Jenny Linda Kristine Sandelin tar emot i den fräscha lägenheten på Greta Arwidssons gata i Visby. Här bor hon sedan något år tillbaka med sambon Magnus, 49 och döttrarna Tove, 18 och Maja, 13. Annars har ni kanske mött henne på jobbet vid säkerhetskontrollen på Visby flygplats eller sett henne leda Endres U-lag i innebandy.
– Jag hinner också med att spela padel med några mina gamla fotbollskompisar från Dalhemtiden, Helena Nirs, Annelie Blixt och Sara Pettersson, berättar Jenny.
För mig är det här ett kärt återseende. Det var nämligen Dalhemtränaren Björn Ahrling och jag som en höstdag 1989 tog bilen och reste till Hamra för att knyta till oss den ytterst lovande 15-åringen. Rapporter från ledarna på Elitflicklägret i Halmstad hade nått oss. Här fanns ett riktigt fynd att hämta.
När vi anlände till Hamra möttes vi av en sprallig tjej som i full fart kom körande med sin moped och lotsade oss till vår mötesplats. Björn Ahrling minns tillbaka:
– Jo, det där var en trevlig resa söderut som man inte behöver ångra. Jenny var en bra tjej både på och utanför planen, en ledare som styrde och ställde i backlinjen. Hon kunde vara lite småful ibland, men visste hela tiden var gränsen låg. På slutet i Dalhem blev hon ju också en riktigt målfarlig forward tillsammans med Gunilla Blom.
– Det var lätt att spela tillsammans med Gunilla. Vi hittade varandra väldigt bra, säger Jenny Sandelin.
Så bra att Dalhem 1998 vann division 2 överlägset och året efter blev trea i division 1. Mycket tack vare Jennys och Gunillas sinne för både varandra och målet. På den här tiden fanns inte elitettan utan två division 1-serier där de två främsta klubbarna i respektive serie kvalade mot varandra om en plats i damallsvenskan.
Jenny Sandelin fick GA-trofén som öns bästa spelare två gånger – 1994 efter en säsong som suverän mittback och 1999 som målfarlig forward. Inte så vanligt att en spelare börjar som försvarare och avslutar som forward, det brukar ju vara precis tvärt om. Men med Jenny vet man aldrig.
Jenny Sandelin växte upp vid Sutarve i Hamra. Pappa Helge drev Sandelins Gräv & Schakt, syrran Lena var målvakt i både fotboll och innebandy. Brorsan Mikael då?
– Han var min chaufför till och från Dalhem i flera år.
Fotbollskarriären började på rasterna i Öja skola där Jenny gick. Och Hansa/Hoburg blev helt naturligt första klubben.
– Jag var ensam tjej född 1974 som spelade med killarna, det var en bra start. Tänkte redan då att jag skulle bli bäst. Minns också att jag alltid fick duscha sist av alla.
Vidare i karriären blev bland tjejerna i Hemse BK, där märktes det tydligt att Jenny hade det där lilla extra. Klart att hon ville ta ytterligare steg.
Sen blev det alltså Dalhem. Men de första åren i Dalhem var tuffa. De årliga konditionslägren på Fårö var inte att leka med. Sanddynorna på Ulla Hau skulle besegras. Gång på gång.
– Men jag blev väl omhändertagen av spelare som Anci Eklöf och Gizela Grzeskowiak. Det där på Fårö var ju samtidigt lite av en inskolning.
Jennys premiärår 1990 rasade Dalhem ur division 1. Visserligen vann man division 2 de två efterföljande åren, men båda gångerna blev det uddamålsförluster i kvalet till ettan mot Ornäs och Strömsbro.
1994 (Dalhem trea i division 2) är ett år Jenny minns lite extra. 20 år gammal erhöll hon GA-trofén första gången. Och inte nog med det:
– På sommaren tränade jag med Gideonsberg som då var ett av Sveriges bästa lag. Det gick väldigt bra och jag fick också ett erbjudande att skriva på, men ville inte lämna Dalhem och Gotland. Dessutom hade jag precis träffat ”Mange” (sambon Magnus Gardell).
De sista tre åren i Dalhem, när Björn Engström tog över som tränare efter Björn Ahrling, skolades Jenny om till forward. Även om hon egentligen trivdes bästa som mittback.
– Skönt att ha alla spelarna i laget framför sig.
Nåväl, åren 1997-1999 blev lite av en succé för Dalhem med bland annat serieseger i division 2 och en tredjeplats i division 1. Och ytterligare en GA-trofé till Jenny.
– Helena Nirs spelade fram och Gunilla och jag gjorde målen.
Men bara 25 år gammal slutade Jenny plötsligt med fotbollen.
– Jag var nöjd efter tio år med Dalhem, den där glädjen fanns inte längre kvar. Tänkte egentligen börja spela golf.
Men innebandyn – hon hade dubblerat med innebandy i Follingbo och fotboll i Dalhem sista året – blev ändå nästa utmaning. Och dessutom skulle dottern Tove (numera i Endres A-lag) komma till världen.
– Julen 2000 var jag gravid med Tove, tänkte inte så mycket på sport just då.
Men Endres driftige innebandyledare Göran Nährström ringde och undrade ”hur tjock är du”?
Endre, som fått en gratisplats i division 1, behövde förstärka och hösten 2001 var Jenny klar för spel. Hon var inte längre tjock…
– Och utan jag visste hade de redan tryckt namn på min matchtröja och jag fanns även med i matchprogrammet.
Nyfödda Tove fick ofta följa med på träningarna i Södervärnshallen. Måhända var det där hon fick suget på innebandy.
Det blev fem år i Endre. Sista året, 2005, var hon med och förde upp klubben till elitserien och även till en plats i slutspelet. Vilken succé!
– Det är min kanske häftigaste idrottsupplevelse. Annars har jag svårt att peka ut höjdpunkter under karriären både när det gäller fotbollen och innebandyn. Det roligaste och det man minns mest är den fina kamratskapen med både spelare och ledare.
Jenny var så pass bra i Endretröjan att även landslagsledningen hade fått upp ögonen. Hon blev nämligen uttagen till ett landslagsläger. Men tackade nej!
– Då hade jag redan bestämt mig för att lägga av. Jag ringde tillbaka och sa att de istället kunde satsa på någon yngre tjej. Hade de tagit ut mig några år tidigare hade jag kanske tackat ja.
Så här med lite distans till Jennys tid i Endre öser Göran Nährström beröm:
– Otroligt duktig, seriös och en stor pådrivare både på och utanför planen. En given lagkapten. Dessutom klok och ödmjuk.
Jenny finns ju kvar än idag som tränare och ledare för U-laget, det lag som skall förse A-laget med egna produkter.
– Hon gör ett beundransvärt jobb i ungdomssektionen och det är roligt se att dottern Tove nu spelar i A-laget. Vill påstå att Jenny och sambon Magnus Gardell har stor del i detta, båda är föredömen som idrottsföräldrar, slutar Göran Nährström.