Vid ankomst till Bopparve gård på måndagskvällen syns omgående spår av festligheter i form av silverballonger med blågula inslag. Louise Etzner Jakobsson möter upp för att välkomna, lätt haltandes men utan hjälp av kryckor. Hem till Gotland från Japan-äventyret kom hon natten mellan lördag och söndag, och tidsomställningen känns av lite grann.
– Det brukar ta en vecka att helt ställa om, säger Louise Etzner Jakobsson.
Väl hemma i Eksta igen så väntade ett överraskningsfirande som hette duga, vilket fyllt på hennes energidepåer.
– Familjen lurade mig helt, jag blev totalt överraskad. Det var så många släktingar och vänner som hade åkt hit från fastlandet, vår nuvarande landshövding med fru och även den förra var här. Ridklubben, ridsportförbundet... Det var väldigt många här, cirka 70 stycken. Jag trodde inte att det var sant, det var överväldigande. Jag blev stum, jag kunde inte riktigt hitta orden för att uttrycka min tacksamhet. Att folk hade suttit på flyg och båt för att komma och gratulera mig, säger hon med ett ansiktsuttryck som visar både glädje och förundran.
– Det hölls väldigt många fina tal och jag har fått så mycket blommor, gåvor och presenter att det är sanslöst.
Har det hunnit sjunka in?
– Nej, det har det inte. Det kommer jag ihåg från Rio 2016, att det tar lång tid. Då förstod jag inte alls innebörden av att ta olympiska medaljer, det vet jag ju nu. Det måste få ta ett tag att bearbeta det. Där på plats hade jag heller ingen möjlighet att se mina egna ritter, det fanns ingen som kunde filma det. I söndags förmiddag såg jag mina ritter för första gången. När jag såg mitt freestyle-program och alla mina konkurrenter så gick det upp för mig att det var klart att jag skulle vara tvåa, det var fantastiskt roligt.
Med sig i bagaget hem hade hon en silvermedalj a 650 gram.
– Den är tung, två hekto tyngre än vad medaljerna i Rio väger. Jag har skämtat om att det var tur att jag bara hade med mig en hem den här gången.
Medaljen var osannolik. Inte på så vis att Louise inte besitter färdigheterna som krävs eller att hon inte hör hemma där i världstoppen, men förberedelserna inför Tokyo var långt ifrån optimala.
För ett år sedan gick Louises följeslagare, valacken Zernard, i pension och den nederländska valacken Goldstrike B.J tog vid. Men "Goldies" ringa rutin på den internationella scenen visade sig inte bli det största hindret. Sju veckor innan Paralympics var olyckan framme när Louise klev av cykeln vid stallet på Bopparve gård. Den torra men oväntat mjuka marken vid trädet på stallbacken gjorde att Louise trampade så snett att hon bröt benet.
– Det var så fruktansvärt klantigt. Jag blev ju tvungen att operera benet, och jag fick lasarettet att skynda på och operera mig på en gång istället för att vänta en vecka, annars hade det inte gått. Därefter gjorde jag en deal med ortopeden att jag skulle få av gipset en vecka för tidigt. Jag sa att om man har jobbat stenhårt i två år för att ta sig till en olympiad, då gör man det. Han var inte jätteglad på mig, men han konstaterade att "det är ditt ben".
Till genrepet i tyska Aachen kom Louise utan att ha ridit på sex veckor, och nådde oväntat bra resultat.
Sedan bar det av vidare till Tokyo i sällskap av både kryckor och rullstol.
– Det är nu senaste veckan som jag har kunnat börja gå på foten.
På plats i Japan kände hon hur det började gå åt rätt håll. Goldie acklimatiserade sig snabbt till de varma förhållandena efter den långa resan och Louise hade en god känsla i kroppen.
