– Vi avancerade från spel här på Gotland till spel i division 3 eller division 4 på fastlandet i alla klubbar jag tränat, säger Emil när han tänker tillbaka på sin långa karriär, säger 78-årige Emilio Fontana eller "Emil" som han kallas.
Där måste han vara unik. Det kan inte finnas någon annan fotbollstränare på Gotland som lyft upp fyra olika klubbar från spel på Gotland till en fastlandsserie. Bara att lyfta på hatten!
De flesta förknippar, med rätta, Emilio Fontana med Visby AIK. Det är i den klubben han verkat längst, både som spelare och tränare. Och även gjort störst avtryck under tre olika sejourer.
– Första gången vi gick upp i division 3 med AIK 1985 och då även lyckades klara oss kvar är nog den framgången jag värdesätter högst. Annars har jag haft lika roligt i de andra klubbarna, killarna jag tränat har alltid ställt upp till 100 procent.
Att det blev Visby AIK och inte VIF Gute var måhända en slump. Den här händelsen utspelade sig då han ännu var aktiv spelare, tränarkarriären kom senare.
– Jag skulle på min första träning med Visby AIK på Gutavallen, men när jag kom dit visste jag inte vilket omklädningsrum de hade. Vaktmästaren försökte lura mig och pekade mot VIF Gutes omklädningsrum, han ville nog ha mig till den klubben. Hade jag gått dit istället vet man aldrig vad som hänt.
Förutom en omfattande karriär i olika klubbar hann Emil också med flera matcher som spelare i det gotländska landskapslaget. Också det en fin merit.
Idag är det som bekant FC Gute (som tidigare var VIF Gute) som dominerar herrfotbollen på Gotland med spel i division 2 år efter år. Visby AIK då? Nja, det är väl inte som förr. Långt därifrån. Den här säsongen hittar vi klubben i division 5 på Gotland efter att man förra säsongen rasat ur högsta Gotlandsserien, division 4.
Det är nu flera år sedan AIK var ett topplag på Gotland. Emil ruskar på huvudet och ser inte särskilt munter ut när vi pratar om dagens Visby AIK. Men han vill ogärna klanka ner på sin gamla klubb:
– De har i alla fall ett riktigt duktigt 17-årslag som varit bäst på Gotland i flera år. Men vad som händer med det laget framöver vet man ju aldrig, hoppas de kan göra något bra av det.
Vi backar i tiden. Till den lilla orten Carlazzo i norra Italien, en knapp mil från gränsen mot Schweiz. Det var här Emilio Fontana växte upp tillsammans med fem syskon. Efter avslutad skolgång började han jobba som verkstadsarbetare, först i Italien därefter i Lugano, alltså i Schweiz. Fotboll upptog förstås också en stor del av tiden.
– Jag spelade som högst i tredje divisionen i Schweiz, i Rapid Lugano. Min gamla hemmaarena är förresten nu hemmaplan för Alexander Gerndt som spelar i FC Lugano. Fast redan som 15-åring provspelade jag för Milan.
Det blev inget med Milan – men Rapid dög gott.
– Vi hade faktiskt en liten ersättning när vi vann matcher med Rapid. Vi reste och åt flott, vi var privilegierade.
Emil spelade mest offensiv mittfältare och gjorde ett och annat mål. Han hann också med sin militärtjänst för Italien innan flytten norrut.
– Jag låg inne i 15 månader, på den tiden var det lite spänt mellan Italien och Österrike i det här området, så man fick gå vakt där på gränsen rätt ofta.
Några år senare, 1967, väntade det stora äventyret – GOTLAND!
– Jag hade en kompis, Sala Angelo, som fått jobb som bagare i Ljugarn. Han tyckte att även jag kunde komma dit och sommarjobba.
25-årige Emil sökte och fick jobbet. Han och Sala bodde i det så kallade mjölrummet på Espegards café och hade utedass. Ingen direkt lyx.
– Jag kände ändå att Gotland var ett bra ställe att bo och jobba på. Så jag blev kvar.
