Efter en bländande höst kraschade Endres spel och klubben avslutade med tolv förluster på 13 matcher.
Det var inte planen.
– Jag är alltid säker på att vi ska vinna och det är inget kaxigt utan min känsla. När du har den övertygelsen och det är tio minuter kvar av kvartsfinal tre, underläge med 9–1… då är det tufft. Det tog tid att hämta sig efter.
Alexander Brinkmanns tredje säsong som huvudtränare tog slut i kvartsfinal och avsaknaden av fixstjärnans Sara Steens spetskompetens gick nästan att ta på. Tre månader senare har besvikelsen börjat lägga sig i takt med att klubbens sportkommitté presenterat den ena prestigevärvningen efter den andra.
Ömhetspunkterna är identifierade och åtgärdade. Truppen är bredare och det sjuder av framtidstro i föreningen som nått slutspel 14 år i rad, men bara två gånger tagit sig förbi första omgången.
Ica Maxi Arena är nedsläckt, sval och tyst den här måndagen, men så tänds ljuset. Nyförvärvet Stephanie Boberg är först in på planen. Världsmästarbacken som stänkte in 34 mål i Svenska Superligan för Pixbo förra säsongen hade kunnat välja svenska mästarna eller vilken förening hon velat. Nu är hon Endrespelare och ett av flera finkalibriga nyförvärv inför kommande säsong som får den publiken att våga drömma om guld.
En efter en släntrar spelarna in: Stina Ander, Sophia Lundmark och Sara Steen som fick våren spolierad efter en handskada.
– Det enda positiva med den här skadan är väl att jag aldrig varit mer motiverad. Före första träningen var jag så taggad att jag inte kunde sova på natten, säger Sara Steen.
Fästet till tummen slets av och hon har tvingats steloperera en del av handen.
– Det kommer jag att få leva med resten av livet. När jag spelar har jag ett skydd som är stabilt och det funkar bra. Det är jobbigare i vardagen.
Sara Steen är en veteran trots sina 23 år. I år gör hon sin nionde säsong i högsta ligan och hon har spelat med stjärnor som Anna Jakobsson, Corin Rüttimann och Sara Anteryd. Ändå rankar hon årets Endre som den främsta.
– Det känns det som vi har landslagsspelare på nästan varje plats. Vi har ett väldigt spelskickligt lag och kan spela oss ur svåra situationer. Tidigare var det mer hawaii – fram och tillbaka.
Nyförvärven som kommit in är toppklass och de kommer att märkas och framför allt i offensiven.
– Fler högerfattade spelare gör stor skillnad. Folk kommer att förstå vad jag menar när de sett Maja Liljeroth och Stephanie Boberg nypa till på direktskott.
Enligt klubbens manual är målsättningen att nå semifinal kommande säsong och final först 2019-2020, men folk i och omkring Endre tror att det kan ske tidigare än så.
– Det känns som vi har en bra chans. Får vi bara ihop det kan vi gå till SM-final och väl där... då går man för guld, säger Sara Steen.
För Brinkmann är det en träning i taget gäller och det återstår hundratals pass till 2020.
– Jag förstår ju att det ses som en jättebarriär att passera när man når SM-final för första gången, men det innebär också att man kan förlora finalen och ändå ha infriat målsättning. Jag har sagt att jag vill vinna så snabbt som möjligt och hade helst redan vunnit.
Men stämplad som guldfavorit vill han inte bli än, men gärna utmanare.
– Det lag som Oona och Veera Kauppi väljer att gå till blir guldfavorit sedan får vi andra göra vårt bästa för att plocka ner det laget.
Jonas Åström i Endres sportkommitté ser belåten ut på läktaren när laget tränar tre-mot-tre-spel. Fattas bara annat efter vårens värvningar.
Tempot är högt för att vara i slutet av juni. Joakim Sjöstrand håller i stora delar av träningen, medan Alexander Brinkmann övervakar med visselpipan i munnen.
– Jocke har en annan erfarenhet än jag. Han har oerhört stort inflytande och mandat kopplat till vårt lag.
Endre IF som klubb har utvecklats i rasande takt från den gemytliga föreningen från landet till att bli mer resultatfixerad och komersiellt driven. Tidigare drog eldsjälar som Harald ”Halle” Hoffman och Göran Nährström ett tungt lass – i dag är fler personer involverade i verksamheten och klubben har förutom A-lag även B-lag i division 1 och lag i juniorallsvenskan.
Ekonomin är god med ett eget kapital på 2,6 miljoner kronor och på årsmötet häromveckan redovisades en rekordvinst på 787 000 kronor – mer än en fördubbling jämfört med tidigare räkenskapsår.
Samtidigt värnar klubben om att det så kallade ”Endrehjärtat” som kännetecknat föreningen och blivit föreningens identitet inte får gå förlorat.
– Jag skulle aldrig vara beredd att utveckla föreningen på bekostnad av det. Vi har haft träningsläger och teambuilding och bott på madrasser i Endre skola och vid spelarbesök åker man fortfarande ut till ”Halle” och fikar. Vi gör mycket för att bevara själen i klubben även om det 1906 inte fanns grafiska manualer och twitterkonton. Tiderna förändras, men vi är många som känner otroligt mycket för föreningen, säger Brinkmann.
I fjol lockade föreningen i snitt 692 personer per match och det var nytt rekord för svensk daminnebandy.
Drömmen är att inom ett par år bygga en gulsvart dynasti med lång hållbarhet. Stora delar av spelartruppen har köpt klubbens plan och skrivit flerårskontrakt med föreningen och återväxten är god. De närmaste åren kan flera egna produkter ta klivet upp i A-laget, tror Alexander Brinkmann.
Själv har han inga planer på att kliva av det här tåget än på ett tag.
– I dagens A-lag har vi en stark generation nu födda 94–96. Den kan bli vad Anna Wijk, Therése Karlsson eller Elin Reinestrand är för Mora eller Madde Backlund och Karolina Widar var för Rönnby. Om jag får bestämma så vill jag vill vinna här några gånger först innan jag känner mig färdig. Endre IF har byggt en grund i vår organisation som gör att Endre och möjligen någon till förening över en femårsperiod kommer att vara ganska långt före de andra. Det tror jag – punkt slut.