Ni yngre läsare vet förmodligen inte vem Ilze Hed är. Men för oss som var med på 60- och 70-talet är hon ett mycket välbekant namn. Namnet känns också bekant då och då även utanför de innersta idrottskretsarna.
– När jag lämnar fram mitt ID-kort i en affär eller någon annanstans händer det faktiskt att någon utbrister: ”Jaha, är det du som är Ilze Hed!” Det känns lite roligt att jag inte är helt bortglömd, skrattar Ilze. Och häromåret fick jag ett brev på posten där någon bad mig skicka min autograf.
Det var länge sedan hon flyttade från Gotland, mellanstadieläraren Ilze Hed. Sedan många år bor hon och familjen i Mölndal utanför Göteborg. Men hon återvänder ständigt till barndomshemmet på Mellangatan i Visby. Ett vackert hus som hon äger tillsammans med storebror Ulle, också han en duktig friidrottare (400 meter) på sin tid.
– Jag är nog här på Gotland fyra-fem gånger varje år, berättar Ilze denna varma sommardag när vi träffas på innergården i barndomshemmet. Några meter bort slappar maken Åke, nyss fyllda 80, och den vänliga Golden retrievern Lizzie.
– Mitt liv har till stor del varit idrott, hästar och hundar, säger Ilze plötsligt.
För allt började med hästar. Pappa KG ”Lutta” Hed var på sin tid en välkänd profil bland hästfolket här på ön. Inte minst på Skrubbs där familjen hade eget stall för uppfödning av tävlingshästar.
– Jag var en riktig hästtjej som ung. Det var nog där jag fick min styrka och smidighet.
För friidrott skulle det bli för Ilze. Hon har på nära håll upplevt höjdhoppets märkliga och revolutionerande förvandling – från saxstilen, via dykstilen och slutligen floppstilen som alla numera använder. För Ilze gällde först sax, därefter dykstilen som räckte till landslaget och en SM-titel 1972.
Ilze själv har dålig koll på statistiken. Men album med klipp, foto, resultat och annat finns bevarade.
– Åke kan du hämta några album till, säger Ilze när hon inte kan minnas en landskamp eller ett SM.
Även om minnet ibland sviker för 74-åringen var det fokus på högsta nivå när det vankades stortävlingar. Ilze pekar mot sitt huvud och säger:
– Jag var en tävlingsmänniska av guds nåde, hade en riktig vinnarskalle.
Facit i höjdhopp kan vi summera så här: Ett tiotal landskamper (troligen seger i en finnkamp, Ilze minns inte…), SM-guld 1972, SM-silver 1968 och SM-brons 1966. Personligt rekord: 1,74. Observera att den höjden nåddes med den gamla dykstilen.
– Jag hade säkert hoppat högre med den stil som används idag, påpekar Ilze.
Trots framgångarna i höjd pratar Ilze hellre om löpning. Det var ju i löpning den stora talangen fanns. Hon funderar en stund och säger:
– Det ultimata är ju ett riktigt bra 400-meterslopp – snabbt genom första kurvan, sen få sträcka ut på bortre långsidan och så avsluta med en spurt på sista rakan…
Jag plockar fram Gotlands Friidrottsförbunds omfattande bästalista där Ilze Heds namn än idag förekommer flitigt i de korta löpgrenarna, höjd och längd. Så här ligger det till med personbästa:
100 meter: 12,1, 200 meter: 25,6, 400 meter: 59,2, 100 meter häck: 15,5, höjd: 1,74 och längd: 5,26. Tiderna på 100 meter, 200 meter och 100 meter häck räcker till en andraplats än idag, enligt den gotländska bästalistan!
– Jag kommer ihåg när vi hade seriematcher som var vanligt förr. Jag jäktade ofta mellan höjd, längd och olika löpgrenar, var med överallt.
Vad berodde det på att friidrotten mer och mer tog över från hästarna:
– Gympaläraren Sten Johansson såg tydligen att jag hade talang. Han tjatade och tjatade och hämtade mig till träningarna på Gutavallen. Det var så det började.
I de här intervjuerna med gotländska idrottslegendarer brukar jag fråga om höjdpunkter i karriären. Även Ilze får förstås den frågan. Och snabbt kommer svaret.
– Min första landskamp i Polen 1966. Jag kom bara fyra, men rent emotionellt var det en upplevelse, en kulturkrock. Efter tävlingen bjöd polackerna på det bästa de hade, det var så fint så det glömmer jag aldrig.
Ett annat minne från den där Polenresan:
– Killarna fick förstås landslagets tävlingsdräkt, vi tjejer fick tyg hemskickat och fick sy våra tävlingsbyxor…
Som nummer två nämner Ilze skolungdomens (stortävling på den tiden) på Stockholms stadion 1963.
– Jag var 16 år och ingen hade hört talas om mig. Alla blev förvånade när jag höjde mitt personliga rekord flera gånger och även vann tävlingen.
En junior-SM-titel i Karlskoga kommer också med på listan. Där det förekom räv och rackarspel och taktik innan segern kunde säkras för Ilze.
Ett roligt minne är också ett 400-meterslopp (Ilze minns inte var och när) där hon tog ut sig totalt.
– Jag ramlade över mållinjen och trodde att jag förlorat loppet. Men jag hade faktiskt vunnit.
Besvikelser?
– Jag var i mitt livs form, laddad och triggad, inför en finnkamp på Stockholms stadion. Dagen innan fick jag reda på att jag INTE skulle hoppa höjd. Grät nästan hela natten, tills jag på morgonen fick reda på att jag ändå skulle hoppa. Men då hade redan all energi runnit ur mig så jag kunde inte prestera på topp.
– Besviken kan jag också så här i efterhand vara på att man inte fick någon riktig personlig tränare som kunde hjälpa till med tekniken. Idag har ju varje friidrottare på landslagsnivå egen tränare.
Ilze har jobbat som lärare i alla år. Ett jobb hon trivts utomordentligt bra med.
– Som en lisa för själen, som Ilze uttrycker det. Jag hoppar fortfarande in som vikarie när det behövs.
Ilze och Åke har tre barn – Oscar (född -79), Johan (-80) och Carl (-84). Johan är den som gjort störst avtryck då det gäller idrotten. Först duktig ishockeymålvakt, därefter friidrottare på hög nivå med 47,76 som personligt rekord på 400 meter.
– Han har gjort juniorlandskamper och varit med på junior-EM, berättar Ilze lite stolt.
Maken Åke, som också jobbat med hästar (på ATK-klink), får sista ordet. Vad såg du hos Ilze där på Skrubbs innan ni blev ett par?
– En snygg tjej bakom en häst. Efter det blev det väl också någon middag tillsammans.