– Tävlingsbanan var så himla fin och allt på anläggningen sköttes så oerhört väl och strukturerat, och det gillar jag verkligen. Det här är de absolut finaste tävlingsplats jag har varit på i hela mitt liv, allt fanns och både hästarna och vi hade det superbra.
I den individuella dressyren fick det gotländska ekipaget ihop poängen 72,634 procent. Det räckte till en fjärdeplats, endast drygt två tiondelar ifrån bronsmedaljen.
– Jag blev lite chockad efter första ritten, att jag var så nära medalj. Då var det många som beklagade eftersom att medaljen just var så nära, men jag var jättenöjd och hade aldrig trott att jag skulle komma så högt. Jag har aldrig varit så glad över en fjärdeplats, säger hon med ett skratt.
Det gav mycket tillförsikt och energi inför freestyle-programmet, küren, och att det kanske ändå fanns medaljchans.
– Jag brukar rida lite bättre när det är freestyle så jag kände att det fanns en möjlighet till att kanske ta brons. Men att jag skulle ta silver fanns inte på min världskarta.
Fyra dagar senare var Louise samlad och fokuserad i sadeln när hon gjorde entré på tävlingsbanan.
– Jag rider mina program väldigt ofta i huvudet, så när det väl är dags är jag väl förberedd och blir egentligen aldrig nervös.
Küren red hon till tonerna av Pointer sisters-dängan "I'm so excited", och nog kom det att finnas gott fog till upphetsning.
– Goldstrike var verkligen med mig och så väldigt lättriden i freestyle-programmet. Vi var väldigt bra, när jag red ut från banan kände jag att det nog skulle räcka till bronsmedalj. Sedan hann jag inte mer än att komma av Goldie innan belgiskan, som tog bronsmedaljen den första dagen, kom och gratulerade mig till bronsmedaljen för då hade mitt resultat kommit.
Poängen 75,935 procent kom dock att räcka längre än så och brons blev till silver, eftersom den kvarvarande brasilianaren inte lyckades leverera som förväntat och fick nöja sig med en femteplats.
– Med tanke på alla omständigheter är det här det största jag har gjort. Det här slår Rio. Inte ens jag själv trodde att det var möjligt, men så gör jag det möjligt i alla fall. Det är häftigt, man blir varm i hela kroppen.
Hon har varit i Japan en gång tidigare, år 1980.
– Det var jättekul att komma tillbaka, men sen fick jag ju inte turista någonting. Vi fick inte se någonting annat än OS-byn, som vi kallade för människobyn, och tävlingsområdet. Det som gick att se var från bussfönstret när vi åkte mellan människobyn och hästcentret, det var 45 minuters resa genom hela Tokyo.
Nu var det en tydligt avgränsad bubbla på grund av coronapandemins restriktioner, men fri från den hade Louise ändå varit inne i sin tävlingsbubbla med full fokus på just tävlingen.
– Av erfarenhet vet jag att det inte hinns med att göra så mycket annat även om vi hade fått röra oss utanför hästcentret och OS-byn.
Covid-19 är ofrånkomligen också ett av de tydligaste bestående minnena från paralympiaden.
– Varje morgon lämnade vi salivprov i små provrör. Sen fick man inte gå någonstans utan ansiktsmask, och det var faktiskt det jobbigaste. När man skulle äta så skulle man ha både mask och plasthandskar när man hämtade maten, och sen fick man sätta sig i avgränsade bås vid bord och äta.
Hon fortsätter:
– Sedan var det mycket som skulle fyllas i en app i telefonen varje dag och man fick ta tempen flera gånger om dagen. När man skulle in i OS-byn var det först de vanliga säkerhetskontrollerna, därefter kom man vidare till covid-kontrollerna. Inför spelen var det dessutom mängder av dokumentation och inrapporteringar som skulle skötas, både för hästen och mig själv, och det tog faktiskt rejält på krafterna, säger hon.
Med den tunga silvermedaljen hängandes runt halsen kan Louise konstatera att det ändå var väl värt det.