Thomas Löfkvist
nTiden går, som man brukar säga… idag är det inte alla som minns Thomas ”Gotland” Löfkvist, öns utan tvekan främste cyklist genom alla tider. Han är en gotländsk legend, inget snack om saken.
När vi stämmer träff för en intervju i den stora tjusiga villan i Tofta är det barnen Brian, 8, och Jacob 5, som nyfiket gläntar på dörren. Thomas, idag 35 år, kommer därefter lite förvånad och undrande ner från övervåningen:
– Oj, var det idag vi skulle träffas? Min telefon skulle ju påminna mig, men den larmade aldrig…
Nåväl, skrivaren av dessa rader känner sig välkommen och Thomas ger sig all tid att berätta. Lille Jacob är dock otålig och undrar efter nån halvtimme:
– Hur länge skall ni sitta här och prata?
Efter elva år som proffs med bostadsadresser i både Frankrike (två år i Nice) och Schweiz (nio år) har Thomas och hustrun Catrine, 33, (fastighetsmäklare) nu bott på Gotland i fyra år.
– Det var ett bra beslut att flytta hem. Vi har det fint här på Gotland, säger Thomas spontant.
Fint är det också att ha mamma Monica och pappa Stefan bara 50 meter bort på andra sidan vägen. De rycker in när det behövs hjälp med barnvakt och annat.
– Deras hjälp betyder mycket, utan dem hade vi inte klarat oss.
Till hösten byter Thomas nuvarande jobbet som teamledare på Payex till platschef för inkassobolaget Sergel med 40 anställda i Visby innerstad.
– Jag har studerat ledarskap och kommit fram till att jag passar för att leda en verksamhet.
Ledare – eller General Manager som det heter – var han också direkt efter proffstiden för det svenska proffsstallet Team Tre Berg – Bianchi. Ett proffsstall som dock lades ner efter tre år.
– För svårt att hitta sponsorer, är Thomas enkla svar. Laget hade annars stor potential och det behövs en språngbräda för de bästa svenskarna att nå ut i Europa.
Thomas växte upp i Visby som den äldste av fyra bröder. ”Minstingen” och den elva år yngre Henrik, 24, valde fotbollen, numera hittar vi honom i allsvenska Kalmar FF efter en finfin fjolårssäsongsäsong i Dalkurd.
– Jag har också provat på fotboll och en massa andra sporter. Men allt med boll är jag rätt dålig på, har inget bollsinne, påstår Thomas.
Sinne för cyklar har han dock. Från förrådet plockar han fram en gammal träningscykel som han än idag använder lite då och då.
– Den här har jag tränat på sen 2006. Ett rent träningsverktyg som jag suttit på i timme efter timme i flera tusen mil på olika vägar i Europa.
Som liten knatte var det dock skogen och mountainbike som gällde för Thomas. Det var där han lade grunden till en fantastisk karriär på landsväg.
Thomas Löfkvist
När Thomas var i sådär 15-16-årsåldern hade han blivit så pass vass på sin mountainbike att även seniorerna på Gotland fick se ryggen på honom. Goda resultat vid ett par tävlingar i Norge blev därefter något av en dörröppnare till cykelgymnasiet i Skara där Thomas togs in på en extraplats.
– Man kan också säga att jag gled in på en räkmacka. Jag var sämst av alla i klassen när vi började, det var en hård skolning i tuff miljö med mycket hierarki. De andra visste ju också att jag kommit in på en extraplats…
Men den energiske och målmedvetne Thomas gav sannerligen inte tappt. Han tränade mest av alla på skolan och efter tre år var han också den främste cyklisten och vann tävling efter tävling både på landsväg och i mountainbike. Sista året på skolan i Skara blev det till och med ett EM-guld i mountainbike. Därmed var också mountainbike ett avslutat kapitel. Ut på landsvägen istället.
Ett år som så kallat ”semiproffs” (halvproffs) 2003 under Tommy Prims beskydd blev ytterligare ett kliv uppåt och framåt i karriären.
– Som 19-åring vann jag ett etapplopp i Frankrike och blev Topp 10 i Tour de l´Avenir som kan liknas vid ungdomens Tour de France.
