Gustav Hansson har hållit på med idrott hela sitt liv.
Han har kommit fyra på junior-SM i friidrott (400 meter häck), tävlat i tyngdlyftning, utbildat sig idrottskonsulent på Bosön och verkat som både spelare och ledare inom fotbollen.
Nu har 38-åringen prisats som årets fotbollsdomare av Gotlands fotbollsförbund.
– Det är jättekul att få den här uppskattningen när man tränar och lägger ned mycket energi. Det är ett kvitto. Att det uppskattas att man är en matchledare som tillåter spelarna göra det de kan och vill göra. Jag sätter inte några käppar i hjulet för dem, det går att ha en bra kommunikation. Då får man ett annat flow på planen, säger Hansson.
Hansson, som började som domare redan för 22 år sen, leder matcherna med två trasiga knän. De gör att han inte ens kan sparka på en boll. Men rollen som domare gör att han kan fortsätta vara en del av fotbollsfamiljen.
– Jag har problem med min kropp. Jag har artros i båda knäna, meniskrupturer i båda knäna också, och det leder till ledbandsskador. Man är ju skadad. Skjuter jag på en fotboll har jag ont i två dagar. Men springa kan jag göra.
Faktum är att domaryrket hjälper smärtan i knäna.
– I vissa perioder gör det mer ont än andra. Men artrosen gör att jag måste hålla igång. Om jag inte tränar eller använder kroppen kommer det bara gnissla ännu mer när jag rör mig. Då gör det bara mer ont. Träningen hjälper mig, sen gäller det bara att hitta rätt nivå så att jag inte går över gränsen.
Vad är det som gör det så roligt att döma?
– Dynamiken på en fotbollsplan. Ingen match är den andra lik. Det kan hända vad som helst, du vet inte vilken matchbild det blir. Det gör att det kan bli väldigt kul. Vi domare kan ha en matchplan, vad vi ska se och lyssna efter, men det gäller att anpassa sig. Det är ju spelarna som väljer vilken matchbild det blir.
Han spelade själv fotboll i Väskinde, men “var aldrig duktig som spelare”. Däremot “en jävel på att skrika och gapa”.
– Jag har alltid gillat ledarrollen. Snacka får jag ju göra i dag som domare. Jag pratar inte med pipan egentligen. Det ska vara kroppsspråk, verbalt, för att visa spelarna.
– Jag är samma person på planen, men med en annan kompetensbakgrund bara.
Idrotten tycks vara väldigt viktig för dig?
– Det är den också. Det är en trevlig möjlighet att göra saker, och ses socialt. Alla som går till en idrottsplats gör ju det genom ett gemensamt intresse. Då har man helt plötsligt mycket att prata om.
En domares situation är utsatt, men Gustav Hansson menar att klimatet på Gotland är bra. Varje gång han går på stan kan han hälsa glatt på spelare och ledare, och han har själv aldrig varit utsatt för hat eller hot.
– Nej, det ser vi inte på ön. Jag har inte upplevt det i alla fall.
Gustav Hansson trivs verkligen med livet som domare på Gotland. Samtidigt råder det en domarbrist på ön, precis som i övriga Sverige, och årets domare har en tydlig tanke kring vad som behöver göras.
– Jag skulle vilja få in mer regelkunskap i den vardagliga fotbollsträningen i föreningarna. Spelar man fotboll idag och är med i ett lag, då är du bara med som spelare. Du har en position och får några ord från tränaren, men sen är det inte mer än så.
– Jag tycker utbildningen är för liten. Jag tycker att man borde bredda sin egen kompetens som spelare, eller ta till vara på de som blir skadade. Går korsbandet kan du fortfarande vara med inom fotbollen, det finns andra roller. Till exempel domare.
Man bör lyfta fram alternativen tydligare?
– Ja. Du kan fortsätta vara med inom fotbolls-Gotland. Bli domare, bli tränare. Så att man inte försvinner från fotbollen om man blir skadad och måste sluta spela. Det finns många fler roller än spelare.