeltävling och jag var där för att fightas om slutsegern. Det var en riktigt häftig känsla, säger han och fortsätter:
– I och för sig uppskattade jag träning mycket men det är väldigt mycket lidande för att kunna nå långt. Den som lider mest kommer längst och den biten saknar jag inte. Livet som icke elitidrottare är bra mycket lättare, avslutar Thomas Löfkvist.