Robert Wärff växte upp i Gothem och denna sommardag hittar jag denne välbyggde atlet i en liten stuga i skogen några stenkast från Hidevikens strand på norra Gotland. Kompisen från skoltiden på Gotland, Pelle Jacobsson, bjuder på sommarboendet.
– Förra veckan var vi på Öland, nu söker vi med ljus och lykta efter ett eget sommarboende här. Gotland lockar faktiskt mer än Öland.
Vännen Pelle bjuder inte bara på boendet, han ser också till så att Robert och hans sambo Malin Israelsson, 41, får sig en omgång i olika lekar där på sommarstugetomten.
– Vi ligger just nu under med 3–1, berättar Robert. Vi har vunnit pingisen men fått stryk i kubb, boule och frisbeegolf. Men så är det också Pelle som väljer grenarna.
När Robert och hans sambo Malin Israelsson inte tillbringar sommarveckor på Gotland eller Öland finns hemmet i småländska Vetlanda. Orten är inte direkt känd för friidrott, snarare förknippar de flesta Vetlanda med speedway och bandy.
– Jag har faktiskt en förfrågan från Vetlandas bandylag om att hjälpa dem kommande säsong. Har inte bestämt mig, men kanske blir det i begränsad form några gånger i veckan.
Den hjälpen ska i så fall bestå av sjukgymnastik, rehab och allmänna råd eftersom Robert jobbar som fysioterapeut.
Det har nu gått några år sedan den välväxte Robert – 1,94 lång och kring 100 kilo tung – slutade satsa på 10-kamp. Men det finns ju numera också många tävlingar för de lite äldre. Något som kompisen Mattias Sunneborn propagerar livligt för.
– För fem år sedan planerade jag att resa till VM för 45-50-åringar, men fick en skada på ena hälsenan och sedan dess har jag inte satsat längre.
Istället har fokus legat på 20-åriga dottern Erika Wärffs friidrottskarriär.
– Hon är extremt talangfull, som 17-åring satte hon världsrekord inomhus i 5-kamp och året efter var hon världsetta i samma gren. Sen kom en skada i ryggen och vi vet inte hur fortsättningen blir. Men hos henne finns mycket outtagen potential.
Robert låter riktigt stolt när han berättar om dottern. Nu får vi bara hoppas att ryggen blir bra så att karriären kan ta fart igen.
Robert var duktig i det mesta som ung då han gick skolan i Slite och tävlade för Graip i bordtennis, fotboll, ishockey, handboll och friidrott. I fotboll blev han uttagen i Gotlandslaget till elitpojklägret i Halmstad.
– Men bordtennis var egentligen min första idrott. Vi hade en hygglig lärare i Slite som ibland lät oss spela på mattelektionerna. Ett år kom jag faktiskt tvåa i Skinkspelen. Björn Ahrling var lärare i Slite och han tyckte jag skulle satsa på handboll.
Mångsidigheten hos Robert kan mycket väl vara en anledning till framgångarna i 10-kamp.
När Robert sen kom under friidrottspappan Einar Smiths beskydd i IK Tjelvar var valet inte längre så svårt. Robert behärskade allt inom friidrotten – löpning, hopp och kast. Klart han skulle bli mångkampare!
– Einar Smith betydde mycket för mig. Han såg att jag hade talang och anmälde mig ofta i flera olika grenar och det har jag haft nytta av.
Som de flesta andra friidrottstalanger hamnade Robert på friidrottsgymnasiet i Växjö (tillsammans med bland andra Mattias Sunneborn) där karriären fick ytterligare en skjuts i rätt riktning. Som senare resulterade i flera SM-guld, landskamper och mycket annat.
Jämngamle Sunneborn minns förstås sin kompis:
– Första gången vi möttes var en tävling i höjd i Fårösund, vi var väl 12-13 år sådär. Jag hade varit överlägsen på Gotland tidigare, men nu kom en helt okänd kille från Gothem och vi fick dela förstaplatsen. Sen har vi varit bästa kompisar och tävlat mycket tillsammans.
– Robert var så allsidig, han gjorde alltid jobbet och klagade aldrig. Och tekniken satt där till slut. Som människa är han snabbtänkt, intelligent och säger ofta roliga saker.
Den merit du värdesätter högst, Robert?
– Tiondeplatsen vid VM i Barcelona 1995. Där lyckades jag bra i den hårda konkurrensen.
En efterhängsen skada på ena armbågen, orsakad av spjutkastningen, kom att ställa till det.
– Titta här, säger Robert, kavlar upp tröjan och visar alla ärren på ena armbågen. Den är opererad tre gånger, bästa hjälpen fick jag 1997 av en läkare som bodde djupt inne i de finska skogarna. Nu har jag inga besvär längre.
Ni är säkert nyfikna på vilka resultat Robert Wärff presterade som bäst i de tio olika grenarna som ingår i 10-kamp. Här kommer den imponerande sviten:
100 meter: 11,06, Längd: 7,42, Kula: 15,76, Höjd: 2,01, 400 meter: 49,78, 110 meter häck: 14,36, diskus: 48,56, stav: 4,67, spjut: 64,56 och 1500 meter: 4.34,00.
Drömgränsen 8000 poäng nådde han aldrig. Men personliga rekordet på 7.907 är inte långt ifrån.
– Jag var väl ingen löpare av rang, men akilleshälen var nog stavhoppet.
Fick du ut maximalt av din talang?
– Nej, så här i efterhand tycker jag nog att jag tränade för lite teknik, det blev för mycket styrka.
Henrik Dagård, ett år äldre än Robert, var Sveriges bästa 10-kampare på den tiden. Knep bronsmedaljen vid VM 1995. De var också under något år träningskompisar i Malmö.
– Självklart minns jag Robert, en genomsnäll gotlänning som jag ofta kamperade ihop med. Som jag upplevde det var han en jätteduktig träningsprodukt som inte alltid hade den bästa tekniken och kanske saknade den där riktiga snabbheten för att bli världselit. Men han kämpade och slet, den typen av 10-kampare som saknas idag.
– Äta kunde han också göra, hur mycket som helst. Minns att han en gång sa ”Jag har aldrig blivit mätt, men aldrig tröttnat på att äta”…
Å ena sidan tycker Robert Wärff att 10-kamp passade honom bra, även mentalt. Å andra sidan beskriver han en mästerskapstävling som en ”mental terror” där det krävs full anspänning på ena grenen för att sedan försöka ladda om till nästa gren. Och detta pågår i två dagar.
– Man är totalt urlakad efter en tiokamp, vi är ett gäng friidrottare som genomgår två dagars lidande. Fast man blir också väldigt bra kompisar, tror det är extra bra kamratskap mellan just 10-kampare.
Vi avslutar med en story från Mattias Sunneborn, båda var då 18 år och ingen hade körkort.
– Jag hade varit på lasarettet i Växjö med ett skadat knä och behövde ha skjuts hem. Robert ville egentligen inte köra, men jag stod på mig. Vi blev förstås stoppade av polisen och Robert fick körkortstillståndet indraget och fick börja om.
– Är nog min enda plump i protokollet. Fast jag klarade mitt körkort lite senare, erkänner Robert.