– Det var den legendariske Österledaren Stig Svensson som ringde hem till oss och ville ha över mig till Öster, berättar den idag 50-årige Jesper Hammarlund.
Jesper hade nämligen gjort bra ifrån sig på elitpojklägret i Halmstad, kommit med i pojklandslaget och väl där är storklubbarna ständigt ute och fiskar efter talangerna.
Åren har gått och de fem säsongerna i Öster är nu 29 år bort. I mars passerade han 50-strecket.
Numera bor Jesper med familj i Sanda, har sin arbetsplats i Visby och är tränare för Visby AIK:s lovande U 17-lag där sonen Isak spelar med framgång. Yngste sonen Joel finns i FC Gutes pojkar födda 07-08. Fotbollen går i arv.
Den allsvenska debuten i Öster som 17-åring 1988 är något Jesper aldrig glömmer. Förlust med 3-0 mot GIF Sundsvall, men själv klarade han debuten hyfsat bra. För det var inga dåliga anfallare Giffarna ställde upp med.
– De hade landslagsmännen Tomas Brolin och Håkan Sandberg på topp, det var inte lätt för oss i Öster. Vi åkte dessutom ur allsvenskan mitt första år i klubben.
Jesper Hammarlund växte upp i en familj där mycket kretsade kring fotboll. Fyra år äldre brodern Jonas var en briljant tekniker och en av de dominerande spelarna i VIF Gute, pappa Göran var tränare och mamma Inger skötte marktjänsten.
– Det hängde nästan alltid ett matchställ på tork hemma hos oss, minns Jesper.
Den här intervjun görs en förmiddag på Jespers arbetsplats (Bildvision) i södra Visby. Han är sedan många år en välkänd fotograf. Åtskilliga är de lagbilder han levererat till klubbar runt om på ön. Telefonen plingar i ett och kunderna strömmar in och ut från ateljén på Söderväg.
– Har du beställt tid, frågar Jesper artigt när en äldre man kliver på?
– Nej, men jag hade vägarna förbi och behöver ett id-kort.
Jesper fixar snabbt bilderna och är tillbaka i intervjustolen efter fem minuter. Då plingar det till i mobilen. Tränare Jesper ser riktigt bekymrad ut och kliar sig i skallen.
– Fasen också, vi har ingen målvakt till matchen på lördag. Och flera andra har också lämnat återbud.
Så där håller det på och intervjun blir någon timme längre än beräknat. Hur det gick i matchen? Jo, Jespers Visby AIK klarade oavgjort 0-0 mot Forssa i Borlänge med en kraftigt decimerad trupp. Och helgen efter blev det en imponerande 3-2-seger mot Hammarby.
Åter till Växjö. Det blev fem säsonger i Öster och Jesper gjorde – som han själv uppskattar – 14-15 matcher i A-laget under åren 1988-1992. I övrigt var det U-laget och B-laget som nyttjade hans tjänster.
– Jag lyckades aldrig knipa en ordinarie plats i startelvan, men tiden i Öster var ändå väldigt bra och lärorik.
Lite historik från de fem åren Jesper var i Öster: 1988 trillade klubben som sagt ur allsvenskan. 1989: Obesegrat i ettan under tränare Hasse Backes ledning. 1990: Trea i allsvenskan, bara några sekunder (onödig straff) från SM-final. 1991: Näst sist i allsvenskan, men vann den så kallade Kvalsvenskan. 1992: Trea igen i allsvenskan som vanns av AIK. (Observera att högsta serien gjordes om några gånger under de här åren)
Efter den där tredjeplatsen 1992 och ännu ingen ordinarie plats tyckte Jesper att han gjort sitt, samtidigt som Gotland lockade.
– Började misströsta, var hela tiden på gränsen till en ordinarie plats i A-laget. Och VIF Gute hade samtidigt ett riktigt bra lag på gång, det var lockande.
Trots uteblivna startplatser i allsvenskan hade förbundskaptenerna för de yngre landslagen fortfarande koll och förtroende för Jesper. Tre matcher i U 21, sju i U 19 och elva matcher i U 17 gör totalt 21 landskamper! Med lagkompisar som Tomas Brolin, Håkan Mild, Per Zetterberg och Joakim Björklund för att nämna några. Speciella minnen?
– En match i Turkiet inför 15 000 åskådare, jättehäftigt. Och en vinst mot Danmark med 4-0 i en nordisk pojkturnering har också etsat sig fast.
Några mål från din känsliga vänsterfot?
– Nej, men en nick i stolpen mot Finland kommer jag ihåg.
Jesper är inte särskilt lång. Mäter bara 1,70 i den så kallade strumplästen.
– Då har jag ändå avrundat uppåt, skrattar Jesper. Det hände något i årskurs 7, de andra grabbarna drog ifrån mig…
Men något av en nickspecialist har han ändå varit från sin position i backlinjen eller på mittfältet. En bra vänsterfot skall också sättas på pluskontot. När storebror Jonas får tillfälle att säga något gott om Jesper blir det:
– En riktig vinnarskalle, alltid ambitiös och seriös. Hade bra tajming både på marken och i luften. Har för mig att tränaren Hasse Backe tyckte att Jesper var en av allsvenskans bästa huvudspelare.
Jesper fyller i:
– Det är anfallarna som säljer biljetter, försvararna som vinner matcherna… Jag har alltid varit beredd att jobba hårt och ambitiöst för att nå mina mål.
Trots lovorden återvände alltså Jesper till Gotland och VIF Gute. Till ett lag med ett gäng talangfulla och duktiga spelare födda i huvudsak 1967-1971. Som skördat stora framgångar under flera år. Detta kryddat med några högklassiga importer med Vladimir Kapustin i spetsen.
– Kände att jag kunde bli en stöttepelare i laget. Och det blev ju några fantastiska år.
1993 vann VIF Gute division 3 (som på den tiden var tredje nivån) och därefter följde flera finfina år i näst högsta serien där VIF Gute till och med nosade på allsvenskan.
– Riktigt kul att vi kunde nå så långt, laget bestod ju huvudsakligen av gotlänningar.
Men så hände det olyckliga - 2000 drog Jesper korsbandet i ena knäet. Familjen och jobbet tog dessutom över mer och mer, han gifte sig med sin Maria 2001 och året efter kom Anna som nummer ett av tre barn. Sedan flera år bor familjen vid Hemmungs i Sanda. Och det är på landet han trivs allra bäst, får något drömmande i blicken och säger:
– Familjen, hemmet, trädgården, änget och skogen… Helst skulle jag inte vilja resa längre än till Klintehamn för att handla.
Men det blir ändå massor av vändor till Visby – bilder skall tas och ynglingar skall tränas.