Rebecca Martis, 35 – sedan flera år boende i Västerås – är hemma på Gotland på blixtvisit över dagen.
– Schemat är späckat, skall hämta hem en av mina hundar. Men om vi skall ses så hinner jag det, låter Rebecca meddela.
Jodå, vi ses på Almedalsbiblioteket och pratar fotbollsminnen i nästan två timmar. Minnen som tar sin början på Lyckåkersskolan på söder i Visby där Rebecca ofta spelade fotboll med grabbarna under rasterna.
– Jag var väl lite av en pojkflicka. I början var jag bollrädd, en riktig fegis. Vill minnas att jag en gång fick ett hårt skott i huvet och det satte väl sina spår…
Rebecca Martis växte upp på Myrstigen i Visby, bara ett stenkast från Lyckåkersskolan. 13 år äldre systern Katarina ”Kattis” Bogren är också ett känt namn i fotbollskretsar. Spelade med framgång på de flesta platserna i P 18:s damlag.
– Fick hänga med rätt ofta på ”Kattis” träningar. Sprang och hämtade bollar som de sköt ut i skogen…
Nåväl, tiden gick och i fjärde klass fick Rebecca en inbjudan att träna med jämnåriga i P18 IK. Det blev med tiden ett riktigt bra ”85-gäng”. Även om Rebecca inte alls vill framhålla sig själv.
– I början vågade jag knappt säga nåt, var alltid rädd att göra fel och kanske få en utskällning. Fast syrran har sagt att jag var duktig tidigt i Kvartersligan. Vårt lag döpte vi till ”Ullas hjältar”, eftersom vår omtyckta och duktiga lärare hette Ulla Jansson.
Redan på högstadiet var det dags för Rebecca att börja träna med P18:s A-lag, därefter gick det snabbt uppför. Riktigt snabbt! Bara 16 år gammal 2001 utsågs hon till Gotlands främsta fotbollsspelare på damsidan och belönades med den eftertraktade GA-trofén. Samma år korades hon också till årets forward när P18 kom tvåa i division 3.
– Det året gjorde jag faktiskt 42 mål i serien och tre mål i Svenska cupen. Den där rädslan att göra bort mig försvann mer och mer, istället blev jag en vinnarskalle.
I motiveringen till Årets forward 2001 stod bland annat: ”En jättetalang och målskytt av högsta klass och en spjuver med glimten i ögat”. 42 mål på 18 seriematcher betyder ett snitt på smått otroliga drygt två mål per match!
Årets forward på Gotland blev Rebecca också 2002, 2004 och 2007. GA-trofén belönades hon med även 2004 och 2007. En meritlista som heter duga.
Åren mellan 2002 och 2005 fortsatte Rebecca att ösa in mål för sitt P18. Som efter att ha varit topplag i trean i flera år 2005 äntligen lyckades att ta klivet upp i division 2. Men där blev man bara kvar i en säsong. Och lagets viktigaste spelare, Rebecca, försvann norrut.
Något speciellt minne från de här åren i P18?
– När vi vann DM-finalen mot Dalhem med 2–1 2002. Jag tycker än idag att det är mitt bästa och roligaste minne från fotbollen. Vi fick äntligen vinna mot storasyster, många av spelarna i Dalhem såg man ju upp till.
Och visst var det Rebecca som avgjorde finalen med sitt 2–1-mål i förlängningen, eller ”Golden goal” som det hette på den tiden. Hon gjorde också 1–1-målet så sent som i 87:e minuten sedan Dalhem tagit en tidig 1–0-ledning.
– Men det var inte bara min förtjänst att vi vann, det var ett gediget lagarbete som låg bakom DM-vinsten, är Rebecca noga att påpeka såhär drygt 18 år senare.
Ja, det där var alltså en minnesvärd match mot Dalhem. Men det kom också en tid med Dalhem där hon gjorde helt avgörande insatser. Men först en kortis upp till Dalarna.
