– Jag har alltid haft bra ledare och tränare som hjälpt mig, säger den alltid lika ödmjuke Tomas som aldrig vill ta några stora ord i sin mun när han ombeds förklara hur han kunde bli en så pass duktig målvakt.
Han var Visby AIK – cirka 300 seriematcher i klubben – trogen i alla år förutom ett kort gästspel i Bro alldeles i sluttampen av karriären. Det här var på den tiden AIK tillhörde Gotlandstoppen. Annat är det idag då AIK inte ens finns med i den högsta gotländska serien, division 4.
– Man får hoppas att AIK får behålla de lovande ungdomarna och bygga vidare därifrån.
Tomas Engström och hans fru Carin, 64, (sjuksköterska, nära till jobbet) bor närmsta granne med Visby lasarett. Den vackra vitkalkade villan har de tagit över efter Carins föräldrar.
– Här har vi nu bott i tre år. Vi har renoverat en hel del så det har varit ganska mycket jobb, säger Tomas när vi slår oss ner vid köksbordet för att prata minnen.
Han växte upp på 50 och 60-talen i Visbys norra delar, i området kring Stjärngatan. Där i kvarteret spelade smågrabbarna ofta fotboll. Bland Tomas kompisar fanns bröderna Göran och Kid Claesson och Lennart ”Alma” Almqvist. Välkända namn som samtliga blev duktiga AIK-spelare.
Och du blev målvakt ganska snabbt?
– Jag var väl för dålig som utespelare…
Men en dålig målvakt var han sannerligen inte. Janne Lindell, mångårig och stark ledare i Visby AIK:
– Tomas var alltid stabil, lugn och säker, inte minst på höjdbollarna. Han fick ta över som förstemålvakt i AIK 1969 efter Göran Mattsson, en annan säker sista utpost. Tomas uppträdde alltid korrekt, en riktig hedersman.
Tomas om sin styrka (även om han ogärna vill berömma sig själv):
– Var väl rätt placeringssäker och kunde läsa spelet hyfsat.
I en uppvisningsmatch på Gutavallen mot IFK Stockholm, som förstärkt laget med självaste Kurre Hamrin, gjorde Kurre en sån där berömd dribbling längs både lång- och kortlinjen, ungefär som mot Västtyskland 1958. Kom fri med Tomas, men lyckades inte få bollen i mål.
Janne Lindell minns Kurre Hamrins kommentar:
– Visbys målvakt borde varit proffs.
Janne minns också en mindre angenäm händelse med Tomas som måhända kostade AIK en serieseger i division 4 Stockholm.
– Tomas råkade ut för en rejäl lårkaka och hade svårt att röra sig i ett par matcher. Vi fick då stryk av bottenlagen Vänge och Bele och VIF Gute vann serien knappt före oss. Med en skadefri Tomas hade det kanske slutat annorlunda.
En annan tråkig händelse inträffade på Elitpojklägret i Halmstad. Redan första dagen fick Tomas fingret ur led. Och en målvakt utan fungerande fingrar kan ha svårt imponera på de tränare och ledare som fanns på plats för att kolla in eventuellt kommande stormålvakter.
Även efter fotbollskarriären har Tomas råkat ut för skador. Kotorna i ryggen har krånglat och föranlett ett par operationer. Men det stannar inte där.
– Hälsenorna har gått av tre gånger, två gånger i ena benet och en gång i det andra. Men idag känner jag mig helt okej, säger 70-åringen.
Slut på skadorna. Tomas karriär och Visby AIK kan vi sätta likhetstecken mellan. Trots det solida och säkra spel Tomas allt som oftast visade upp mellan stolparna kom inga direkt seriösa och konkreta bud från klubbar högre upp i seriesystemet. Ta 1979 till exempel. Det året höll han nollan i AIK-målet i sex timmar!
– Visby AIK litar mycket på sin 28-åriga målvaktsklippa Tomas Engström som har gjort en lysande säsong, skrev GT:s Anders Sjöstrand inför ett kval 1979.
Men att sikta mot högre höjder var inget för Tomas.
– Jag hade rätt dåligt självförtroende och var nöjd med att spela på den nivå jag gjorde, hade inga ambitioner att försöka nå allsvenskan och kanske få sitta på bänken match efter match. Så här i efterhand kanske jag kan ångra att jag inte siktade mot att komma till en större klubb.
Inspirerande och utmanande minns Tomas däremot det var att få spela landskapsmatcherna mot Öland, Småland och Dalarna. Lite annat och nytt motstånd än i den vanliga serielunken. Han var för övrigt redan som 18-åring sista utpost i det Gotlandslag som slog Småland (med bland andra Roland Sandberg i laget) med 3-1 i Västervik.
– Jag gjorde väl en hyfsat bra match, säger Tomas på sitt vanliga lågmälda sätt.
Sanningen är att han gjorde en jättematch mot ett stjärnspäckat småländskt lag.
Janne Lindell berömmer ju dig som en hedersman. Var du aldrig utvisad?
– Nej, inte vad jag kan minnas. Fast jag fick en konstig varning när jag kolliderade med en utespelare. Fick en ordentlig smäll mot huvudet och var borta ett kort tag. Förstår inte hur jag kunde få en varning för det.
Kvalen till division 3 och division 4 var stående inslag i den gotländska fotbollen på 70 och 80-talen, ofta med Visby AIK i en huvudroll. Kvalen till division 4 Stockholm gick ofta bra, men betydligt svårare var det när AIK försökte nå division 3. Trots gediget och säkert spel av Tomas mellan stolparna klarade man inte Ronneby och Holmalund i kvalen. Och när det så äntligen blev direktuppflyttning 1983 knep Fårösund division 3-platsen.
– Vi ledde faktiskt med 2-0, men Fårösund hämtade upp till 2-2 och knep därmed division 3-platsen. Vi hade gått upp vid seger, har nog aldrig varit så besviken.
Där och då lade Tomas mer eller mindre av. Vid den tiden hade Tomas och Carin dessutom fått två barn - Frida (född -82) och Jessica (född -83) - så det fanns en hel del annat än fotboll att pyssla med.
Tomas har även vaktat målet i både handboll och bandy. I handboll fick han ibland rycka in i AIK-målet som ersättare för Ivan Cederlund.
– Bra för reaktionsförmågan och snabbheten.
I bandymålet blev det bara en match.
– Fullständigt livsfarligt, den där matchen jag stod var en riktig pina. Skotten gjorde så ont och skydden var för dåliga.
Tomas har varit gift med sin Carin i 42 år. De har döttrarna Frida, Jessica och Mikaela. Frida och Jessica spelade också fotboll med P18 som klubbadress. Det gjorde att Tomas lockades till P18 som målvaktstränare som han även varit i Visby AIK.
– Men jag är ingen bra tränare, har svårt att lära ut.
Idag håller Tomas igång med långa promenader och en hel del pyssel med villan och tomten på Pilängsgatan i norra Visby.