Joel Qwiberg berättade tidigare i veckan i ett känslofyllt inlägg på Facebook att han avrundar karriären.
"Jag trodde aldrig att den här dagen skulle komma", skriver han bland annat.
När vi når honom några dagar senare i mobiltelefonen har han fått mer distans till sitt beslut.
– Jag har alltid identifierat mig med fotboll och tror att alla andra gjort det också. Jag har mycket att tacka fotbollen för, den har lärt mig allt jag kan, säger han.
Nu är det över. För Joel har beslutet vuxit fram mer och mer under vintern.
– Det har varit en process under en längre period egentligen och satte igång i höstas, efter att säsongen tog slut.
Klassiska Örgryte IS – med nyförvärvet Qwiberg i laget – satsade på att ta klivet upp i allsvenskan inför fjolsäsongen, men fick det inte att stämma och slutade på sjunde plats. Åtta poäng efter Brage på kvalplats.
– När Öis inte tog klivet upp började tankarna snurra ordentligt. Vi hade ett bra lag och borde lyckats bättre. Vi var helt enkelt inte tillräckligt bra när det gällde. Synd, för vi hade verkligen det bästa laget tillsammans med Jönköping (Södra). Fast vi hade mer spets.
Joel hade vunnit superettan två år tidigare med Brommapojkarna.
– Jag ska inte säga att Örgryte hade ett lika bra lag som när vi tog klivet upp med BP, men inte så långt efter heller. Startelvan var ruggigt bra, men vi sabbade för oss själva.
Hur känns det nu när du fattat ett beslut?
– Det känns ändå bra. Jag har alltid varit nyfiken på att göra andra grejer, utanför fotbollen och då är det kanske lättare att lägga av. Jag ser fram emot att kunna börja resa mer i framtiden.
I december reste han för första gången till Colombia, där han har sina rötter.
– Jag var kvar där hela månaden och fick ett annat perspektiv på saker och ting. Jag funderade på vad jag åstadkommit i min fotbollskarriär och hur jag tagit med hela vägen, med mina förutsättningar.
Skador har också spelat in. Joel har kämpat med efterhängsna skador i båda sina knän de senaste åren.
– Jag har haft mycket krångel med kroppen och tränat allt mindre, för att mina knän inte tillåtit och för att spara mig till matcher. Till slut har det känts som konstgjord andning. Mina knän vill att jag slutar att spela, så är det. Sedan är jag inte jätteung längre och lägger jag av nu finns chansen att åka skidor, springa motionslopp eller bara kunna spela fotboll med mina barn i framtiden.
– Genom hela karriären har jag strävat efter att bli bättre. Som när jag tog klivet från Klintehamn (moderklubben) till FC Gute som 13-åring, eller när jag gick från junior- till seniorfotboll. Det har varit min främsta motivation.
Kände du att det var stopp nu, att du inte fortsatte utvecklas?
– Njae, jag skulle nog kunna bli lite bättre. Samtidigt har jag fått uppleva så mycket. Haft den lyxen. När jag var yngre drömde jag om att spela i allsvenskan och för Djurgården. Nu har jag spelat på större arenor, i en proffsigare miljö och i en bättre liga än allsvenskan i och med flytten till USA.
Har han varit i klubbar som Gif Sundsvall, Vasalund, Brommapojkarna, Den Bosch (Nederländerna), San Jose Earthquakes (USA), innan han återvände till Sverige och Örgryte. Han lyfter framför allt fram sina två år i Brommapojkarna som höjdpunkten i karriären. När BP tog klivet från division 1 till högsta serien inom loppet av två år.
– Jag kom till BP när jag var 23 och det var en fantastisk tid. Vi vann allt under den här perioden. Det var där allt tog fart för mig på riktigt. Jag fick spela med väldigt bra spelare och hade bra tränare.
Har du önskat att du hamnat i klubben tidigare?
– Tanken har slagit mig. Det vore intressant att se var det slutat då. Samtidigt är jag väldigt glad för tiden som jag hade i Vasalund, innan flytten till BP. De är också en väldigt bra förening som jobbar mycket med spelarnas utveckling och jag kom dit som 19-åring. Det var först när jag var 18-19 år som någon verkligen berättade för mig hur jag skulle springa, eller göra för att utvecklas till en fotbollsspelare.
Tiden i USA blev tuffare för honom rent sportsligt. Vänsterbacken hade svårt att ta en plats i San Jose och fick spendera mycket tid utanför planen.
– Jag förtjänade att spela mer, men på grund av olika omständigheter blev det inte så. Jag fick ändå känna på det och det var en lärorik tid. Jag trivdes annars bra där borta. Alla matcher var speciella, men min debut mot Philadelphia på bortaplan inför 30 000 åskådare var något extra. Jag har spelat mot väldigt bra spelare i USA, som Giovinco (Sebastian) eller Vela (Carlos), för att nämna några.
Joel skriver i sitt facebookinlägg att "Det är svårt att prestera när man inte mår bra psykiskt eller fysiskt och att hur mörka än hans dagar varit så har han alltid jobbat hårt inom fotbollen och spridit glädje".
– Det går upp och ner för alla, oavsett vad man gör. Fotbollen har alltid varit min frizon, även när livet varit som hårdast. När jag haft ont i knäet eller tjafsat med tjejen inför en träning. Oavsett vad så har det vänt när jag kommit till fotbollen. När man gjort en high five med kidsen, eller bara pratat skit med någon funktionär eller kioskpersonal. Jag började med fotboll när jag var fem år och den har alltid funnits där och stöttat en. Jag har aldrig haft mest talang, utan fått jobba hårt.
Hur menar du?
– Visst kom jag till juniorlandslaget, men inte under de första uttagningarna, utan kanske den tredje. När jag var 16-17 år.
För en knapp månad sedan pratade Qwiberg i en intervju i GT om att det fanns attraktiva bud att ta ställning till framöver.
– När jag redan bestämt mig fanns det inga klubbar som skulle kunna ändra på mitt beslut. Det skulle vara om någon kastade fram en väldigt stor säck med pengar, fast knappt det heller. Pengar har aldrig varit det som drivit mig jättemycket, då har det funnits andra saker som varit viktigare. Men visst fanns de några alternativ efter vintern. Jag förde bland annat samtal med en klubb i Vitryssland.
Vad har du för planer nu?
– Göra saker som jag inte haft möjlighet till. Jag har gjort mina val med nöje, ska jag betona. Men det är ett speciellt liv att vara fotbollsspelare. Jag har skaffat mig många vänner runt om i världen genom mina proffsklubbar och hoppas kunna träffa dessa personer igen. Först och främst ska jag njuta av ledigheten. Det ska bli väldigt skönt.