Fotbollen kunde han förstås inte släppa. Garda en knapp mil bort från Ljugarn hade fått nys om den tekniske mittfältaren. Det blev en och en halv säsong i Garda i högsta gotlandsserien. Emil hade nu fått bagarjobb i Visby (Eskelunds) och det var då mer naturligt att spela för en Visbyklubb. Det blev en cirka 20 år lång karriär i Visby AIK, först som spelare, därefter som tränare i olika omgångar.
Efter första sejouren i AIK, som förutom avancemang uppåt i seriesystemet också innehöll flera knappa och smärtsamma kvalförluster, tyckte Emil det var dags att byta klubb. Eller rättare sagt, det var många klubbar som ville ha honom. Tillbaka som tränare i Garda som hösten 1986 blivit FG 86 (Fardhem-Garda). Där blev det fyra minnesvärda säsonger. Gunnar Kotz, mångårig spelare, ledare och eldsjäl i FG 86 och Fardhem är lyrisk när han berättar om Fontana:
- Emil hade förmågan att få med sig alla spelare. Han ledde laget med både respekt och humor och hade även full koll på motståndarna. En mycket duktig och engagerad tränare, den bästa vi haft.
Kotz har bra koll på statistiken under Emils tränarår - 1987 vann FG 86 nybildade division 4 Uppland/Gotland (vinst bland annat mot Sirius), 1988 klarade laget sig kvar i division 3, 1989 respass från trean och 1990 slutade med en placering på övre halvan i division 4 Uppland-Gotland.
Dags igen att byta klubb, den tredje på Gotland. Nu börjar det bli svårt för Fontana att hålla koll på klubbar och årtal. Han minns i alla fall:
– Hasse Bergvall i VSB (Väskinde-Stenkyrka-Bro) ringde som tusan och tjatade. Årtal och hur vi placerade oss har jag dålig koll på…
Okej, jag tar hjälp av Bergvall. Det blev två säsonger i VSB, där tre klubbar gått samman till en. Tre klubbar som egentligen inte alls var bästa vänner.
– Märkligt att vi kunde få ihop det, säger Hasse Bergvall som då var klubbens starke man och drivande kraft. VSB hade ett tag 28 olika ungdomslag, mest på Gotland.
VSB kom 1991 tvåa i division 5 på Gotland och avancerade till division 4 Uppland/Gotland där man året efter kom näst sist och var tillbaka på Gotland. Fastlandsanknytningen försvann och senare upplöstas också VSB.
– Emil var i alla fall en mycket bra och uppskattad tränare, minns Bergvall. Vi gick också en steg 3-utbildning tillsammans.
Vidare norrut till Fårösund där Emil var tränare i tre säsonger. 1997 kvalade man sig upp i division 3, året efter föll Fårösund ur efter kval.
Emilio Fontana avslutade tränarkarriären med att än en gång lockas tillbaka till Visby AIK, nu är vi framme vid 1999.
– Det där kommer jag knappt ihåg, skrattar Emil. Men vad jag minns var jag inte huvudtränare, hjälpte bara till lite sådär… Kände att jag behövde mer frihet, hade varit bunden av träning i så många år. Upp klockan tre på natten till bageriet och träningar på kvällarna.
Rolf Karlsson var i många år lagledare i Visby AIK när Emil tränade laget. Ett strävsamt par. Han minns sin tränare som en bra taktiker som dessutom kunde driva på sina mannar. Rolf sörjer än idag en sak – kvalen med AIK.
– Fick aldrig uppleva att vi vann något kval, tror det var fyra-fem gånger vi föll. Det grämer mig än idag.
Jag vet att du Emil hade anbud även från damlag, men det nappade du inte på?
– Vet inte om jag klarat av det, jag har ju en speciell karaktär och uttrycker mig på ett sätt som kanske inte passar för ett damlag.
Du har ännu inte övergett Italien och fotbollen?
– Brukar resa ner någon gång om året, ibland passar jag på att även se mitt favoritlag Inter. Sen har jag varit på VM i Italien och Tyskland och EM i Frankrike. Intresset för fotboll släpper jag aldrig.