Det handlar om att övervinna sina egna hjärnspöken, att fortsätta lägga meter till meter fast kroppen går på rött och det kortsiktiga förnuftet skriker stopp. I juni sprang Mattias Adman de 16 milen från Fårö till Hoburgen.
När den här intervjun görs pågår fri-idrotts-VM i London i varje tv-ruta. Folk springer 100, 200, 400 och vid närmare eftertanke är det rätt löjliga distanser.
När Mattias Adman ger sig av kan det ta ett dygn innan han är i mål.
– Ja, funderar han, det är ju helt olika sporter. Även maraton är faktiskt en helt annan sak.
Strax före midsommar sprang Mattias och kompisen Peter Glans från fyr till fyr, från Fårö till Hoburgen. Ett ultramaraton som mätte 161 kilometer, motsvarande sportens mest klassiska distans 100 miles.
Vi talar om det i den här intervjun; om uthållighet, om att övervinna sina negativa tankar och att därigenom växa som människa.
Ett ultramaraton kan vara hur långt som helst, i tid eller som sträcka. Huvudsaken är att det är längre än den vanliga maratondistansen 42 195 meter.
Mattias växte upp i Visby och höll på med idrott som folk gör mest. Basket, simning, lite av varje. Löpningen kom in i hans liv då han var 25. Nu är han 43.
– Det blev någon halvmara och så där, ultralöpningen tog inte fart förrän omkring 2010, minns han.
Vi träffas i det relativt nya sommarhänget i Gnisvärd, huset stod klart 2012, året innan Mattias och sambon Towa valde att flytta hem till ön.
Eller ”hem”, förresten. Det är bara för Mattias Gotland är just ”hem”. Towa kommer från Stockholm och var till en början motsträvig till flytten.
– Men sedan vi väl kom hit har varken hon eller jag ångrat oss. Vi bodde här ute ett år, men nu har vi en lägenhet i stan och bor här bara under sommaren.
Mattias hade vid återflytten bott 20 år i Stockholm, utbildat sig till civilingenjör och haft olika jobb inom industrin. Men till slut blev alltså tanken på att vända hem allt för stark och konkret.
Varför? Vad var det du saknade?
– Jag vill bort från pendlandet, ville till ett enklare liv, helt enkelt. Vi sa ”vi testar”, nu trivs vi utmärkt.
I dag är han operativ chef på Visby flygplats och lägger ner en stor del av fritiden på sin löpträning, inga vansinnesmängder men ändå fem, sex mil per vecka.
2012 gav Christopher McDougall ut boken ”Born to run – jakten på löpningens själ”, vilken kom att bli en storsäljare med över sex miljoner sålda ex.
Där lanserar författaren teorin att människan faktiskt är född till att just löpa och tar sig bakåt till urtiden på Afrikas savanner.
Mattias har själv anammat bokens budskap: att vi faktiskt är födda till att springa:
– Vi är inte lika snabba som vissa andra djur, har inget vidare luktsinne, är inte särskilt starka, har inga vassa tänder, men vi kan kan springa långt och länge...människan har helt enkelt sprungit i alla tider, även utan dämpade löparskor från Nike.
Det är den enkelheten han fastnat för. Att det bara är att ge sig ut på en runda när lusten faller på.
– Jag följer inga träningsprogram, du vet ”i dag är det långpass på två timmar, i morgon är det intervaller”...jag gör det jag känner för. Det ska vara kul och enkelt, det är där i lusten finns.
När Mattias Adman återvänt till Gotland startade han Facebook-gruppen ”Gotland trailrun” som ett sätt att hitta likasinnade.
Det gick trögt till en början, men i dag har gruppen runt 600 mer eller mindre aktiva medlemmar.
För det är så: långdistanslöpningen ligger i tiden, motionsspår, promenadvägar och cykelstråk fylls varje dag av springande medborgare.
Även de organiserade loppen över ultralånga distanser blir fler och fler. 7 oktober arrangeras exempelvis Gotland Ultramaraton mellan Hallshuk och Visby för fjärde gången.
Sverige har en riktig världsstjärna i ultramaraton, Jonas Buud från Mora. Han har tagit en mängd internationella medaljer och har även svenska rekordet på 100 kilometer: 6.22,44.
Vi ska snart ta oss an det där fyr till fyr-loppet som Mattias Adman genomförde den 17 juni år, men först till vad det är som lockar med de här extrema distanserna.
För det där är inte hans enda lopp. I april sprang han ett 161 kilometerslopp på en rundbana i Täby, 14 varv på en elvakilometersslinga.
Och dessförinnan har han sprungit ett tiotal ultra-lopp mellan 50 och 75 kilometer.
Så vad får dig att utsätta dig för dessa sträckor, Mattias?
Han funderar en stund, han har fått frågan förr, förstås, men vill i svaret komma så nära kärnan som möjligt:
– För att utmana mig själv, tror jag. Att sätta upp mål och jobba mot dem, att se vad jag är kapabel till. Det är en fantastisk naturupplevelse också att springa över hela Gotland, men det är även en inre resa.
