Ann-Ewa Karlsson
Höjdhopparen Ann-Ewa Karlsson är utan tvekan en av Gotlands största idrottsprofiler genom alla tider.
– Fast det var längesen man var på topp, säger Ann-Ewa Karlsson idag. Tänk att det gått 37 år sedan OS i Moskva ...
Men OS 1980 tillhör definitivt inte höjdpunkterna i karriären när Ann-Ewa själv får bestämma. Det var ju tävlingen då hon rev ut sig på 1,85 och därmed inte gick vidare till finalrundan. En fotskada ett några veckor innan OS satte ner kapaciteten rejält. Det är istället ett annat resultat från samma år som Ann-Ewa mycket hellre minns.
– Vid Riksmästerskapen i Scandinavium i Göteborg blev jag den första i Norden att klara 1,90 inomhus. Då var jag i riktigt bra form, minns 62-åringen.
Vid 48 års ålder slog sjukdomen till. En sjukdom som var nära att kosta Ann-Ewa livet och som än idag gör henne begränsad i vardags- livet. Vi återkommer till detta.
Yngre läsare har kanske aldrig hört talas om Ann-Ewa Karlsson. De var ju inte födda när hon hade sina glansdagar. Redan i början på 1970-talet tog karriären fart. På den här tiden hade Gotland (VIF Gute och IK Tjelvar) många friidrottare av hög nationell klass. Redan som 17-åring 1972 belönades Ann-Ewa med den finaste utmärkelsen bland öns idrottare – GT-guldet.
Så där fortsatte det. Ann-Ewa hoppade av skolan för att satsa på friidrotten. Hon visar upp sina klippböcker där mamma Astrid och syrran Ingela samlat massor av artiklar från olika tidningar.
– Här finns nästan hela mitt liv, skrattar hon.
Åren gick, ribban höjdes och framgångarna fortsatte. Tre SM-guld, fyra SM-silver och två SM-brons kan vi summera åren 1972-1980. Rekord och segrar staplades på varandra ...
Det finns så många framgångar att Ann-Ewa har svårt att hitta höjdpunkterna i karriären:
– Fast jag väljer då jag klarade 1,90 i Scandinavium, alla härliga finnkamper och EM i Wien 1980 då jag blev femma.
Gotland och VIF Gute hade de här åren landets kanske främsta kvinnliga höjdhoppare. Förutom Ann-Ewa fanns Ilze Hed, Christina Nicklasson och Ann-Christin Wolter. Vilka tider för öns friidrott!
1980 var alltså året då hon i första försöket gled över 1,90 i Scandinaviums innandömen och vann det så kallade Riksmästerskapet. Ett världsresultat på den tiden. Till Göteborgs Postens utsände förklarade Ann-Ewa framgången bland annat så här:
– Jag har varit lite för tung i ”gumpen”. Vad skulle jag med alla de där kilona till?
Sagt och gjort. GP skrev vidare: ”Ann-Ewa har senaste året aldrig ätit annat än sallad efter klockan 18. Det har betytt att hon gått ner till 69 kilo – sju mindre än för ett år sedan”.
Förhoppningarna inför OS i Moskva var därmed höga. Men en skada i hoppfoten bara veckor innan OS ställde till det rejält.
– Jag fick mest syssla med rehab och hann inte med en enda tävling innan OS. Det var inte alls bra och satte sig också i huvudet. Kände mig osäker under kvaltävlingen och klarade inte kvalgränsen på 1,85. En riktigt stor besvikelse. Efteråt ville jag inte prata med någon, ville helst bara gå och gömma mig ...
Men Ann-Ewa lät sig ändå inte nedslås. Bara veckor efter misslyckandet i Moskva blir hon svensk mästare för tredje gången på nytt personligt utomhusrekord, 1,88! Ett par veckor senare kniper hon också segern i finnkampen på 1,86. 1980 var trots allt ett riktigt höjdarår.
Den 16 juli 1981 föddes sonen Tim och några år senare kom dottern Tina. Det hindrade inte Ann-Ewa från att fortsätta karriären, även om kurvan inte längre pekade spikrakt uppåt. Fot- och lårskador bidrog också till något sämre resultat, även om hon några år framåt (till 1983) fortfarande fanns med i den yppersta svenska eliten.
Nu till sjukdomen. Ann-Ewa har hunnit bli 48 år och driver ett gym i Visby innerstad. Plötsligt händer det:
– Jag klarade inte av att tugga en knäckebrödsmacka och kunde inte spotta när jag borstat tänderna. Någon sa också till mig att läppen hänger och att ansiktet inte såg ut som vanligt.
Ann-Ewa googlade och upptäckte att hennes symtom stämde klockrent med den neurologiska sjukdomen Myasthenia Gravis, förkortat MG. Vanliga symtom är muskelsvaghet i huvudets muskler som kan ge dubbelseende, hängande ögonlock och sluddrigt tal. Svaghet i större muskelgrupper kan ge svårigheter att gå i trappor eller att hålla ut armarna.
– Det blir ingen riktig kontakt mellan nerver och muskler, glappkontakt kan man säga. Vissa tror ju att man är full och många får ta sig fram med rullator. Hon sålde gymmet och fick koncentrera sig på egna hälsan
Ann-Ewa har genomgått ett par operationer och låg vid ett tillfälle på lasarettet i sju veckor med andnöd och alla andra symtom. På Gotland finns tiotalet personer som drabbats av den här mystiska sjukdomen.
Under en semester på Bali för elva år sedan blev Ann-Ewa svårt sjuk.
– Där var jag nog nära att dö, minns hon. Jag fick troligen någon form av lunginflammation och svår andnöd. Låg på två olika sjukhus i Bali och fick ta ambulansflyg hem.
Ann-Ewa Karlsson
När vi träffas är Ann-Ewa pigg och glad och man märker inte särskilt mycket av sjukdomen. Som före detta elitidrottare och gymägare har Ann-Ewa kunskaperna och motivationen att ta sig tillbaka till ett någotsånär normalt liv.
– Jag har idrotten att tacka för mycket. Jag har ett starkt psyke och har aldrig fällt en tår under min sjukdomstid.
Numera är Ann-Ewa med i styrelsen för Neuroförbundet Martallen i Visby. Hon bidrar med ett träningspass i veckan för att hjälpa andra.
– Jag tycker mycket om att aktivera människor. Förr var elitidrotten det viktigaste för mig. Nu är veckans höjdpunkt när jag får hjälpa andra människor som drabbats av neurologiska sjukdomar. Ett sätt för mig att betala tillbaka.
Intervjun gjordes 2017.