De senaste säsongerna har Henrik tillhört Jönköping Södra, men nu är karriären över.
“Det är bara fotboll”, brukade hans tidigare tränare Henrik Rydström säga.
För Henrik Lövkvist Jacobsson är fotboll inte bara fotboll, det var hans liv under många år, och nyligen informerade gotlänningen att tiden som professionell fotbollsspelare är över.
I ett känslosamt meddelande på Jönköping Södras hemsida berättade 28-åringen, som fostrade i FC Gute, att karriären nått sitt slut.
Hans kropp, eller mer bestämt hans knä och huvud, orkar inte mer.
– Jag har kämpat i flera års tid nu, och verkligen försökt komma tillbaka för att kunna göra det jag älskar, för att bidra till det här laget, och ge allt där ute på planen. Men tyvärr är det stopp nu, sa han då.
Tiden därefter har inneburit blandade känslor, och när Helagotland pratar med Löfkvist Jacobsson bearbetar han fortfarande steget över till en ny vardag och framtid.
– Efter att det blev officiellt har det varit mycket tankar, det blir en verklighetscheck, liksom. Att nu är det så här, nu är jag inte fotbollsspelare längre. Nu är jag bara Henrik.
Beslutet togs för en dryg månad sen, efter ett samtal med en läkare som meddelade att det inte fanns någon väg tillbaka.
Det är en tomhet, men också en stor lättnad, för Löfkvist Jacobsson.
– Jag känner att det ska bli skönt att få sträva efter att må bra igen, för det har jag inte kunnat göra på så många år.
Stressen över att komma tillbaka till planen kan han lägga åt sidan. Han kan släppa ned axlarna lite.
– Sen beslutet togs har jag blivit människa igen. Jag har blivit mig själv igen, på ett sätt. Den största pressen under alla år har ju kommit från mig själv.
De senaste tre åren har varit en mardröm, och allting började under en helt vanlig träning med Kalmar FF. Henrik slog ihop sitt knä med en motspelares dito, och tänkte först att det bara var en smäll i mängden.
Det hade han varit med om “tusentals gånger” och fortsatte att träna. Smärtan släppte dock inte, utan hängde kvar.
Först en dag, sen en hel vecka.
En undersökning visade sen att benbitar i knät hade lossnat. Olyckligt, så klart, men Löfkvist Jacobsson hade inte kunnat inbilla sig det skadehelvete som väntade.
Henrik hade hört om en medspelare som blev bättre av att bara ta en spruta, så när en läkare i Göteborg sa att det bara var operation, en komplicerad sådan, som gällde var det en mindre chock.
Operationen genomfördes - men inte med ett lyckat resultat.
Henrik berättar:
– Tyvärr tror jag att den operationen gjordes felaktigt. Jag har fått berättat för mig efteråt att den var onödig att göra, då man kan göra den på olika sätt. De sa att de var tvungna att dela på senan för att få bort bitarna för att sen sätta ihop senan igen med klaffar. Men jag har förstått efteråt att man kan gå under senan och då inte gå på senan.
Operationen följdes av bakslag på bakslag på bakslag på bakslag.
Henrik, som alltid haft sin mentala styrka att luta sig mot rehabtränade och var fast besluten att komma tillbaka till fotbollsplanen, men genomled dagarna med en konstant smärta.
Han drabbades också av olika inflammationer i knät, och har under de senaste åren tvingats till ytterligare tre operationer.
– Jag tror att senan har blivit så pass svag att den ligger och trycker på knäskålen hela tiden, och det gör att jag får de här inflammationerna, säger han.
Det var under en träning med Kalmar FF som Henrik skadade knät.
Efter ett tag började smärtan också leta sig upp i huvudet.
Motgångarna och den ständiga smärtan gjorde att Henrik mådde sämre mentalt. Han ville så gärna vinna över sitt knä, visa för alla att han kunde komma tillbaka, men han nådde till slut en punkt där det var stopp.
– Jag kände till slut: jag kan inte hålla på så här. Mitt huvud hänger inte med längre.
– Det kom till en gräns för mig när jag inte kunde ha en vardag. Så fort jag gick ut på planen igen fick jag ont, och sen var det tillbaka till operationsbordet. Jag är 28 år och vill göra något med mitt liv. Jag trodde det var fotbollen, men tyvärr så är det inte min plats längre. Jag kan inte bara gå och vara på sidan, jag vill bidra med något i mitt liv. Det är dags att göra något nytt, för mitt knä håller inte.
Det definitiva beslutet togs efter ett möte med hans läkare i Malmö.
