P18:s lettiska målvakt Enija Vaivode och Olha Zeziukina.
Vi träffas på ett café i Visby.
P18:s lettiska landslagsmålvakt Enija Vaivode finns med som tolk. Olha Zeziukina pratar varken svenska eller engelska. Helst använder hon det ukrainska modersmålet, men för att kommunicera med Vaivode pratar hon ryska.
25-åriga Zeziukina berättar att hon inte varit i Ukraina sedan 2021.
– Jag hade tänkt åka hem en sväng och hälsa på familj, släkt och vänner för ungefär ett år sedan. Precis före allt bröt ut, men fick avboka resan.
Hon kommer från hamnstaden Mykolaiv i sydöstra Ukraina. Inte långt från Cherson som varit ett av de hårt drabbade områdena under kriget.
– Det är fruktansvärt det som händer. Och det händer dagligen. Oskyldiga människor drabbas och det bara fortsätter. Även Mykolaiv har bombats.
Hennes mamma är bofast i Turkiet, men Olhas brors fru och ett barn på fyra år är spårlöst försvunna efter invasionen.
– Ingen har en aning om vart de befinner sig. Många ukrainare har forslats in i Ryssland, men ingen vet.
Brodern är sedan en tid inkallad i det militära.
– Han söker, men varken han eller någon annan vet vad som hänt.
Hon berättar saker som är svåra att ta in. Ofattbara sådana.
– Det är många människor som bara är försvunna sådär. Jag saknar familjen mycket, men försöker ha daglig kontakt med folk där borta.
Hon vet inte när, eller om det ens blir aktuellt att återvända i framtiden.
– Det är en jobbig situation. Väldigt tufft.
Fotbollen har tagit henne runt i Europa och länder som Turkiet, Polen och Rumänien.
I höstas fick hon upp ögonen för Sverige, Gotland och division 1-laget P18 IK.
– Jag surfade runt på nätet och kom i kontakt med Marta Vidal som hade spelat här. Hon tipsade mig och jag tog kontakt med P18. Nu är jag här, fortsätter hon och skiner upp en liten stund.
Första tiden har varit bra, även om ön mest bjudit på grått väder och nederbörd.
– Jag gillar klimatet. Det är fräscht och skön luft att andas in. Jag gillar det här mycket mer än värmen i Turkiet. Det påminner mer om Ukraina.
Förutom att läsa svenska och engelska handlar dagarna mest om träning. Träning, träning och åter träning.
– Det blir två pass per dag. Jag är alltid på gymmet något och sedan tränar vi oftast fotboll på kvällen. Gör vi inte det brukar jag hitta någon annan träningsform.
Enija Vaivode flikar in:
– Jag har sagt till Olha att det kan bli för mycket och att man behöver vila mellan träningarna också. Samtidigt som jag förstår henne och situationen hon befinner sig i.
Träningen har blivit något av hennes räddning.
– Jag kan släppa tankarna och bara fokusera på träningen. Speciellt när jag spelar fotboll, då är det bara det som gäller. Jag måste tänka på något annat, annars blir det jobbigt med tanke på vad som händer i Ukraina.
Det är lättare att prata om fotboll, sporten som betytt och fortfarande betyder så mycket för henne. Genom åren har hon mestadels spelat mittback och det är där hon trivs bäst på planen.
– En roll jag känner mig trygg i och vet hur jag ska hantera.
Hur vill du beskriva dig som spelare?
– Oj, en svår fråga, säger hon efter en stund. Jag gillar att jobba hårt och vet inte vad jag mer ska säga. Jag är den spelaren som tränaren vill att jag ska vara.
Hur gillar du den svenska fotbollen så här långt?
– Den känns bra. Framför allt är det väldigt taktiskt och disciplinerat. Våra tränare kan taktik, det märks verkligen. Det var inte lika tydligt i mina andra klubbar, som i Rumänien till exempel.
Vilken fotboll föredrar du?
– Den som tränaren vill att jag ska spela. För mig spelar det inte så stor roll hur det ser ut, bara det ger resultat. Det kan vara både långbollar eller kortare passningar. Jag anpassar mig efter vad som är bäst och hur laget vill spela.
"Jag måste tänka på något annat, annars blir det jobbigt med tanke på vad som händer i Ukraina", säger Olha Zeziukina
Närmast kommer hon från spel i den turkiska högstaligan och klubblaget Amedspor Diyarbakir. Olha Zeziukina spelade även en säsong i Fomget Ankara och har en koppling till landet. För tio år sedan flyttade hennes mamma till Turkiet för att arbeta, men Olha blev kvar i Ukraina för att satsa på fotbollen.
Flyttlasset gick i stället söderut 2018, till Ankara där mamman än finns kvar.
Nyförvärvet har varit på Gotland i en månad. Studierna går sakta framåt, även om hon tycker det är svårt att lära sig språken.
– Det är väldigt svårt, både svenskan och engelskan och finns inga likheter med ukrainskan. Jag pratar också turkiska, men har inte så mycket användning för det här.
Enija Vaivode kommer att finnas till hjälp, även när klubben behöver kommunicera. Själv tonar hon ner sin roll som tolk.
– Jag kom först tillbaka till Gotland för ett par dagar sedan och Olha har varit här i en månad. Hon klarar sig bra själv, men jag kan förstås hjälpa till när det behövs, säger Enija Vaivode.