Lars-Erik "Lasseman" Larsson växte upp på Brömsebroväg i Visby. Det var där han hade sin säng iallafall, men annars tillbringade han den mesta av sin tid en kilometer söderut.
Han var bara tre år när han rymde hemifrån på trehjuling, men det skulle visa sig att han trampat nerför Polhemsgatan över förbi folkparken Murgrönan och sladdat in på Gutavallen.
Pappa Emil fick hämta sin pojke hos vaktmästaren David Wulff på lunchrasten.
– Gutavallen har alltid varit mitt andra hem, jag var alltid där och antingen hjälpte "Wulffen" eller spelade boll.
Själv minns han inte rymningen, men många andra händelser.
1950 satte Jim Fuchs världsrekord i kulstötning med 17,91 när Amerikaspelen avgjordes på Gutavallen.
– Men Wulff blev förbannad för Fuchs stötte samtidigt sönder sargkanten i kulringen. Idrottsplatschefen Sven Nordberg var där och ropade på mig: ”Lasseman, vi tror att det är världsrekord här, men då behöver man två måttband för att det ska gälla som rekord. Kan du springa bort under läktaren och hämta ett till”. Det gjorde jag och det var världsrekord.
Nio år var han då.
Lasseman blev tidigt "du" med bollen och känd även utanför Gotland som ett tekniskt underbarn.
Han blev den första att ta Svenska Fotbollförbundets teknikmärke guld 1954, vilket gav honom ett omnämnande av Idrottsbladets legendariske sportskribent Torsten Tegnér under vinjetten "Hatten av" där han jämfördes med Henry "Garvis" Carlsson.
– Jag hade lätt för allt som hade med en boll att göra. Jag vann en tävling i pausen på Gutavallen när jag var 11–12 år. Jag mötte Erling Nordin som gjorde runt 120–130. Jag var uppe i 1267 när jag fick avbryta. Andra halvlek skulle börja, skrattar Lasseman och tillägger:
– Gute mötte förresten Kungsholmen och vann med 6–2.
1956 var han en av elva gotlänningar som fick åka på det historiska första elitpojklägret på Malmahed i Malmköping.
De främsta spelarna blev året efter uttagna till ett läger på Bosön som sedan flyttades till Lillsveds gymnastik och idrottsfolkhögskola på Värmdö. Lasseman var en av de 30 uttagna:
– Vi blev försökskaniner för att se om svenska fotbollslandslaget kunde lägga sig på Lillsved under VM och så blev det ju.
Föga förvånande såg den bollskicklige gotlänningen upp till Lennart "Nacka" Skoglund som vid den här tiden var en superstjärna i italienska ligan.
Lasseman hade som 10-åring varit bollkalle i den skandalomsusade "Nackamatchen" på Gutavallen. Nacka hade av Interledningen förbjudits att spela matcher under semestern, men en uppvisningsmatch spelades på Gutavallen och det mynnade ut i att Guteledaren Lars "Pitte" Enström stängdes av i ett år av Svenska fotbollförbundet.
– Nacka avgjorde i slutminuten på straff. Han satte upp den i krysset bakom Sven Uhr helt utan ansats. Jag lyfte på nätet och bredsidade ut bollen till Sven Uhr.
Långt senare – närmare bestämt 1968 – mötte Lasseman Larsson sin idol på fotbollsplanen. Nacka spelade för Kärrtorps IF i division 4 när han blev tunnlad av Larsson varpå Expressen skrev att "En liten piggelin gotlänning snurrade upp Nacka med sitt eget medel".
Den här historien har Lasseman berättat åtskilliga gånger och gör det gärna igen. Nacka glömde inte tunneln och när returen spelades på Gutavallen knackade han Lasseman på axeln innan uppvärmningen.
– Han sa: ”Inga tunnlar på Gubben Skoglund i dag”.