– Jag frågade honom om det är rätt beslut att ta, om det är dags att sluta, och då svarade han att det är dags. Och att det var nog dags för mig att fokusera på den mentala hälsan för att få ett liv igen. Smärtan du går runt med, det är inte hälsosamt, sa han. Det är klart att man varit nere i många mörka hål under tiden.
Det låter ju som en ren mardröm.
– Ja, och det har det varit. Hade jag varit själv i det här och inte haft min fru, då vet jag inte vad jag hade gjort. Då hade det varit ännu mörkare. Nånstans har jag alltid haft ett ljus i det hela, och det är min fru. Hon har stöttat mig, och jag hade nog inte försökt så länge om det inte varit för henne. Vänner och familj också så klart, men hon har alltid varit där i vardagen. Det har varit otroligt för mig.
Trots att han inte har belastat knät ordentligt eller stått på en fotbollsplan under en längre tid är smärtan fortfarande kvar.
Han kan inte gå i trappor, ta längre promenader, eller ens cykla.
– Det är fortfarande som en kniv som sticker i knät varje gång jag går i trappan, säger han.
Nu ligger fokus på bli tillräckligt frisk för att i framtiden kunna ha ett någorlunda aktivt liv. Som att ta en lättare löptur eller spela padel med kompisar.
– Jag kanske kan göra det i framtiden, men då måste jag fortsätta med, ursäkta språket, den här satans rehaben som jag hållit på med i tre års tid. Nu kommer jag inte köra en rehab som kräver att jag ska hoppa högre eller springa snabbare, nu är det för att kunna gå långa promenader och i trappor igen. Det låter sjukt att säga när man är 28 år, men det är verkligheten just nu.
De senaste åren har Henrik levt med en konstant smärta.
För att ha en vardag utan ständig smärta behöver han ta smärtstillande, men det vill han inte göra.
– Jag har käkat smärtstillande till och från i tre års tid, och det är inte bra för kroppen. Nu är det dumt att dölja det längre. Innan gjorde jag det för att kunna komma ut på planen och spela fotboll, men nu finns inte det måstet längre. Det har fått mina axlar att sjunka något otroligt. Jag har ingen stress eller press på mig längre. Nu får det ta den tid det tar.
Efter att beslutet att sluta med fotboll blev officiellt har reaktioner och meddelanden vällt in, men han har fortfarande inte kunnat öppna Instagram.
– Det går inte... Jag har inte kunnat läsa kommentarerna. Drömmen har ju gått i kras. Det är ett eget val, men ändå inte, att sluta. Det finns ingenting mer jag kan göra idag för att vara professionell fotbollsspelare. Nu vill jag bli mig själv igen, och visa det för folk runtomkring.
En stor mängd fina meddelanden har ändå nått honom, och han har mötts av mycket kärlek.
– Det har varit överväldigande. Dels att man har gjort något rätt som fotbollsspelare, det har jag inte insett tidigare, att jag var rätt bra på fotboll, för man var alltid i nuet med fokus på att bli bättre. Men framför allt har jag fått väldigt fina ord om vem jag är som person. Det har betytt ännu mer. Gamla lagkamrater har hört av sig och sagt att jag hjälpt dem på vägen. Jag har fått så otroligt fina ord, och det har värmt hjärtat på ett sätt som jag inte varit beredd på.
Vad känner du själv att du är mest stolt över?
– Att jag bestämde mig för en sak. Jag bestämde mig tidigt för att bli fotbollsspelare, och jag hade bara ett mål. Jag klarade av det och har haft en otroligt lång väg till elitfotbollen, men har kämpat lite hårdare hela tiden. Det mentala har varit min styrka. Säger någon till mig att jag ska vara bänkad då ska jag bara motbevisa det istället för att tycka synd om mig själv. Jag är stolt över mig själv att jag lyckades.
Fotbollskarriären började i Gute-tröjan.
Så vad händer nu för Henrik Löfkvist Jacobsson?
Han har redan börjat studera till kost- och träningskonsult, det var viktigt för honom att påbörja något nytt direkt. Planen är också att bli kvar i Jönköping, även om Gotland lockar.
– Gotland kommer alltid att vara ett alternativ. Vi har våra familjer och vänner på Gotland, och varje gång man kommer med båten så känner man samma kärlek till ön. Det kommer alltid vara hemma för oss, och det har man inte kommit i närheten av någon annanstans.
När och om det blir av återstår att se.
Nu ska Henrik Löfkvist Jacobsson ta ett steg ut ur fotbollsvärlden, och ett steg in i något annat.
– Det har varit en jäkla resa. Att vara fotbollsspelare är en drömvärld, men i en drömvärld finns också tuffa saker som man går igenom, säger han.