Robin Eriksson från Sunne är rejält mörbultad men väldigt tacksam efter kraschen som inträffade under fjärde varvet, strax efter hästskon. Det slutade med två frakturer på lårbenet, en på lårbenshalsen och en mitt på.
Vid niotiden på lördagskvällen vaknade Robin Eriksson, 34, upp i ett tomt sjukhusrum på Visby lasarett. Mörbultad och med ett lårben som brutits på två ställen.
– Det var otroligt förvirrande. Jag hade inga minnen av vad som hade hänt, bara små fragment av att de klipper upp min crosströja, annars helt svart, berättar han.
Han tävlade i Gotland Grand Nationals klass 30–39 under lördagen och minns att han körde ett bra tredje varv och just kommit in på det fjärde när minnena börjar falna.
Hans sambo och kompis, som missade hans uppvaknande eftersom de var och åt, kom snart tillbaka. Men eftersom de inte såg olyckan hända kunde de inte fylla i alla luckor.
Trots den fruktansvärda smärtan och tunga mediciner började han på söndagen, med hjälp av sin bror, att efterlysa dem som hjälpt till eller sett olyckan.
– Jag jobbar själv som brandman så jag vet hur viktigt det är att få en bild av hela olyckan för att bearbeta svåra händelser.
Under söndagen har han fått tag på två nyckelpersoner. Först en man från Kalix som var den som kontaktade Robins sambo för att informera om vad som hänt. Och sedan Sandra Ekwall-Öhlin som såg olyckan hända.
– Allting gick jättefort. Jag var på väg till hästskon för att se maken köra när jag ser honom komma körandes på spåret bredvid transportvägen. Då får han något slags bakkast och slungas in i en tall. Jag upplever det som fem meter upp i luften, men realistiskt kanske tre meter upp. Han träffar diagonalt över trädet och studsar några gånger innan han blir liggandes i spåret, berättar Sandra Ekwall-Öhlin när vi når henne på färjan på väg hem mot Märsta.
Det är här ”det fantastiska i den här storyn” börjar, som Robin själv säger.
Olyckan har inträffat direkt efter en kurva som följs av en raksträcka. Här har förarna möjlighet att gasa upp till ungefär 60 kilometer i timmen och på grund av kurvan är det svårt för dem att hinna uppfatta att det ligger en skadad i spåret.
Sandra Ekwall-Öhlin har svårt att nå Robin eftersom motorcyklar fortfarande kör förbi, men hon ser hur andra tar sig ut i spåret för att skydda honom från att bli påkörd.
Vi får tag på Sandra Ekwall-Öhlin när hon är på färjan på väg hem mot Märsta. Som åskådare och anhörig är hon en riktig GGN-veteran. Hennes man och hennes två söner tävlade i år och själv har hon bara missat två GGN sedan 2007.
– Jag hinner se att han blöder mycket från under hjälmen och uppfattar att han säger att han har ont i benet. Sen springer jag ut till transportvägen och skriker efter sjukvård. Det sprider sig direkt som en djungeltelegraf, berättar hon.
Inne på spåret engageras till slut cirka 30 personer, 5–7 personer som ställer sig runt Robin och ungefär 20 som ställer sig i spåret och bort mot kurvan för att sakta ner alla förare.
De flesta förare förstår vad som händer. Men en gasar på i full fart.
– Då var det tydligen en två meter lång man som klev ut som en sköld framför mig, säger Robin Eriksson.
Sandra Ekwall-Öhlin minns hur den långa mannen fick stopp på föraren, tog tag i hans styre och skrek åt honom i vrede. Men varken hon eller Robin Eriksson vill fokusera på de få som inte saktade ner.
– Det var flera åkare som prioriterade bort racet för att hjälpa mig, jag blir rörd. Det är så det ska vara i motionsklass, att man ser efter varandra, säger Robin.
Förra året ställde Robin Eriksson upp i GGN för första gången och klarade fem varv.
Sandra är inte förvånad över att endurofolk kommer samman när det gäller.
– Tänk att känna ett så stort stöd från människor man inte känner. Jag vet inte namnet på någon av alla som hjälpte till, men alla agerade instinktivt och gick in för att samarbeta och rädda liv, säger hon.
Till slut kom sjuktransporten fram och kunde ta Robin Eriksson till områdets fältsjukhus. Hans skada var den värsta som personalen där såg under GGN-helgen. Efter det kördes han akut med ambulans till lasarettet där han kunde opereras.
I dag mår Robin Eriksson bra efter omständigheterna och är tacksam för att han lever. Det vill han att alla som hjälpte till ska veta, från dem som var där direkt efter olyckan till kirurger och sköterskor i operationssalen.
– Jag pratar inte med dig nu för att berätta om mig själv, utan för att hissa dem som hjälpt mig. De som lägger ner sin egen prestige för att hjälpa någon annan, det tycker jag är så jävla fint. På grund av mitt yrke kanske jag uppskattar sådant civilkurage extra mycket.