Tekniken har vi nämnt, men Lasseman Larsson hade också ytterligare en gåva som fotbollsspelare och det var det känsliga tillslaget såväl med höger- som vänsterfot.
– Jag slog alla hörnor. Högerhörnor med vänstern skruven inåt och vänsterhörnor med högern skruven inåt. Några har jag skruvat rakt i mål också.
A-lagsdebuten i Gute skedde mot Ulvarna 1959 och det blev en drömdebut trots förlust 2–3. Tidigt i andra halvlek och ställningen 0–0 får Gute en frispark varpå Guteledaren Karl-Erik ”Simpen” Pettersson ropade: "Den lägger Lasseman".
– Jag slog ofta frisparkar. Sune Nilsson från Hemse brukade slå frisparkarna i A-laget, men jag tog den och placerade den i målvaktens vänstra kryss.
I DN löd rubriken: "Drömmål av debutant" och fotografen Hasse Sundberg fångade målet och gav Lasseman bilden där man tydligt ser bollen i krysset.
Där och då trodde många att den lille tekniske yttern skulle ta en startplats i Gute, men det dröjde och Lasseman valde valde att ta steget över till Wisby IF.
Hur bra var du när du var som bäst?
– Hade jag tränat styrketräning hade jag inte varit kvar på Gotland efter 1960. Det tror jag inte. Jag var uppe och tränade en vecka med AIK 1962 och det gick väldigt bra.
När en planerad uppvisningsmatch mot brasilianska storklubben Flamengo med Dida i spetsen sköts fram tog Lasseman båten hem.
– Det var synd, men jag trivdes bra här på Gotland och hade fått fast anställning på Gotlands Allehanda.
När Visbyklubbarna inför säsongen 1967 gick samman till Visby IF Gute var Lasseman given och tongivande på sin kant.
– Jag hade en bra speluppfattning och kunde öppna upp hela försvar från min vänsterkant. Speluppfattning är en bristvara i dagens fotboll från allsvenskan och neråt. Jag ser matcher på TV:n hur spelare tar ner bollen och ofta tar fel beslut. De har inte det i sig.
Liten, kvick och teknisk. Blev du ofta nedsparkad?
– Nej inte så farligt. Just på grund av min speluppfattning. Jag lärde mig att ta bort motståndarna. Gunnar Öqvist lärde mig att alltid ha koll på var motståndarna fanns. Många gånger hoppade jag bara över bollen eller så klackade jag den vidare.
Att kombinera fotbollskarriären med att arbeta som sportchef på Gotlands Allehanda blev allt svårare samtidigt som han och fästmön Lena blivit föräldrar för första gången. I fjol firade paret förresten sin 50-åriga bröllopsdag.
– Mitt liv blev ännu bättre när jag träffade Lena och hon har ofta följt med mig på jobb.
Men trots att Lasseman börjat se slutet på sin spelarkarriär hade han fortfarande sitt bästa år framför sig.
1969 landade inte bara Apollo 11 på månen utan Lasseman spelade också sitt livs fotboll.
– Jag minns en match mot Huddinge. Björn Eneqvist kom långt ner på vänsterkanten och det var i slutminuterna. Han slår då ett långt inlägg och jag möter med en sträckt volley utanför straffområdet och får en drömträff. Bollen tar i ribban, studsar ner och upp i krysset igen. Det är nog mitt snyggaste mål som jag minns.
VIF Gute vann division 4 Stockholm komfortabelt och även DM-finalen mot Fardhem. Lasseman gjorde segermålet på Alva IP där matchen spelades eftersom man lade nytt gräs i Fardhem.
Samma år stod också Gotland för en praktskräll när man besegrade Småland i den traditionella landskapsmatchen. Småland brukade vinna de här matcherna ganska stort och Lasseman i rollen som sportkrönikör hade i GA skrivit: "Allt bättre än 1–5 i baken är en framgång för gotländsk fotboll".
