Den här veckan berättar vi om Kent Skarphagen, en gotländsk fotbollsexport av hög klass.
Fotbollen tog honom snabbt vidare till klassiska Åtvidaberg och senare till uppdrag som tränare i olika klubbar i Östergötland.
Nu är han hemma och besöker mamma Inga-Lill, 83, på Åkermanska i Visby.
– Jag brukar hälsa på henne några gånger om året, då tar vi också en sväng ut till Fårösund, vill gärna kolla lite hur det ser ut där idag.
Kent Skarphagen värvades redan som 18-åring till Åtvidaberg i nästa högsta serien, som då hette division 2. Marschen uppåt i seriesystemet gick rekordsnabbt.
– Ena året spelade jag division 4-fotboll mot Hangvar på Skogsgläntan, ett år senare var jag startspelare i ett allsvenskt kval med Åtvidaberg mot Trelleborg på arenor som Kopparvallen och Vångavallen. Rätt fantastiskt egentligen när man tänker tillbaka.
Hur det gick i kvalet?
– Vi vann hemma med 1–0, men fick stryk i returen i Trelleborg med 3–1. Vi var bara ett mål från allsvenskan den gången, minns Kent. Det där första året var nog mitt allra bästa i Åtvidaberg.
Vi tar oss tillbaka till 1960-talet. Det var en tid då KA3 var en maktfaktor som dominerade hela samhället Fårösund. Där jobbade både Hasse Rosengren och Kents pappa Sölve, duktig handbollsspelare som gick bort alldeles för tidigt. Fotbollen var stor i öns nordligaste samhälle och den ena talangen efter den andra såg dagens ljus, mycket tack vare Hasse Rosengren.
– Jag har alltid tyckt att Hasse är en riktigt bra tränare, berömmer Kent.
Kent var dock inte ensam talang i Fårösunds GoIK som klubben heter. Det räcker att vi nämner spelare som Jörgen Olofsson, Stefan Tillberg, Tommy Mattsson, bröderna Anders, Per och Ulf Bogren, Thomas och John Erlandsson, Mikael och Magnus Sunneborn med flera.
– Vårt pojklag tillhörde Gotlandstoppen i flera år. Minns att det var riktigt långa resor när vi skulle möta lag som Hoburg, Fardhem, Garda och Hemse. Men vi brukade klara det med två bilar.
Kents stora talang visade sig snabbt, inte minst genom målskyttet. Ta en match mot Bro som exempel. 10–0 till Fårösund.
– Jag gjorde faktiskt alla tio målen.
Snabbt till seniortiden. Måhända var det segern (18 mål) 1983 i den gotländska skytteligan i division 4 som gjorde att de större klubbarna fick upp ögonen på den unge Kent Skarphagen. Att han hade näsa för målet har ni redan förstått. När han själv får beskriva sina bästa sidor blir det:
– Visst var målskyttet en styrka. Men trots att jag är ganska stor var jag rätt snabb och smidig, kunde ta emot bollar och nickskarva. Var rätt allround.
Kents favoritlag har alltid varit Åtvidaberg. En lycka då att just den klubben hörde av sig och ville titta närmare på talangen från Fårösund. Ett lyckat provspel följdes av ett telefonsamtal från ingen mindre än förra Bayern Munchen-proffset Conny Thorstensson som då satt i styrelsen för klubben. Han tyckte att Kent skulle byta Fårösund mot Åtvidaberg. Ett stort steg för en 18-åring.
– Ja för sjutton, Kent kommer jag ihåg, skrattar Conny Thorstensson. Minns att det var full snöstorm när hans föräldrar kom och lämnade honom, tror det var trettonhelgen.
Conny Thorstensson funderar en stund när jag ber honom komma på något som gjorde Kent till den spelare han var. Och han kommer med något som Kent själv inte nämnt.
– Han hade förmågan att springa snabbt i sidled och vänta på passningen i djupled och sedan sätta fart mot målet. Kent hade bra tajming och utnyttjade målchanserna ganska väl. Det var inga större pengar i fotbollen på den tiden och vi i Åtvidaberg fick värva spelare från de lägre divisionerna, påpekar Conny.
Kent själv om första tiden:
– Jag fick jobb på Facit och en madrass på golvet i en tvårummare som föreningen betalade, ingen lyx direkt. Men Åtvidaberg kändes ändå som riktigt stort när man kommer från Fårösund…
Det blev åtta säsonger som spelare i Åtvidaberg, sex i nästa högsta serien och två säsonger i tredjedivisionen. Han fanns ofta bland de bästa målskyttarna i klubben.
– Det blev sådär mellan fem och tio mål per säsong och vi var för det mesta ett mittenlag.
Men spelarkarriären blev betydligt kortare än Kent hoppats. Blott 26 år gammal – sista året som spelare – nappade han på ett erbjudande om att bli spelande assisterande tränare i Åtvidaberg.
– Jag erbjöds också jobbet som huvudtränare eftersom klubben sparkat den ordinarie tränaren.
Samtidigt började också kroppen säga ifrån. Från en position långt fram i banan slutade Kent som mittback.
– Jag råkade ut för bristningar i baksidan på låren. Gång på gång. Det hände att jag fick lämna planen efter bara någon minut. Till slut gick det inte längre och jag fick lägga av. Utan de där bristningarna hade jag nog kunnat spela i ytterligare fem-sex år.
Samtidigt växte familjen, först kom Robin 1988, två år senare Richard, Rasmus 1992 och Daniela 1995. Samtliga har på något sätt spelat fotboll i Åtvidabergs FF där Kent varit inblandad som tränare eller ledare.
Tränarrollen var något som tilltalade Kent Skarphagen. Lockande erbjudanden saknades inte.
– 1994 ville IFK Norrköping ha mig som assisterande tränare i allsvenskan, men jag tackade nej. Då hade vi redan tre barn och den fjärde var på väg, kände att det inte skulle hålla. Jag valde istället att träna ungdomslag i Åtvid.
Hur var du som tränare?
– Klara riktlinjer, ville ha flyt och högt tempo på träningarna. Har man vuxit upp med Hasse Rosengren som tränare och pappa som lagledare vet man var skåpet ska stå.
Steg 1 som tränare redan som 15-åring följdes av ytterligare ett par utbildningssteg, steg 2 och steg 3. Eftersom den aktiva karriären var tillända kunde Kent nu ägna sig åt tränaruppdrag i mindre klubbar som Falerums IF i division 5, Björsäters IF i division 6 och Grebo IK i division 4.
Det där låter ju inte så upphetsande när både Åtvidaberg och IFK Norrköping dessförinnan kommit med fina erbjudanden.
– Visst kan jag tänka tillbaka på det ibland, det hade säkert lyft min karriär om jag valt en större klubb. Men jag är inte på något sätt bitter, tycker att jag fattat bra beslut. Jag har fyra barn och sex barnbarn, det är också något att vara stolt över.