Efter en match mot VIF Gute på Gutavallen ses här Hoburgsspelarna Börje Carlsson (till vänster) och Teddy Pettersson tillsammans med Ronny Larsson, VIF Gute.
– Det är nog inte många som haft så stor betydelse för sitt lag som jag hade för Hoburg. Kändes ibland som jag bar klubben på mina axlar, säger Börje utan att på minsta sett ta till överord eller verka skrytsam.
Jag som skriver den här texten och var med (som motståndare) på den tiden, är beredd att hålla med. Hoburg med Börje Carlsson som drivande och stabil kraft på mittfältet var sannerligen ingen önskemotståndare. Spelades matchen dessutom i Burgsvik fick man vara beredd att vända hem utan poäng…
Om du fick börja om karriären, hade det blivit fotboll då också?
– Nej, då hade jag istället satsat på att bli en bra handbollsmålvakt!
Vi återkommer till handbollen längre fram i texten.
Bästa matchen i karriären?
– Kanske när vi mötte allsvenska Åtvidaberg i en match i samband med ett träningsläger i Skåne. Vi förlorade med 1-0 och jag gjorde en riktigt bra match. Åtvidaberg visade ett visst intresse för mig, men när de fick höra min ålder var jag inte längre aktuell. Då hade jag redan passerat 35…
Du spelade bara två matcher i Gotlandslaget, jag trodde det var fler.
– Jag spelade i fel klubb. Vi ute i Burgsvik sågs nog av vissa som den fula ankungen från landet. Då var det inte så lätt att komma med i Gotlandslaget i konkurrens med statskillarna i Visby AIK och VIF Gute. Men i en av matcherna vann vi i alla fall med 1-0 mot Öland på bortaplan.
Du belönades ändå 1976 med den finaste utmärkelsen en gotländsk fotbollsspelare kan erhålla, GA-bollen?
– Men det var nog för lång och trogen tjänst, skrattar Börje.
Året därpå, alltså 1977, fick Börjes lagkamrat, den målfarlige yttern Olle Widén, ta emot GA-bollen. Så helt bortglömda var de ingalunda längst ut på södra Gotland.
Börje drar sig också till minnes en match mellan UK (Uttagningskommittén som på den tiden tog ut Gotlandslaget) och Pressens lag 1979. Börje kom inte med i något av lagen, inte ens som reserv. Men det råkade bli många återbud och Börje ringdes in som libero i Presslaget. Gjorde en stormatch och placerade säkert in en straff och räddade därmed 2-2 för Pressens lag.
Börje Carlsson är född 1943 och uppvuxen i Öja.
– Jag hade en rätt kärv uppväxt. Pappa dog när jag bara var tre år och mamma blev då ensam med mig och mina bröder Bertil och Bengt. Idrotten blev väl ett sätt att hävda sig.
Börje var bara 13 år när han spelade sin första seniormatch i fotboll. På den här tiden hade Burgsviks IF både A och B-lag.
– Jag fick börja som vänsterytter i B-laget, där gjorde man minst skada…Sen debuterade jag i Hoburgs A-lag som 15-åring.
1965 flyttade Börje norrut på ön, till Slite!
– Jag fick jobb i järnaffären där och spelade då några säsonger i Othem samtidigt som jag pluggade till ingenjör.
Det är nu det här med handbollsmålvakt kommer in i bilden. Börje värvades till Fårösund som då var en stark handbollsklubb på Gotland. Hamnade i målet.
– Jag vågade vara aggressiv, utmana skyttarna. Som handbollsmålvakt kan man ofta avgöra en match, det skulle passa mig.
Hoburg var heller inte att leka med i handboll när det begav sig. Börje var med och slog ut sin gamla klubb Fårösund i en DM-semifinal och ställdes sedan mot storfavoriten VIF Gute i finalen.
– Min ambition var att inte släppa in mer än 30 bollar, det blev nog 32 och vi förlorade matchen klart. VIF Gute var för bra för oss.
Börje Carlsson tillsammans med GA-bollen som han vann 1976 som öns främste fotbollsspelare.
Vi hoppar fram till 70-talet då Hoburgs IF var en maktfaktor i gotländsk fotboll. Spelade år efter år i någon av Stockholms två division 4-serier tillsammans med lag som VIF Gute, Visby AIK, Dalhem och Roma. Reglerna var konstiga på den tiden. Det var kval hit och dit om man inte var bästa gotlandslaget i sin serie. En riktig röra. Så när Börje skall välja en höjdpunkt i karriären blir det kvalmatcherna. Kanske inte så konstigt, det där med kval gillade grabbarna i Hoburg.
– Vi hade våra duster mot Dalhem som vi aldrig förlorade en kvalmatch mot, säger Börje och visar ett uppslag från GT där Burgsviks stolthet hyllas av 1000-talet åskådare sedan man vunnit en avgörande kvalmatch mot just Dalhem och därmed fått spela vidare i division 4 Stockholm.
Börje trivdes bäst på mittfältet.
– Därifrån var man engagerad i spelet både framåt och bakåt. Och kunde skjuta lite från distans.
Och skjuta kunde han. I en match mot Hagalund i division 4 Stockholm hämtar vi en rubrik från Börjes klippalbum: ”Börje Carlsson-Hagalund 3-2”. Hattrick alltså av Börje.
– Jag gjorde också fyra mål i en DM-match mot Garda. Tror det var tre i samma halvlek, alltså ett äkta hattrick.
Sen fick han flytta bakåt i planen.
– När Kurre Johansson kom till oss som tränare 1977 skolade han om mig från mittfältare till mittback. På den positionen passar man kanske bättre på äldre dar.
Du kunde stundtals, med din tuffa spelstil, ha problem med domarna?
– Den där Börje Carlsson ska ni hålla efter, så har jag hört att snacket mellan domarna gick. När vi spelade i Stockholm var det däremot inga problem, de domarna var nollställda.
Bra balans och starka muskler hade han, Börje Carlsson. Som också kallades Mister Hoburg.
Stefan Norrby var lagkamrat med Börje i Hoburg i flera år. Duon utgjorde stundtals mittlås i backlinjen.
– Tacksamt att spela bredvid Börje i backlinjen, han satte ju skräck i motståndarna med sin tuffa spelstil, skrattar Stefan i telefon. Jag minns också att han hade en otroligt bra fysik, ett orubbligt självförtroende och fin precision i sina långbollar. Ibland var han skadad, men det stoppade honom inte. Börje hade en riktigt hög smärttröskel.
Vad tycker då Börje själv om sin styrka som spelare?
– Jag var väl egentligen inte riktigt bra på något speciellt, men hade heller inga större svagheter. Jo, jag var i alla fall stark i kroppen och hade bra muskler i benen.
Sedan många år bor Börje och hustrun Maj-Britt, 81 i eget hus på Blomstervägen i södra delarna av Visby. Döttrarna Sofie och Pernilla – som båda spelat fotboll – är sedan länge utflugna.
– Det här huset har jag till stora delar ritat och byggt själv, säger Börje och visar runt medan Maj-Britt sitter försjunken i en bok.
Att rita och bygga har han också kommit i kontakt med i sitt yrke som planeringsingenjör.
– Idrotten var givetvis en stor och betydelsefull del av mitt liv, men yrkeslivet var också viktigt, påpekar Börje. Jag jobbade inom kommunens/regionens fastighets- och samhällsbyggnadsförvaltning i 40 år.