Jennie Karlsson hyllar sina lagkamrater och Dalhem som klubb som spelat en viktig roll i hennes rehab. "Utan Dalhem och tjejerna hade jag inte kommit tillbaka. Det kan jag säga med säkerhet", säger hon.
Det är en underbar junikväll i Dalhem. Vindstilla och solen skiner över idrottsplatsens gräs som ser finare ut än på länge.
På planen tränar några av spelarna pärk inför Stångaspelen som är en månad bort.
Vi har stämt möte med Jennie Karlsson, 28, som har en historia som få andra spelare kan matcha och som under många år var för kantad av skador, upprepade bakslag och rehabträning till förbannelse.
Nu sex år senare lever hon drömmen som av sjukvården ansågs som orimlig.
Det har gått tio år sedan Jennie Karlsson slog igenom i Dalhem.
Närtösen hade då nosat på F17-landslaget (F94) under ett läger på Bosön och tagit steget från Gotland Södra till Dalhem.
Allt gick åt rätt håll till hon under en inomhusturnering i Växjö slet av korsbandet i november 2015.
Det blev sista matchen på länge.
– Det är det här knäet, säger Jennie och pekar på sitt högerknä som har ett vertikalt ärr.
– Vi var många skadade samtidigt. Jag och Hilda Nygren skadade oss med fem dagars mellanrum.
Medan andra tog kliv tillbaka gick det segare för Jennie. Hon kunde inte räta ut knäet och det skulle sluta med ett nytt ingrepp fem månader senare.
– Från att alltid ha fostrats i den här fotbollsvärlden till att stå vid sidan av och inte vara en del av gemenskapen. Det var tufft och det kändes som att jag förlorade både fotbollen och mina vänner. Fotbollen var hela mitt sociala liv och nu var den pausad, säger hon och fortsätter:
– När jag inte kunde spela själv blev fotboll bara jobbigt. Jag ville inte se fotboll på TV eller när min sambo spelade. Det var för mentalt påfrestande.
Sambon är Tobias Kahlström och paret har hängt ihop sedan gymnasiet. Tillsammans har de kunnat stötta varandra under alla år för Tobbe har också varit skadeförföljd genom åren.
Den andra operationen kunde och borde det ha varit slutet på skadehelvetet. Jennie flyttade till Linköping för att studera till lärare och tog kontakt med BK Tinnis för att hitta tillbaka till fotbollen.
– Sakta hade det börjat kännas bättre och jag skulle börja träna lätt igen. Jag var bara med på uppvärmningarna, men det blev inte så många träningar innan korsbandet brast igen.
Hur många träningar blev det?
– Tre. Jag skulle bara trixa lite med bollen på sidan när det hände. Jag förstod direkt vad det var och skrek utav bara den: ”Jag ångrar att jag kom hit”. Det var bara massa nya tjejer som inte kände mig så de undrade väl vad jag var för en, skrattar hon.
Nu skulle hon också hamna mellan stolarna då sjukvården i Linköping inte ville undersöka henne eftersom hon var skriven på Gotland.
Operation nummer tre genomfördes på Sofiahemmet i Stockholm i augusti 2017 under ledning av en av Sveriges mest ansedda specialistläkare.
Där konstaterades att något gått snett under den första operationen 2016, men nu var det åtgärdat och allt skulle bli bra.
Jennie Karlsson
Jennie fortsatte sin envisa rehabträning, men när hon skulle göra ett hopptest med fysioterapeuten hände det som inte fick hända.
– Tänk att du står där på hopptestdagen och ska visa att så här långt har jag kommit sen går knäet sönder i testet. Det är, alltså… Nu kanske jag låter missunnsam, men det är jag inte. Men samtidigt har man funderat när man sett många andra som skadat sig och för dom har det flutit på, men för mig har det fasen inte gjort det. Det har alltid varit något fel. Det är en hopplös känsla när inget går som du tänker dig.
En läkare sa till Jennie att fotbollskarriären var över.
– Läkaren sa: "Du har för högt uppsatta mål om din framtid. Att du ens tänker fotboll är helt orimligt. Ditt mål ska vara att någon gång kunna jogga rakt fram". Det vill man ju inte höra, men läkarens ord har blivit som en tävling för mig. Jag vill överbevisa att jag kan komma tillbaka.
Efter fyra knäoperationer och ständiga bakslag gav hon upp.
– Det skiljde flera centimeter i låromfång och träningen svarade inte. Då bestämde jag mig. Jag skulle släppa mina tankar och inte träna något i ett halvår och det blev faktiskt bättre av det.
Uppehållet var vad hon behövde och ett halvår utan träning började hon spela padel.
– Då märkte jag att jag kan ju röra mig. Det går ju! Men jag var hela tiden rädd så in i bomben.
I början av 2021 flyttade hon hem till Gotland och framåt våren bestämde hon sig för att kontakta Dalhem för att på något sätt förverkliga drömmen om att åter få vara en del av fotbollen.
– Jag hörde av mig för att se om jag kunde vara med runtomkring.
I början var hon med på någon passningsövning, men fick sedan kliva av.
– Jag har så himla många fina kamrater här i Dalhem som alltid peppat och uppmärksammat varje litet steg. Utan Dalhem och speciellt tjejerna som var i klubben när jag föll bort. Hade det inte varit där och peppat mig varit tillbaka nu.
I slutet av förra säsongen gjorde hon efter sex år och smått mirakulöst comeback för Dalhem i division 1.
– Jag kanske inte skulle spelat, men jag struntade i det. När du märker att det går vill du ännu mer, men jag var rädd för tacklingar och allt. Det är en sak när du spelarna vet din bakgrund jämfört med att möta andra lag som inte känner till den.
Du spelade 70 minuter, hur var det?
– Det var nog mina sämsta minuter i karriären, men det spelade ingen roll för det var så roligt att göra det här igen.
Före skadorna var Jennie Karlsson given i Dalhems startelva och spåddes en fin karriär.
Jennie vet att det här sista chansen för om knäet går sönder igen är det definitivt över.
– Mina reservdelar är slut och jag vet inte vad som händer om jag skadar mig igen. Läkarna vill inte involvera ett friskt knä att ta delar från och eftersom jag spelar på den här nivån vill man inte involvera föräldrar för en donation. Det har gjort beslutet svårare eftersom du hur mycket som står på spel.
Är det en overklig känsla att ändå vara tillbaka trots läkarens ord och att du varit borta i närmare sex år?
– Nu har jag vant mig, men många närstående tror att det är ett skämt. Jag har inte vågat berätta för alla att jag spelar igen. Det har inte stått någonstans heller, men de lär ju reagera nu haha.
Hur mår knäet efter en match i dag?
– Jag känner ingenting idag, men jag har fortfarande många hjärnspöken. Innan matcher kan jag oroa mig för att jag ska skada mig. Det kan vara fram till jag sätter mig i bilen för när jag väl är här tänker jag inte på det och för varje månad som går tänker jag mindre på det.
Fyra matcher har det blivit i år och det är bara ett par spelare som Amanda Rohnström och Hilda Nygren som är kvar sedan tiden före skadorna.
Några stora drömmar finns inte längre kvar. Hon har redan gjort mer än någon trodde var möjligt.
– Nu är mitt mål att kunna spela en hel säsong. Jag hoppas också kunna inspirera andra till att även om det är tungt: Sluta aldrig kämpa.
Kan du njuta av att vara tillbaka?
– Ja, jag kan njuta. Det kan jag. Jag försöker bara att ha så roligt det bara går och ta till vara på tiden.
Dalhem spelar på lördagen hemma mot Hanviken i division 2 Östra Svealand.