Småland hade förstärkt med fem spelare från allsvenska Kalmar FF däribland Roland Sandberg (allsvensk skyttekung med Åtvidaberg 1971 och 1972), men fick se sig besegrade i Västervik med 1–3 efter mål av Rune Nilsson, Sture Boberg och Bertil Green. Lasseman spelade fram till två av målen.
– Den matchen glömmer jag aldrig. Vi spelade 2–3–5 och jag spelade högerytter och vi gjorde en bra match.
Säsongen avslutades med att han fick GA-bollen som för första gången utsågs av en jury. Redan när priset instiftades 1954 hade själv suttit på redaktionen, sprättat kuvert och räknat röster.
Nu var det förnämsta pris du kan få som en fotbollspelare på Gotland hans.
– Det var stort och jag trodde inte på det även om det var mitt fotbollsår. Men så ringde det 00.35 en natt och det var Knut Mattsson: "Lasseman, jag kan inte hålla mig. Du har fått GA-bollen". Knut var med i juryn.
Det blev ytterligare en säsong efter det utan den reporteryrket tog över där han och Age Franking var det stora profilerna på tidningarnas sportsidor.
– Jag började springa på redaktionen på 1950-talet. När andra gick på matinéer så gick jag till tidningen för jag visste att det var där jag ville jobba. Rune Jacobsson betydde väldigt mycket. Jag brukade åka med honom ut på jobb även när jag inte jobbade.
Lasseman Larsson har randat ner tusentals sportartiklar för Gotlands Allehanda på sin mossgröna skrimaskin av märket Halda och följt idrottare som Håkan Loob och Christer Löfqvist hela vägen till världstoppen.
Lasseman var även drivande i skönhetstävlingen Rosendrottningen och delaktig i att Bysarna Speedway bildades men också evenemang som Lillkorpen, Guldracket, Lucialoppet och Krullis cup.
Du har ett unikt berättarspråk och det krävs inte många meningar för att konstatera att du är skribenten.
– Säger du det? Det kanske, men jag har ingen skolning utan har alltid levt på mitt stora intresse för idrott. Jag är initierad och vet vad jag skriver om. Jag är noga med namn och årtal. Lite pedant kan man säga.
2006 fyllde Lasseman 65 år, gick i pension och utbrast under avtackningen på Broväg: "Nu när jag gått i pension kanske jag ska gå ner till heltid". Livet som sportreporter är en livsstil och det är svårt att arbeta efter fasta tider. Nya sportsidor ska produceras och tidningen kommer ut sex dagar i veckan.
– Jag var på redaktionen varje dag. Jag öppnade posten och kanske skrev något jag kommit över.
Efter åren på GA har Lasseman Larsson fortsatt att skriva krönikor och artiklar i Gotland Gratistidning under vinjetten "Lassemans klackspark", men den 23 december lämnade han in sitt sista reportage och lade pennan på hyllan.
En epok var över.
– Det känns vemodigt, men nu är det stopp. Jag fyller 80 år och vill inte äventyra min hälsa. Nu är det familjen som gäller i första hand.
De senaste åren har varit tuffa för Lasseman. Han som knappt tagit ut en sjukdag under åren på tidningen har på senare år drabbats av akut hjärtinfarkt, dubbla blodförgiftningar och det var nära att han strök med.
– När jag fick den andra blodförgiftningen hade vi inte kunnat vänta på en ambulans utan kom precis i tid till akuten.
Hur har det påverkat dig?
– Man blir rädd och sover dåligt. Jag slumrar till en stund, men det är jäkligt äckligt.
När vi ses mår Lasseman bättre än på länge. På alla hjärtans dag (14 februari) fyller han 80 år, men pandemin och det faktum att han tillhör en riskgrupp tillåter inget storskaligt firande utan det blir hemma med familjen.
– Att jag klarade mig igenom de senaste åren förstår jag inte än i dag. Jag var så sjuk och trodde inte att jag skulle få uppleva min 80-årsdag.