Vad är det för resa? Berätta.
– Att jobba mot det där målet, för helt ärligt: det är inte alltid kul att springa 16 mil. Jag kan vara helt klar över att jag ska bryta, att jag inte orkar mer...men så plötsligt vänder det. Ett steg till och ett till...och så känner jag plötsligt att jag grejar det! Det är känslor och strategier man har nytta av i vanliga livet också.
Extremidrottare finns överallt. Härom veckan skrev GT-sporten om triatleten Marcus Larsson som just genomfört tävlingen Norseman Xtreme Triathlon i Norge, vars maratonlopp avslutades med två mils klättring uppför Gaustatoppen, populärt kallad Zombie Hill. Det tog tretton timmar och är värt all respekt.
Och helgen som gick simmade, cyklade och sprang fem gotlänningar Ironman i Kalmar.
Det var Peter Glans som kom med Fyr till fyr-idén. Mattias och Peter har lärt känna varandra genom ”Gotland trailrun”, Peter som bor i Bålsta och är läkare och studierektor på universitetssjukhuset i Örebro men har en gotländsk hustru och tillbringar mycket tid på ön.
Peter är skolad löpare och löpcoach och hade funderat länge på en gotländsk 16-milare.
Efter mycken mätning och planering hittades ett stråk från Fårö till Hoburgen, vilket i höstas provsprangs till hälften av de båda, då de nio milen från Hoburgen till familjen Glans sommarviste i Hörsne.
Och den 17 juni i år var det alltså dags.
Klockan 06 på morgonen gav sig fyra ultralöpare av från Fårö fyr, förutom Mattias Adman och Peter Glans även Mattias Almroth och Tony Gradert, vilka steg av efter runt halva distansen. Värt respekt, det också.
Dessutom hängde ytterligare löparkompisar på under kortare sträckor.
Dagen var minutiöst planerad:
– Fem minuters stopp varje timme vid den husbil som Peters släkting körde. Där kunde vi fylla på med mat och kaffe eller vad man vill ha, kanske fixa något med utrustningen.
Dessutom tog de mikropauser under hela dygnet, två minuters promenad var tjugonde minut. Två. Inte en-och femtio, inte två- och-tio. Två. Prick.
– Överlag handlar det om att stå still så lite som möjligt, dels för att inte stelna och dels för att varje meter faktiskt räknas. För varje steg du tar dig framåt är det färre kvar till målet.
Mattias säger att det för Peter och honom aldrig var någon tvekan om att de skulle nå sitt mål: Hoburgen.
– Planen var 20 timmar, men det blev 21. Fast det hade fått ta 30 timmar om vi så skulle tvingats promenera. Vi skulle helt enkelt klara det!
Lopp av den här arten är, säger Mattias, en mix av välbefinnande och smärta.
– Jag gillar citat, som ”smärta är oundvikligt, men lidandet är frivilligt”. Ont gör det, det vet man, men jag väljer själv hur mycket jag lider, hur mycket jag tycker synd om mig själv.
Hans spaning för att klara de distanser han väljer att tillryggalägga (i november väntar 16 mil i skånska Kullaberg och före dess ett Immeln Swimrun i södra Småland, tillsammans med Väskindebon Johan Malmros, 10 kilometer löpning, 1,2 kilometer simning) är den här:
– Lär dig äta medan du springer, hitta en så skonsam löpstil som möjligt samt jobba med det mentala så du övervinner alla negativa tankar.
Jag tänker mig att det finns en närmast filosofisk dimension i så långa distanser?
– Ja...i perioder är det en ständig kamp mot sig själv, men så plötsligt kommer man in i ett flow. Jag pratade med en rutinerad ultralöpare en gång som sade ”du kan hitta hundra skäl att bryta ett lopp, det enda du ska fråga dig då är hur du kommer att känna dig om tre dagar!”.
Smärtan är temporär, välbefinnandet av att ha nått sitt mål är däremot oändlig.
Det var en av de varmaste dagarna, solen gassade från himlen innan sommarnattens mörker lade sig över Sudret. I Hemse utspisades de med korv och mos och sedan var det ”bara” resten kvar.
Och så plötsligt, när klockan närmade sig 03 på morgonen dök ljusen från fyren vid Hoburgen, den som är så välbekant från SMHI:s sjörapport i radion, upp på himlen.
– Det var en så häftig känsla...man blev stolt, glad...fan, vi har sprungit från Fårö! När man ser gps-spåret är det inte klokt, jag menar, det är ju svinlångt att köra bil!
Så konkret är sträckan, från A till B på en ö. Längre går inte att ta sig på Gotland.
Och i slutänden blev det faktiskt 165 kilometer, efter en extrasväng av misstag i Lärbro.
De firade med varsin öl i gryningen. Det kan vara den godaste de druckit. Sedan skulle de försöka sova i den där husbilen som följt med hela resan.
Det gick sädär.
– Svettiga, oduschade, ont i musklerna...man bara låg och vred sig. Dagen efter kände jag mig bakfull nästan av all ansträngning. Men det var värt allt. Allt, säger han.