2004 kom en då 28-årig Pawel Mancewicz till Gotland, exalterad över möjligheten att leda Gotlands fäktklubbs verksamhet framåt.
– Jag hade fått en chans att bygga upp något på mitt eget sätt och utveckla klubben till en ny nivå. Där och då såg jag det som ett livsprojekt, jag såg bara möjligheter framför mig, säger Pawel Mancewicz.
Då kunde han absolut inte föreställa sig ett liv utan fäktning som en betydande beståndsdel, sporten har varit en livsstil för honom.
Nu, när han 16 år senare tackat för sig i klubben kan han se tillbaka och konstatera att alla hans förväntningar infriats.
– Definitivt, jag är väldigt tacksam över att ha gjort det här och jag skulle inte vilja ändra på någonting av det jag gjort. Det har varit över förväntan. Det är svårt att prata om sig själv, men inombords är jag väldigt stolt över allt som har hänt med gotländsk fäktning. Alla fina resultat, alla resor och alla fina kontakter med fäktarna och deras familjer som jag skaffat och bibehåller i dag.
Pawel berättar att det är många faktorer som spelat in i hans beslut, bland annat en stresspåverkan. Redan för två år var han nära att ta beslutet om att sluta.
– Det är inte bara verksamheten i hallen, det är väldigt mycket runt omkring. Det är till exempel inte alltid smidigt med resandet, man kan bli sittande väldigt länge på flygplatser. Jag började fundera på om det var så jag ville leva mitt liv eller om det var dags att bryta mönstret.
Det blev det senare.
Hur många SM-medaljer och starter i internationella mästerskap som det blivit för hans adepter har han tappat räkningen på.
– Jag försökte hålla koll på det ett tag, men tappade räkningen rätt snabbt. Sedan 2007 eller 2008 har vi alltid haft någon fäktare som representerat Sverige på de stora mästerskapen, antingen EM eller VM.
I januari beslutade han sig för att sluta efter säsongen. Bortsett från den fortsatta fäktningsundervisningen på Atheneskolan såg han det som viktigt att kapa förbindelsen med fäktningen helt och hållet när han slutade.
– Annars, om jag hade varit med i mindre utsträckning, vet jag att det hade gnagt i mitt hjärta och jag skulle ha följt tävlingar på datorn hela helger. Så är det inte nu, och det hjälper mig att landa i det vanliga livet.
Han ler ett harmoniskt leende och fortsätter.
– Nu börjar jag jobba vid 07.30 och slutar dagen 16.30. Jag kan leva mer som en vanlig Svensson, om man får säga så.
Hur känns det?
– Det känns väldigt bra. Jag har alltid jobbat 100 procent som idrottslärare och sen klubbverksamheten utöver det. Det har varit jobb från tidig morgon på skolan till sen kväll när man släcker fäktningslokalen. Jag är en person som har höga ambitioner på mig själv, med strävan efter en bred och välfungerande verksamhet som gör bra resultat. Jag ska inte sticka under stol med att sportsliga resultat är det som drivit mig till att jobba riktigt hårt, att få framgångsrika adepter och det krävs extra ansträngningar på den nivå där de flesta klubbar har en heltidsanställd fäktningstränare.
Vad ska du göra med all din tid?
– Det är väldigt många i fäktningscommunityn som ställt den frågan och jag har funderat på det själv också. Därför har jag i förväg planerat mina fritidssysslor, och det har lett till att jag lägger mig ännu senare nu och faktiskt upplever större tidsbrist nu än tidigare. Jag är en person som inte gillar stagnation och gillar när det händer saker. Jag spelar golf och det har blivit över hundra rundor sedan april.
Därtill tillbringar han mycket tid med familjens hund och åker runt på en longboard som han nyligen inskaffat.
– Sedan har jag faktiskt börjat spela Playstation, det har jag aldrig någonsin gjort förut. Jag har tidigare alltid varit väldigt emot att spendera tid framför dator eller tv-spel, säger han med ett förläget skratt och fortsätter:
– Just nu använder jag tiden till att göra lite "korkade" grejer, bara njuta och koppla av lite. Sedan kommer jag nog hitta på något som är lite mer samhällsviktigt längre fram. Jag laddar batterierna just nu, för de har varit helt urladdade.
Frågan huruvida det kan bli aktuellt med en återkomst till fäktningen längre fram parerar han, likaså frågan vem som har varit den största talangen han jobbat med.
– Det skulle inte vara schysst mot de som inte nämns. Det har också varit för många duktiga för att jämföra dem, med tanke på olika klasser och så vidare.
Vad är du mest stolt över med din tid i klubben?
– När jag slutade tittade jag tillbaka på tiden med ett lite annat perspektiv, inte bara i termer om ambitioner och tävlingsresultat. Jag hade en väldigt lång diskussion kring det här med en av mina fäktare. Den fäktaren betonade hur jag har varit med på mångas resa och utvecklat dem inte bara som fäktare, utan som människor. Att fäktningen exempelvis lett till att några begivit sig av på utvecklande äventyr utomlands. Jag är mest stolt över att jag faktiskt bidragit i många personers liv. Sett i det sammanhanget blir resultaten oviktiga.
Det finns inga planer för familjen att flytta från Gotland.
– Nej nej, vi blev snabbt förälskade i Gotland och trivs fantastiskt bra. Jag har ett instagram-konto om Gotland så jag kan visa för polacker vilket paradis det här är, det är den finaste naturen jag någonsin sett.