En talang som Rebecca Martis gick förstås inte obemärkt förbi hos de större elitklubbarna på fastlandet. Efter P18:s degradering från division 2 2005 hörde flera klubbar av sig, bland annat Bälinge (allsvenskan) och Ornäs (division 1). Det blev provträning med båda lagen.
– Kände mig mest välkommen i Ornäs. Det gick hyfsat där, vi blev tvåa i serien och jag gjorde nio mål.
Men du valde ändå att flytta hem till Gotland igen efter bara en säsong?
– Saknade faktiskt den rätta motivationen och har också en skada i ena armen som inte vill bli bra. Dessutom hade jag ett ganska tråkigt jobb där uppe och flera av tjejerna i laget festade rätt mycket mellan matcherna. Det stämde inte med mitt sätt att se på en elitsatsning.
Hemma på Gotland igen var det kanske lite oväntat Dalhem som vann dragkampen om Rebecca. Alltså storasyster som hon var så lycklig över att få spöa i DM-finalen några år tidigare. Dalhem hade då halkat ner till division 3.
– Det var rätt många som drog i mej när jag flyttade hem. Fick också ett brev från Pia Sundhage där hon hälsade mig välkommen att träna med allsvenska KIF Örebro.
Med imponerande 20 mål och 15 assist bidrog hon starkt till att Dalhem vann sin division 3-serie 2007 i överlägsen stil, med elva poängs marginal till tvåan.
Men samtidigt hade ett annat stort intresse kommit in i Rebeccas liv.
– Jag köpte min första hund, tyckte jag var klar med fotbollen och redo för något nytt. Hundarna blev istället mitt stora intresse.
Rebecca flyttade till Västerås där jobb och pojkvän väntade. Det gick tre år utan någon fotboll. Men hösten 2010 hade Dalhem hamnat i knipa i division 2. Laget behövde en poäng i sista matchen mot klara seriesegraren Stuvsta för att rädda division 2-kontraktet.
Flera av Dalhems nyckelspelare kunde inte vara med i sista matchen och en otränad Rebecca Martis kallades in. Hon fick förtroendet från start och gjorde även gjorde Dalhems 1–0-mål i mitten på första halvlek.
– Jag var punktmarkerad från start, minns Rebecca. Men så kom ändå chansen, jag hann se att målvakten var långt ute och jag hade inte krafter att driva bollen längre, så det fick bli ett långskott som gick in över målvakten.
Stuvsta utjämnade till 1–1, men poängen räckte för att Dalhem skulle säkra division 2-kontraktet. Rubrik i tidningen på måndagen: ” MARTIS FRÄLSTE DALHEM”.
2007 såg hon alltså till att få upp Dalhem i division 2 och tre år senare räddade hon laget kvar i samma serie.
Men det är ju i P 18 du tillbringat mesta tiden. Några andra fina minnen därifrån utöver DM-vinsten mot Dalhem?
– Att Frida Liljegren och jag var ett bra radarpar där framme, vi visste precis var vi hade varandra. Gjorde inte jag målen så var det hon som var sist på bollen. Alla matcher i P18 cup när man var lite yngre är också fina minnen. Man sprang mellan olika planer, käkade godis och var hemma och sov en stund mellan alla matcher.
Alla, även de som inte sett dig spela, förstår av den här artikeln att du var en riktigt vass målskytt. Något du var dålig på?
(Rebecca funderar länge…)
– Min sämsta sida var nog huvudet, det kunde ställa till det. Jag kanske gjorde tio bra saker under en match, men kunde gräma mig mer över någon enstaka miss.
Idag är det alltså hundar som gäller för henne.
Du är ägare till fyra taxar och har vunnit massor av priser för dina välskötta och vackra hudar på olika utställningar och tävlingar?
– Jo, jag kan numera prata betydligt mer om hundar än om fotboll. Men det är mycket jobb och passning, jag rastar hundarna tre gånger om dan - på morgonen, under lunchrasten och på kvällen efter jobbet. Det är en livsstil, jag offrar absolut inget. Fotbollen följer jag knappt någonting numera.