Bara 20 år gammal 2004 var det så dags för det riktiga proffslivet. Att börja tampas med världsstjärnorna. Nice blev första anhalten.
– Bodde tillsammans med ett gäng från Australien. Men jag trivdes aldrig riktigt bra i Nice, kände ingen och kunde inte språket.
Så kom också första bakslaget. Thomas blodtryck var alldeles för högt under ansträngning.
– Jag fick åka hem till Sverige för utredning, det var jättenervöst. Min dröm var redan på väg att ta slut.
Det där med blodtrycket fixade till sig och karriären kunde fortsätta. Klassiska Paris-Nice blev första riktigt, riktigt stora tävlingen.
– Jag tog mig i mål, bara det var en bragd, tycker Thomas när han funderar tillbaka.
I cykel gäller det också att våga något, inte bara hänga med i klungan. Och Thomas vågade. Det hände veckan efter 20-årsdagen där Thomas klarade en utbrytning i en fransk stortävling.
– Jag tog i så att det svartnade för ögonen i sista backen, men jag klarade det och vann tävlingen.
Nu har vi kommit fram till storloppen Tour de France, Giro de Italia och spanska Vueltan. Såväl 2005 som 2006 var Thomas yngste deltagaren i Tour de France.
– Jag fick faktiskt ett erbjudande från Lance Armstrong, han vill att jag skulle komma till deras lag.
Så blev det nu inte. Thomas hade åren 2004 till 2007 åkt för samma franska lag. Han valde istället att gå till tyska T-mobile.
– Fransmännen levde kvar lite för mycket i det gamla. Det kändes bättre med det här tyska laget.
Thomas har inget från karriären nerskrivet – i huvudet rabblar han lopp efter lopp, framgång efter framgång. Vi kan nämna en andraplats på en etapp i Spanien runt, etappseger och tvåa totalt i ett franskt storlopp, bärare av ungdomströjan i Tour de France och en elfteplats i VM 2008.
– I VM var jag faktiskt med och slogs om guldet i tätklungan. Men jag fick massor av kramp på slutet.
Thomas Löfkvist
Det som vi hemma i TV-sofforna minns mest och bäst av Thomas ”Gotland” Löfkvist är givetvis då han trampade omkring i den rosa ledartröjan i Giro de Italia 2009 och Roberto Vacchi på Eurosport gång efter annan framhöll att det minsann var en gotlänning som ledde loppet. Vi kände oss stolta.
Vi slår en signal till Vacchi och frågar vad han så här i efterhand tycker om Thomas som cyklist:
– Oerhört allsidig, han hade ett fint drag och kunde köra fort under långa perioder. Redan som junior märkte jag att Thomas var något utöver det vanliga och förstod att han skulle gå långt. Han kom ut i proffslivet väldigt ung och jag tror många av de etablerade cyklisterna missbedömde hans kapacitet.
– Att bära den rosa ledartröjan i Girot är det ju bara två svenskar som gjort tidigare, Gösta ”Fåglum” Pettersson och Tommy Trim. Thomas finns absolut med på min lista över Sveriges tio bästa cyklister genom alla tider.
Framgångarna 2008 och 2009 blev den så kallade piken på Thomas karriär.
– Jag gjorde en del bra resultat därefter, bland annat en 17:e plats på Tour de France 2010. Men jag ville nog lite för mycket. Det blev en negativ spiral.
Sista stora segern för Thomas noterar vi i Tour Mediterranéen (Medelhavsloppet) 2013.
– Sen krossade jag det här fingret i en bildörr, säger Thomas och visar fram ett krokigt pekfinger.
Sjukdom, skador och överträning tog mer eller mindre knäcken på gotlänningen.
– 2014 var jag klar. Det var ett förståndigt beslut efter elva år som proffs, tycker Thomas när han sitter där i fåtöljen och tänker tillbaka. Jag hade tappat glöden och Catrine skulle snart föda Jacob.
Och just lille Jacob kommer tillbaka in i rummet och är glad att vår pratstund är över.
– I kväll skall vi ut och tälta, säger Thomas.
Jodå, det blev en jättemysig kväll. Något som Thomas kanske inte haft möjlighet till om cykelkarriären inte avslutats.
Intervjun gjordes 2019.